30-talets vardag

Del 2

             
Resande i tyger m m

    Några andra som kom då och då var resande med utbud av tyger och andra skrädderitillbehör.  Dom bjöd ofta ut pappa och mamma och ibland även Vera och mig på Grand Hotell t ex, och när Strandbaden var nybyggd, var vi med där.  Det var då dansen Lambert Walk hade blivit populär.  En gång var det bara Vera och jag som fick åka med till Grand och fick glass Melba i silvercoup.  Det enda tråkiga den gången var, att Vera, den annars så modiga, inte vågade åka med hissen, vilket jag tyckte skulle varit roligt att prova på.  Kunde det vara så att det trånga hissutrymmet påminde om garderobsstraffet?

    Sommaren 1938 kom en resande, en ganska ung man, som var värmlänning och hette Höglund.  Han hade en alldeles ny bil, som han var mycket stolt över.  Han föreslog, att vi skulle följa med på en tur med bilen.  Pappa och mamma tog sig ledigt och mamma och Höglund åkte till stan och köpte lite gott till en picnic.  Jag blev lite orolig, när mamma kom hem och berättade, att han körde väldigt fort, minst 100 km/tim. Rikstvåan, senare E-sexan, var då en ganska dålig grusväg, och farten kändes verkligen.  Vi gav oss iväg söderut och den medhavda maten bullades upp på en vacker plats på Hallandsåsen. 


                           
                                         Vi tvättar händerna efter matpausen
                                                             på Hallandsåsen.


                           
                                                 Här är chauffören Höglund.
                               Efter att en kamerablixt tänt eld i julgranen och
                         svett taket, blinkade jag för det mesta vid fotografering.


     Höglund ville fortsätta, och snart var vi i Helsingborg.  Han försvann ett tag och kom tillbaka med biljetter till Helsingör.  Det hade mamma och pappa inte tänkt sig, men när vi ändå kommit till Danmark, fortsatte vi till Köpenhamn och hälsade på pappas syster Klara och hennes man Nikolaj. 

    Efter ett par timmar där, åkte vi allihop till Tivoli.  Så det var ett riktigt äventyr för oss flickor. Så småningom blev det i alla fall uppbrott från Tivoli för att hinna med sista färjan hem.  Herrarna, och inte minst Höglund, som var en glad fyr, hade inmundigat en hel del starkvaror, även om det var vanligt då att köra bil onykter, tyckte vi inte om det.  Men vad göra?  Han satte fart ut från Helsingborg.  Pappa sa till honom att han körde åt fel håll, men han ville inte höra på det örat.  Men till slut när pappa påpekade, att han hade havet på höger sida om sig, vände han bilen. 
Pappa och mamma var rädda, att han skulle somna, så gång på gång sa pappa ”du somnar väl inte Höglund” Nädå, det gjorde han inte.  Vi var rätt rädda allihop utom han, så till slut viskade mamma till pappa: ”Säg att han måste stanna, för att du mår illa.” Så fick han komma ut i friska luften ett tag.  När vi sedan satt oss i bilen för vidare färd, kom farten inte upp till mer än 40-50 km/tim förrän vi fick punktering!  Det kan man kalla änglavakt!  Det tog förstås lite tid att byta däck, men vi kom i alla fall lyckligt hem vid 5-tiden.  Solen hade gått upp, och jag kan ännu se vårt hem framför mig, som jag tyckte att jag aldrig sett så vackert förut.  Vi hade fyra stycken rikligt blommande klängrosor utmed staketet, som prunkade i rött mot det gula huset, belysta av morgonsolen.


             

Zigenare

   Benämningen zigenare ska ju inte användas längre, romer eller resande låter bättre, tycker man.  Men i min barndom var det inte så.  Zigenare  var inte omtyckta, dom tolererades knappt av det svenska samhället. Dom var högljudda och påstridiga, männen i stora svarta hattar, kvinnorna var iklädda långa,vida färgstarka kjolar, dom åkte i usla vagnar, som väl var deras hem, stora familjer, alltid många barn.  Dom slog sig ner på ett tomt område, t ex på ”Damma åker”, mitt emot vårt. Pappa och mamma var hyggliga, inte bara mot luffare, även mot zigenare t ex.  En gång var dom i Tyrolen – Skreas folkpark med dansbana, kan man säga.  Dom beskylldes alltid för att stjäla, pengar om dom kom åt, eller en höna.  Kvinnorna fick in lite pengar på att spå folk i händerna, männen förtennade bl a.

