Småskolan
Del 1

Jag börjar småskolan

Jag tyckte det var roligt att börja skolan.  Ingeborg Dahlstrand var en mycket bra lärare.  Hennes far var förresten lärare i ”storskolan”, men det var före min tid.  Fröken Dahlstrand hade haft en sjukdom, jag vet inte vilken, men hade blivit halt och hade mycket dålig syn, hon hade ofta två par glasögon på sig samtidigt, när hon skulle läsa, till sist var hon nog helt blind. Hon var mycket religiös och gick alltid i kyrkan och var med i Skrea kyrkokör, även då jag var med.  Hon satt alltid på läktaren jämte orgeln, och hon fick en lapp av kantorn, där han skrivit psalmnummerna med stora siffror.  Hon kunde de flesta vanligaste psalmerna utantill och kunde psalmnummerna.  Men ibland hände det att hon frågade ”hur börjar den psalmen?”   Fick hon bara höra första raden, kunde hon resten.  Hon grät alltid när prästen läste upp namnet på en avliden.  Jag har funderat på, om det var för att hon som barn mist sin mamma, då hon själv låg sjuk och inte kunde vara med på begravningen.  Hon hade fått stå i ett fönster och se likfärden dra förbi.

                                   
                                                Första skoldagen för Inga och mig.

Vår första läsebok var Sörgården.  Jag har senare köpt den.  Det står på omslagets flik:  ”Sörgården - - - trycktes mellan åren 1913 och 1936 i precis en miljon exemplar och har givit många generationer svenska barn en gemensam första kontakt med boken.”  I Sörgården bor fader Anders, mor Anna, Gustav, som är 16 år, Karin, Sven och Greta, som just ska börja skolan, samt Lill-Olle.  Dessutom bor farmor där, samt Pelle och Maja, som tjäna där.  Ja,  tjäna skulle det heta.  Vi fick lära oss den gamla verbformen, som jag alltid tyckte illa om hela skoltiden.  Man kunde ju lära sig att skriva rätt, men det blev ju onormalt i våra uppsatser med en allt för högtravande stil, i förhållande till hur vi uttryckte oss.  Familjen i Sörgården lärde vi känna, särskilt som vi i andra klass läste I Önnemo, byn där Sörgården låg.  Många sagor, ordspråk och gåtor lärde vi genom mor, far och farmor.  Allt var präktigt, men ibland kunde någon brusa upp, men bli bemött med vänlighet.  Då kom ordspråket ”ett mjukt svar stillar vrede” till pass.

Jag tror att Ingeborg Dahlstrand aldrig någonsin brusade upp, hon hade ett väldigt tålamod.  Visserligen var det en liten klass och vi var nog tysta och snälla och uppförde oss väl. Vi gick i B-skola hela Skreatiden, d v s första och andra klass undervisades samtidigt, tredje och fjärde, samt femte och sjätte.  Jag tror att det var bra för dom flesta på den tiden, då det inte var stökigt i klassrummet.  Det var många barn, som var blyga, men fröken var som sagt snäll, dom duktigaste fick på examen, då föräldrarna satt runt väggarna, dom svåraste frågorna eller fick gå fram till svarta tavlan och räkna subtraktionstalen.  Jag minns en blyg och rädd pojke, som fick en lätt fråga, men blev eldröd i ansiktet och stod där och såg olycklig ut.  Men fröken sa: ”Du kan det, jag vet att du kan det,” och då lossnade det.

I Veras klass fanns det en pojke, som hade svårt för att lära sig läsa.  Fröken uppmuntrade honom, och en dag räckte han upp handen och sa: ”Fröken, det ligger en chokladbit i min läsebok!”  ”Åh,” sa fröken, ”det är tuppen som har värpt, för att du är så duktig.”  ”Tuppar kan väl inte värpa”, sa pojken förundrat.

