Vi får en ny kusin, 8 år

    Faster Ella och farbror Bror hade inga egna barn, men en dag fick jag veta, att dom skulle få en flicka, Majbritt, i ålder mellan Vera och mig.  Faster Ella hade åkt för att hämta henne.  Det var jättespännande, och jag placerade mig vid fönstret på kökssoffan, och höll utkik.  Bilen körde sakta, när dom närmade sig svängen där hemma, och faster Ella hade sagt till Majbritt, att hon skulle titta upp mot fönstret och vinka.  Jag vinkade också på flickan i bilen, som hade en vit stickad mössa och vita vantar.

    Egentligen ville jag helst gå till faster Ellas med detsamma, men det fick vänta till kvällen, då hela familjen gick dit. Majbritt hade en stor docka och den finaste blåa dockvagn jag hade sett.  Och så hade hon väldigt fina bokmärken, två stycken var stora, så stora hade jag aldrig sett förut. Hon gav mig det ena bokmärket, och sa att ”det här ska du ha, för jag känner på mig, att vi kommer att bli goda vänner”. Det var precis som i en flickbok, tyckte jag.  Vi blev verkligen goda vänner, och Vera och jag har alltid känt henne som vår kusin. Som vuxen har  jag tänkt på, att Vera och jag tog emot Majbritt med öppna armar och utan invändningar, fast faster Ella ju var vår!  Vera gick då i första klass, och Majbritt fick börja i andra, dom blev genast kompisar, som man säger nu för tiden. Faster Ella satte igång att sy upp en massa söta klänningar till henne. Dockorna, dockvagnen m m hade hon fått av sköterskorna på barnsanatoriet. Hon var nu frisk, men hennes mamma, som fått henne som ogift var död, och det var ingen släkting som tog hand om henne.

                    
                                                    Majbritt var söt, duktig och flitig.


                                          
                                    Vera och Majbritt uppträder i verkstan i egen regi.


     
                                                         Hos faster Ella och farbror Bror.

  
                    

             
Vera, djärv och oförvägen

    En söndag var bridgelaget med damer i Halmstad och tittade på fotboll.  Alla vi barn var hos tant Hilma.  Det var en varm sommardag, och vi ville köra till stranden.  Tant Hilma höll emot i det längsta, men gav slutligen med sig med många förmaningar.  Gun åkte med Inga, jag hade Britta på pakethållaren, Majbritt och Vera cyklade själva.  Jag tror inte att Liselott fick följa med.  När vi kom till ”Lundahlslien” satte Vera fart och cyklade i förväg så fort hon kunde nerför backen – en dålig väg med många gropar och löst grus.  Jag blev förskräckt och sa till Britta att detta aldrig kunde gå väl.  Det gjorde det inte heller, det blev en ordentlig vurpa.  Vera var omtumlad, och framhjulet på cykeln var vridet.  Jag satte Vera på min cykel,  dels ledde jag den, dels cyklade jag  tillbaka med henne.  Dom andra fick hjälpas åt att halvt bära Veras cykel.  Vera frågade: ”Vart ska vi gå hän?”  ”Vi ska gå till tant Hilma,”  ”Varför ska vi inte gå hem?”  ”Mamma och pappa är inte hemma”. ”Var är dom nånstans?”  ”Dom är i Halmstad”. ”Vad gör dom där?”  ”Dom ser på fotboll,”  ”Vart ska vi då gå hän?”  ”Vi ska gå till tant Hilma,” o s v om och om igen hela vägen tillbaka.  Jag var förtvivlad, Vera hade blivit galen, jag visste inte om hon kunde bli bra igen.  Det var synd om tant Hilma, som hade gett med sig om stranden, men hon stoppade Vera i säng, och när hon efter ett par timmar vaknade, var allt som vanligt igen.