    En gång när dom höll till på Damma åker, fick dom hämta vatten i vårt brygghus, dom fick också låna några gamla  trädgårdsstolar av oss.  Dom var här en hel månad, vi skulle hålla utkik på när dom bröt upp, men det var ingen fara, en av männen kom själv tillbaka med stolarna.  En annan försörjning var att ha något festligt med dans och musik, dom kunde spela och sjunga. Ofta utgavs det för att vara bröllop. En gång när dom höll till i Tyrolen, träffade jag en zigenarflicka, något yngre än jag.  Detta var i oktober, dom hade karbidlyktor, det luktade illa. Flickan hade ett par erbarmligt dåliga skor på fötterna, dom höll knappt ihop. Jag frågade mamma, om jag kunde få ge henne ett par bra skor som jag inte haft länge men som blivit för små, och det fick jag.  Nästa dag gav jag dom till henne, dom passade precis och hon blev jätteglad.  Men nästa gång jag träffade henne, hade hon sina gamla utslitna skor på, pappan hade tagit dom hon fått ifrån henne. Skulle dom sparas, säljas, eller kunde det vara någon slags zigenarheder?


             

Vi går vidare i folkskolan

    I femte och sjätte klasserna gick vi för Fridolf Persson.  Han var en gammaldags lärare, uppkäftiga pojkar fick sig en örfil vid behov. Det var mest när dom var upppkäftiga eller pallade äpplen i hans trädgård. Jag tror inte att han slog någon flicka.  Man vågade ändå säga emot ibland, som t ex när vi en dag skulle öva in en ny sång.  Han avbröt, tittade åt mitt håll och sa, att vi sjöng fel.  Vi tog om, han avbröt och tittade på mig och sa att vi sjöng fel.  Jag förstod att han trodde, att det var mig det gällde, så tredje gången höll jag tyst. När han då avbröt, tittade han på mig och sa: ”Du sjunger fel!”  ”Nähä”, sa jag, ”för nu sjöng jag inte alls!”  Han förstod, att jag kände mig förorättad, och fick en blick av samförstånd.  En gång gick han mellan bänkarna på en geografilektion, jag fick en fråga, svaret var Schweiz, det visste jag, men han ställde sig tätt framför mig och tog upp min linjal och höjde och sänkte den fram för mitt ansikte en bra stund.  Jag stod där och bara sa: ”Sch-sch-sch-sch” en lång stund innan jag till slut ropade: ”Schweiz!” Då la han linjalen på mitt huvud och gick. Han såg ut att tycka att det var roligt.

     Jag tyckte inte att det var något konstigt med att han ibland utdelade örfilar, så var det på den tiden.  Inom parentes sagt, då mammas faster Hilma var barn, sa hon en kväll: ”Tänk idag har jag inte fått stryk!” 


       
                                          En examensdag. Inga, jag, Maj-Britt och Vera.


    Men det fanns en pojke i klassen, Bengt, som jag tyckte synd om.  Jag tror att hans pappa var statare.  Han var tystlåten, mycket blyg och såg rädd ut.  Hans skolböcker var fläckiga av fett, han hade nämligen mest stekt fläsk på smörgåsen, och smörgåsarna var invirade i tidningspapper.  När vi hade läxa i kristendom, tyckte vi att det var svårt att berätta med egna ord, som läraren sagt, så åtminstone jag lärde mig texten utantill direkt ur bibeln och rabblade upp. Vad skulle jag säga t ex om Johannes Döparen, som levde i öknen av gräshoppor och honung, och som omgjordade sina länder med kamelhår?  Och saligprisningarna – eller 1 Kor 13?  

    För Bengt var detta nog särskilt svårt, han bara stod där eldröd i ansiktet och tittade i golvet.  Sedan fick han sitta inne på rasten och läsa i Bibeln, medan de andra pojkarna var ute och sparkade boll och vi flickor hoppade hage eller gjorde bollekar.  Detta hände mer än en gång.  Nu efteråt kan man ju undra, varför jag inte dröjde mig kvar i klassrummet och sa några vänliga ord till honom.  Men vi var mycket segregerade, pojkar och flickor.  Förresten, om någon pojke lekte med en flicka, ropade dom andra ”dägedigge, däge-digge” efter honom. 

    Jag träffade Gunhild i Hansagård en 30 år senare, det var då alla idrottsföreningar anordnade poängpromenader, något som blev mycket populärt. Hon frågade om jag sett i tidningen, att Bengt vann nästan varje vecka, därigenom vann han också den årliga resan till Mallorca som pris, jag tror mer än en gång.  Det visste jag inte, han hade också bytt namn.  Jag hoppas, att han också kunnat lägga bort de tråkiga minnena från skolan.

    Det fanns en flicka i min klass, som hette Ragnhild.  Hon hade kluven gom, så hennes tal lät inte normalt, hon haltade, eftersom hon hade en skada på det ena benet, på vilket man fäste en stålskena med läderband.  Snoret rann för det mesta, och ibland när hon drack, rann det ut genom näsan, det märktes mest när det var saft.  Hon hade lite lockigt hår, som sällan såg tvättat eller kammat ut; ja, vi andra var inte så snygga i håret heller.  Hon var nästan alltid glad.  Hennes föräldrar hade ett litet ställe, det var väldigt enkelt hemma hos dom.  En gång, när jag var där, och vi hade varit ute och lekt och kom in, var jag törstig. Det fanns en vask på väggen i köket och en pump, och jag tog skopan och började pumpa upp vatten.  Det rann rätt igenom vasken ner på brädgolvet!  Det fanns inget avlopp.  Jag blev olycklig förstås, men Ragnhilds mamma skrattade bara, och sa att dom hade glömt att sätta under spannen.  Dom var tydligen snälla och glada allihop. 