Det fanns många ord i läseboken, som var ovanliga för oss, t ex idog, städse, bida, spörja och takskägg, och fröken visste precis vilka vi inte förstod, och förklarade på ett lättfattligt sätt. För att inte tala om psalmerna!  Vi började redan då att lära oss psalmer utantill, och där var det ju mycket att förklara.  I andra klass lärde vi oss multiplikationstabellen.  Vi tyckte att det var roligt, när vi lärt oss alla tabellerna t o m tolvans tabell, och fröken på rasten, när vi satt i korridoren och lekte jeopardy kan man säga, fröken sa  t.ex  24, och vi ropade i munnen på varandra 6 x 4, eller 3 x 8, eller 2 x 12.  Den svåraste var sjuans tabell, och fröken sa, att 49 och 56 var kuggtal.

Vi började varje dag med att sjunga en psalm till frökens ackompanjemang på den lilla tramporgeln.  Jag tyckte det lät mycket vackert och försökte förklara för mamma och pappa hur fint det var, när fröken spelade.  Dom blev inte imponerade, så jag sa, att hon spelade med flera fingrar på en gång och med båda händerna.  Men inte heller det hjälpte.  Jag skulle velat förklara bättre, men ackord och harmonier visste jag ju ingenting om.

Vi bad Fader Vår före första lektionen, som var kristendom, och före middagsrasten bad vi bordsbön, då stod alla upp med knäppta händer och böjda huvuden och läste med.  Sedan satt vi i korridoren och plockade fram våra medhavda smörgåsar och mjölkflaskor och lät oss väl smaka.  Efter rasten bad vi tackbön, och innan vi gick hem för dagen Välsignelsen.  Vi fick en gedigen kristendomsundervisning, och för mig var ju allting fröken berättade om riktigt och rätt.  Visserligen hade fröken sagt, att det fanns människor, som inte trodde på Gud, men jag tänkte att det var väl brottslingar eller liknande.  Jag var 17 år, när jag träffade en jämnårig, som inte trodde på skapelsen och Adam och Eva.  Jag trodde att marken skulle öppna sig och hon försvinna!

Man hade en egen kristendomsbok, jag brukade ta hem den och läsa särskilt om Josef, som såldes av sina bröder till Egypten, fick sitta i fängelse, men upphöjdes till faraos närmaste man. Under den sjuåriga hungersnöden kom också Josefs bröder för att köpa säd av honom.  Måltiden, där Josef satte bröderna runt bordet efter ålder, Josefs silverbägare i Benjamins säck, all dramatik – allt i min smak!  Jag tyckte, att det var konstigt att han grät, när han träffade sin far, jag visste inte att man kunde gråta av glädje.  Och ännu konstigare: Det stod att man inte skulle skämmas för sina gamla föräldrar!  Det kunde man väl inte göra!
 
Ringsegårds skola var ett litet omodernt hus, normalt för den tiden, där fröken Dahlstrand bodde i ena änden av huset. På 1800-talet lade man skolorna i de olika rotena, varför de flesta på vår tid i alla fall, hade långt till skolan.  Skolhuset hade från början varit ett torp, som delats till två hus, och flyttats 1878. Det var utedass förstås, ibland kunde det hända, att någon hade glömt gå dit på rasten i tid, och så hände det en olycka i skolsalen.  Men det väckte inte stor uppmärksamhet, han fick gå hem, och alla mammor var ju hemma.  I första klass gick vi till skolan, i andra cyklade vi på våra mammors cyklar, vi stod på tramporna.  Det regnade mycket, och vi hade ju inga regnkläder eller stövlar, så vi blev ordentligt genomvåta, innan vi kom fram.  Värst var det med de våta strumporna som kliade.  Fröken Dahlstrand hade skaffat  filttofflor eller – laddor, fula och alldeles för stora för oss, vi ville helst inte ta dom på oss, vi var väl fåfänga redan då.  Men vi fick inte ha skorna på, innan dom hade torkat något så när.  Utom min bästa vän Inga och jag, fanns det en flicka som hette Inga-Britt, som vi hade följe med till skolan.  Det hände, att pappa, när det var ett riktigt besvärligt busväder, satte två av oss på pakethållaren och cyklade till skolan, åkte tillbaka och tog med den tredje flickan. 