     Vera utmanade alltid ödet; åkte skidor mellan träden nerför de värsta backarna på sanddrivan, där bara några få pojkar vågade åka, hon stod i mål på Mannabergs mosse, när dom stora pojkarna från Skrea fotbollslag, spelade bandy, utan hjälm förstås, undrar om hon hade mössa på?  Hon trillade ner från vinden, det fanns bara en stege där då, hon föll direkt ner och blev medvetslös, doktorn kom och sa, att hon fått en hjärnskakning; hon bröt nyckelbenet en gång, jag minns inte vad hon hade gjort då.  Och så var det den gången hon ramlade ner från andra våningen hemma i trappan, hon hade en gaffel i munnen, som gick genom kinden.  Hon var då fyra år och hade nyss vant sig av med tröstnappen.  Mamma ropade till mig: ”Kör så fort du kan till affären och köp en napp!”  Mamma var den som fick dra ut gaffeln, pappa klarade inte av våra skador, han kunde nästan bli svimfärdig.  På sommaren hade vi ständigt skrubbsår på armar och ben, att köra vält hörde till vanligheterna.  Det var inte konstigt, eftersom man inte räckte upp till sitsen på cykeln, utan fick stå på tramporna, styret var inte heller i rätt höjd för oss barn, dessutom var ju vägen dålig. Värst var det för de pojkar, som fick låna en herrcykel.  Dom måste ju sticka in ena benet under ramen.
   
    Jag var 19 år, när jag köpte min första egna cykel - ja, jag hade väl övertagit en gammal cykel tidigare. Den gamla cykeln, eller rättare sagt däcken och slangarna, hade jag mycket besvär med. Det fanns varken slangar eller däck att köpa under kriget. Om det var punktering när jag skulle cykla hem från jobbet, fick jag gå till cykelaffären och få den lagad till nästa dag, och ta bussen eller tåget hem. Oftast blev det sme´n, Oskar Nilsson där hemma, som fick stå för lagningen. Där var jag inte populär! Värst var det med vägen under vägarbete, då den skulle asfalteras. Utom det vanliga, grus och hålor, var det massor av vassa småstenar på körbanan. Jag hade lärt mig, att när man såg eller hörde en bil komma, fick man dra ett djupt andetag och hålla andan, tills det värsta dammolnet lagt sig.
 
    Jag köpte den nya cykeln hos Karlsson och Svensson. Jag hade då arbetat ett par år, och kunde betala halva kostnaden själv. Pappa var med och betalade resten, som jag sedan betalade av till honom. Den cykeln hade jag länge, men den blev så småningom stulen. Jag återsåg den flera år senare, då det var mycket lågt vattenstånd i Ätran. Jag stod på Tullbron och tittade ner. Där låg den - jag hade vissa kännetecken, det var ingen tvekan, där låg min kära cykel.


                          
                                                             Här är den i sin glans dagar.

  

Winroths hörna

Korsningen rikstvåan - Skrea Stationsväg, eller som det kallas nu Gamla, gamla E6:an, (säger vi) eller Skreavägen - Petter Anders väg.

    I min barndom och tidigare var rikstvåan dålig. Bilismen var inte så stor, och förarna verkade inte vara så skickliga. Även sedan vägen och även Skrea Stationsväg asfalterats, skedde många olyckor i korsningen, kallad Winroths hörna.
En Skreabo, när han skulle korsa vägen på sin lättviktare, körde alltid rakt över utan att titta varken åt höger eller vänster. Han sa att det är större chans att det inte kommer någon bil. Och det hade han ju rätt i, han klarade sig alltid.
En gång kom det en liten lastbil med flaket fullt med sill. Lastbilen välte och sillen hamnade på vägen och i diket.
En Skreatant på cykel blev påkörd av en bil. Hon fick inga större skador själv, men hon sa förtrytsamt till bilisten: "- Se vad du gjorde, hjylet blé raint som en femma!" Hon menade förstås en åtta.