    När vi hade examen i sjätte klass, var Ragnhilds moster med.  Våra alster från slöjden låg framme på ett stort bord, med våra namn på.  Ragnhilds moster sa ”nämen Ragnhild, så fina saker du har gjort!”, och Ragnhild var väldigt stolt.  Jag tänkte ”ser hon inte hur det ser ut?”  Jag förstod inte bättre.  På ett av mina födelsedagskalas kom Ragnhild för sent.  Vi hade druckit saften och ätit kakorna och tårtan, och sedan hade vi åkt till stranden.  Ragnhild hade fått hjälpa till med att köra in säd, innan hon kunde komma.  Mamma tyckte synd om henne, men det var inga problem!  Hon fick sin saft och tårta, sen satte hon sig på cykeln och for till stranden hon med. 

   Pojkarna kunde förstås inte låta bli att reta och härma Ragnhild.  Jag blev väldigt arg på Bror-Erik en dag och tänkte att jag minsann skulle ge honom.  Men han slingrade sig undan glatt flinande, och jag kunde inte springa fatt honom. Istället fick han tag i stora brännässlor, och tänkte nässla mig på benen.  Dessutom ropade han ”Skräddar Skrynkelben” efter mig.  Men det brydde jag mig inte om, jag visste, att han ristat in mitt namn hemma på köksdörren.
   
    När det var födelsedagskalas, brukade jag för stunden hitta på en teaterpjäs, och så var vi några stycken som klädde ut oss och övade, mest improviserade vi förstås.  När vi var hos mig, och mamma såg detta, sa hon till mig, att så kunde jag inte göra, vi måste leka någonting tillsammans. Jag tyckte att dom andra kunde väl leka själva så länge, sedan skulle det ju bli så roligt för dom!


           
                        Stående fr. v: Gunhild, Elsa, Inga, jag, Brita, Astrid, Elvy, Vera,            
                          Dagny och Kerstin. Sittande fr. v: Einar, Britta och Ragnhild.


    Många av pojkarna hade ärvt sina kläder av äldre bröder.  När dom nu var ute och rullade runt i gruset eller det fuktiga gräset på rasterna, förde dom med sig in en inte så behaglig doft.  Vått ylle luktar inte gott, byxorna var säkerligen aldrig tvättade, så särskilt på vintern, då det eldades i kaminen och inget fönster var öppet, spreds denna lukt i klassrummet.  ”Ni kunde väl ta av en binnetröja”, sa läraren.  Ibland när han var irriterad på en elev, som inte kunde svara, sa han ”samma träbockasläkt allihop”. Han hade haft de äldre syskonen i skolan också.

    Jag tyckte ändå bra om honom, han var mycket saklig i sitt sätt att undervisa, liksom i sitt sätt för övrigt.  Han var kantor och spelade i kyrkan på söndagarna och hade också alla andra förrättningar förstås. Han spelade också fiol.  Jag var med bland hopplockade elever f o m tredje klass, och sjöng i kyrkan vid sina tillfällen.  Familjen hade fem barn, som också var mycket musikaliska, den yngste, Einar, gick i min klass.  Både Einar och Pelle spelade fiol.  Pelle blev flygare, steg i graderna, och blev världsmästare i höjd i segelflyg. En tid tjänstgjorde han i – var det i Etiopien? 

    Einar utbildade sig först till kyrkomusiker, men blev senare också lärare.  Familjen umgicks med vår familj bland andra.  Då var det mycket sång och musik. Einar var den ende pojke, som var med på mina barnkalas.  Tant Maja var väldigt snäll, hon bakade alltid förutom en massa kakor också chokladtårtor till Einars födelsedagskalas liksom till vår julfest.  Då tog farbror Fridolf, som jag sa utom skoltiden, fram sin fiol och spelade, och vi dansade ringlekar, som han lärt oss.  Och så spelade vi teater, som vi övat in.

   Innan vi skulle prova in till samrealskolan, övade han mycket med oss i matematik och språklära.  Vi var fem stycken, som kom in.  Det var nervöst att stå och vänta på rektorns intagen eller ej bland 85-90 sökande.  Man började alltid med pojkarna i bokstavsordning,  jag var näst sist.

    Vi började i första klassen i Falkenbergs Samrealskola i slutet av augusti 1939. Låter det ödesdigert?  Det var det!



Till del 1