På vintern, när det var snö och kallt, och vi hade lekt oss varma och törstiga på rasten, stod fröken och vaktade vattenspannen i korridoren, när det var is på den, då fick vi inte stjälpa i oss en massa vatten.  Jag minns en gång, när Ture på Näset hade kastat mycket snö på mig, jag blev arg och sa:”Jag ska minsann tala om det för fröken!” Så jag gick och knackade på.  Just som jag gjort det, kom jag att tänka på, att fröken sagt, att man inte skulle skvallra på sina kamrater.  Men då var det för sent, dörren öppnades, och jag sa: ”Jo, jag skulle bara tala om, att Ture råkade kasta en snöboll på mig!”  Jag minns hur hon skrattade.  Jag kunde aldrig begripa, hur dom vuxna alltid genomskådade en.



Ingeborg Dahlstrand med klass 1 och 2.
Vad jag minns heter vi från vänster:
Bakre raden: Sven, Ture, Ingeborg D, Enar, Evald, Kerstin.
Främre raden: Jag, Elvy, Clary, Ragnhild, Herdis, Inga-Britt, Inga L, Gunhild, Ebba.

             

                       
                                                            Inga-Britt, Inga, Vera och jag.

Otur med nya kläder

På tal om skolvägen var den ganska usel, särskilt sträckan utmed järnvägen.  Där var alltid stora, djupa gropar, som ofta var fyllda med lervälling.  Pappa hade sytt en röd fin kappa till mig, och jag ville naturligtvis ha den på mig, när jag gick till skolan.

Föräldrarna tyckte inte att det var så lyckat, så dom sa nej.  Men jag gav mig inte, och dom förstod ju, hur viktigt det var för mig, så till slut efter mitt bedyrande, att jag skulle vara så rädd om den, så gav dom med sig. Enar var en pojke, ett år yngre än jag, som alltid ville vara i centrum.  När han såg mig i den röda kappan, sprang han i förväg, stannade mitt för en stor vattenpöl, och när jag kom dit, tog han sats och hoppade ner i gropen!  Så nerstänkt har jag aldrig blivit sedan dess.   Min förtvivlan minns jag, men konstigt nog slutar minnet där.  Men det blev aldrig mer en ny kappa till skolan!

Men oturen med nya kläder förföljde mig.  För att hoppa framåt i tiden: När jag var 13 år fick jag mina första silkestrumpor.  Det ville jag ju visa för Skreaborna, jag borde gått till stationen och affären, men smedjan mittemot var ju närmare.  Nils-Gunnar upptäckte min elegans, tog käppen, som var i tjärtunnan och sprang mot mig.  Jag försökte springa undan, men med sin förlängda arm lyckades han ändå tjära ner strumporna.  Jag blev förtvivlad och sprang hem, efter kom sme´n med en tvåkrona i näven och gick in på verkstan och sa: ”Pågajävern har tjärat ner Ingas strumpor!  Han blev bjuden på en kaffegök, han fick behålla sin peng, mamma rengjorde strumporna med smör och allt slutade lyckligt.

Och så hände det igen!  Då var jag vuxen, bodde hemma och arbetade på drätselkontoret.  Detta var en lördag, då arbetade vi till klockan två.  Klockan fem skulle vi i kören sjunga i Skrea kyrka på ett bröllop.  På morgonen kom stadskamrer Afzelius ut från sitt rum och ropade: ”Stoppa allt arbete, vad ni än håller på med!”  Det skulle skickas ut skrivelser, och dom var inte tryckta.  Dom skrevs på stencil, ”ett papper med en för färg ogenomtränglig hinna” står det i uppslagsboken.  Färgbandet togs bort, och skrivmaskinens typer slog hål i papperet.  Stencilen fästes på en dupliceringsapparat med en vals, som beströks med trycksvärta.  Sedan vevade i vårt fall vaktmästaren, Martin Persson, ut önskat antal exemplar.

Vi fick alla hjälpa till att ta hand om skrivelserna, häfta ihop, skriva kuvert och stoppa i. När allt var klart, skulle Martin cykla ut med breven till drätselgubbarna.  Ja, gubbar var det.  Det fanns ingen kvinna med i drätselkammaren, eller dess tre avdelningar.