    Sedan det blivit högertrafik, var det många bilar särskilt tyngre som kom från Falkenbergshållet och körde för nära kanten eller skulle ta av till höger, som hamnade i vår trädgård. Dom tog med sig en del av häcken och en del av staketet. Vägen var feldoserad. Vid ett tillfälle var man inte färdig med återplanteringen och staketet när nästa lastbil körde samma väg. När den chauffören kom in på verkstan och talade om vad som hänt, blev pappa inte glad. Så småningom byggdes vägen om.


           


Luffare

    På 1930-talet och en bit in på 40-talet var det många luffare som gick omkring på vägarna.  Det var många som kom hem till oss och frågade, om dom kunde få något att äta.  Det fick dom alltid.  Mamma bredde smörgås, dom tackade och tog smörgåsarna med sig.  En gång när en luffare gått ut, såg mamma en annan, som reste sig ur vägdiket och så satte dom sig och delade på smörgåsarna.  Dom hade väl sett, att det inte gick så bra, att komma två stycken på en gång. 

    En annan gång kom det en luffare in på verkstan och frågade efter smörgås.  Mamma svarade, att det inte gick, för vi var precis utan bröd.  Han smög då uppför trappan och sa till Lena i köket, att frun hade lovat, att han skulle få smörgås.  Lena svarade, att det var konstigt, vi har inget bröd, hon höll precis på att sätta i deg!  Dom var i alla fall snälla, jag var aldrig rädd för dom.  Men en julafton, just som vi skulle gå till faster Ellas, kom det en, som var rätt full.  Han ville vara med och fira jul.  När han inte kunde få det, började han ömka sig själv, och sa att han då fick gå ut och lägga sig i en snödriva.  Jag tyckte det var hemskt, och pappa hade också ont av det, men mamma tyckte, att han kunde skylla sig själv.


             


Hemkört

    Det var liv och rörelse på den tiden även på landet.  Många körde omkring i bil med sina varor, t ex köttknallen som kom en gång i veckan, drickaknallen, som sålde öl, läsk och främst svagdricka, så var det fiskknallen, som kom per cykel ganska ofta, och hade fisken i en låda baktill på cykeln.  Han sa, ”levande färsk, sprallar i laudan”.  Den var färsk, jag minns en gång när Lena skrek till när hon rensade en torsk, hjärtat låg och hoppade på diskbänken! 

    Det kom andra försäljare också, som ville sälja tyger och dukar t ex, och så var det spetsgubben.  Det var en ganska gammal, långsam, rätt tjock man.  Då gällde det att hålla sig framme, för då kunde man få en liten bit spets, som blivit över, en som man kunde sy på en dockklänning.  En gång fick jag en söt ljusblå spets, och skulle dela den med Vera.  Jag tog en sax och var så ivrig, så jag vek spetsen dubbel och klippte, så någon centimeter gick bort. Han såg det, och undervisade mig omständligt, hur jag skulle gjort. 

    En gubbe som kom, sålde inte utan köpte. Det var ”lumpgubben”. Mamma samlade ihop vid städning avklippta mindre tygbitar, som lumpgubben betalade lite för. Mamma sparade dessa pengar på en särskild bankbok, som, om jag inte minns fel, hon efter flera år köpte en obligation för.
Dom försäljarna som kom ofta, var oftast med på fotbollstipset, som pappa ordnade varje vecka.  Dom satsade en 25-öring, den som hade flest rätt fick insatsen.  Det passade ju bra hemma med sömmersketips, Vera vann en gång, eftersom hon var den enda, som ”tippat fel” på en given match. 

    Pappa och mamma gjorde egna korsord ibland, som vem som ville fick lösa.  Pappas var väl mer roliga än korrekta, men jag kommer ihåg ett ledord: ”upplysande och har inte Sandberg haft”. Ordet var armatur. Sandberg hade mist en arm, och hade en protes av trä med en krok.


                                  
                                       Jag hade blivit tillsagd att inte gå inåt med tårna.


             
Till del 2