Förord
Som barn undrade mina kamrater och jag ofta om vi skulle få uppleva millenieskiftet, fast vi uttryckte det inte så då. År 2000 var ju så väldigt långt borta. Vi kanske inte levde, när vi var 73-74 år? Och några av kamraterna gjorde inte det.
Nu är det tillbakablickar i alla media, och i annonser står det "årtusendets sista chans" osv. Allt som händer i år är århundradets sista, lite tröttsamt ibland. Det har gått hysteri i detta årsskifte. Det finns också en ganska stor rädsla för vad som kan hända med datorerna. Strömmen kan gå, flygplan störta, katastrofer av allehanda slag diskuteras, ingen tycks veta säkert.
I radion har man varje förmiddag en stunds intervju med en person född ett visst år från -00 till -99, dock inte i kronologisk ordning, och så spelas en melodi från det året. Tv2 har åtta stycken timslånga program med rubriken "Hundra svenska år" med Olle Häger och Hans Villius. Den 23 september var det hundra dagar kvar till årsskiftet.
GP började då med två sidor varje dag med nyheter från GP, den första från år 1900, nästa dag från år 1901 osv. Och så berättar en person, född det aktuella året, något om sitt liv, och hur det är nu. Allt detta är mycket trevligt, tycker jag som ju är i åldern för tillbakablickandets tid. Nu ska jag berätta något om mig själv, eller som jag skämtsamt säger, skriva min bok.
Egentligen började det hela med att jag en gång sa till Lars, att jag tänkte tala in på band lite minnen från min barndom. Det var då barnbarnen var riktigt små, och jag tänkte att Ingvar och jag kanske inte levde tills dom blev intresserade. Särskilt tänkte jag på att Ingvar, som hade haft en helt annan barndom än min, borde berätta om den. Det var riktigt tänkt, Ingvar fick inte det tillfället. Han levde bara ungefär ett halvår efter att jag pensionerats. Lars tyckte att jag skulle skaffa en dator och bl a skriva ner mina minnen istället. Så blev det.
Jag har skrivit om min barndom och skolgång t o m realexamen 1943. Därefter gick jag tillbaka till 1939, andra världskrigets utbrott och verkningarna därav. Så har det blivit lite om släkten, det pappa berättade om sina äldre släktingar, och det morfar berättade, det är väl värt att minnas.
Skrivet i oktober 1999
Inga Wallenäs
Till mina älskade barnbarn
Peter Erika Henrik
Detta är en berättelse inte bara om min uppväxt och mina tonår. Den handlar också om föräldrarna, min syster, mor- och farföräldrar och andra tidigare släktingar, mycket om mina lärare, mest vardag; allt det som präglar oss - arv och miljö.
Lars tyckte att det skulle vara mycket bilder med i "min bok", ja, en bild säger ju mer än tusen ord, heter det.
Jag har letat i kartonger och i fotoalbum och valt foton till texterna. Lars har lagt ner ett stort arbete med scanning, redigering, införande av bilderna och mycket annat.
TACK LARS!
Jag hade lagt ner skrivandet, men återupptog det efter många år och nu har vi hunnit till år 2015. Hoppas att ni får nöje av läsningen.
Farmor