Stencilerna hängde vi upp på tork på skrivbord, långa bänkar m m.  Dom var många, så till slut blev det rätt trångt.  Den dagen hade jag trots mammas protester tagit på mig en alldeles ny dräkt, som pappa sytt, och så bar det sig inte bättre än att jag kom för nära en stencil – och så hade jag trycksvärta på kjolen, som hade tre motveck fram och tre bak!
Nej, inte nu igen!  Blixtsnabbt for den röda kappan och silkestrumporna genom huvudet!  Jag kunde inte komma hem med den nya kjolen med trycksvärta på.  Alla deltog i mitt bekymmer. Ellen Malm ringde till Falkenbergs Boktryckeri och fick veta att dom använde Fenom i sådana fall. Efter arbetets slut, klockan två, fick jag skynda mig att inhandla en burk Fenom och sedan ila till Vivan Wåhlström, som bodde nära, och så hjälptes vi åt att värma vatten, tvätta och gnugga och stryka.  Det var besvärligt och tidsödande med vecken - men det gick!  Så fick jag cykla hem i ilfart, och jag hann!   Mamma var arg, ”var har du varit, vi ska ju vara i kyrkan om 10 minuter!”  Jag tyckte inte att det var läge att tala om orsaken, det dröjde länge innan det kröp fram.


                                       
                            Vera klädd i vitt och blommor, jag i viss dräkt med motveck.


             

Sjunde budet

    Men åter till småskolan och kristendomsundervisningen.  Vi fick förstås lära oss 10 Guds bud.  När vi kom till sjunde budet, Du skall inte stjäla, ville fröken som vanligt åskådliggöra det lite närmare på vår nivå.  Hon sa, att om man t ex stjäl en chokladbit, så smakar den inte bra!  Det tyckte jag var konstigt, hur gick det till?  Jag visste precis, hur all choklad, som fanns i faster Ellas och farbror Brors affär smakade, det smakade alltid likadant.  Om man köpte den eller fick den, smakade varje sort alltså på ett vis, men om man stal den, hur smakade den då?  När blev förändringen?  Jag gick och tänkte på det i flera dagar.  Och det fanns ju bara ett sätt att få reda på det!

    Jag gick till affären.  I affärslokalen var det en dörr, bakom vilken det var ett par trappsteg, som ledde upp till magasinet.  Vid sidan av trappan fanns det några hyllor; där låg chokladkartongerna.  Jag tog mig obemärkt dit, stod där i trappan och tog av locket på en ask och tog en 5-öres guldnougat.  Jag minns spänningen, när jag tog av papperet, bet av en bit, tuggade – och det smakade precis som vanligt!  Första reaktionen var stolthet: Var det inte det jag visste, mig lurar dom inte så lätt!  Sedan kom besvikelsen: Varför skulle dom vuxna hitta på sådana saker, för att få oss dit dom ville?  Det hade jag aldrig trott om min snälla fröken!

    Jaha, så var det utrett.  Men nu blev jag plötsligt rädd.  Tänk om någon öppnade dörren, och alla i affären såg mig stå där och äta choklad!  Då var jag en tjuv.  Och faster Ella och farbror Bror som alltid gett mig så mycket godis, vad skulle dom säga?  Kvickt stoppade jag in resten av chokladen i munnen och tuggade och tuggade, men det var så svårt att svälja.  Var skulle jag göra av papperet?  Jag kände, att jag fått choklad omkring munnen, och försökte få bort det, nu hade jag det på händerna också!  Om jag bara kunde spotta ut det!  Då förstod jag vad fröken menade!

    Jag hade fått en läxa för livet.  Jag kan när som helst få den hemska känslan av att bli ertappad som en tjuv, och jag har alltid varit rädd att av misstag få något med mig, som jag inte betalat.  Om jag är i en liten butik och affärsbiträdet går till ett annat rum och jag blir ensam i lokalen, ställer jag mig alltid mitt i rummet och hoppas, att inget skall fattas den dagen, något som någon annan kan ha snattat och jag kan bli misstänkt för.
Jag kom i alla fall lyckligt ifrån min upplevelse, men många år senare berättade jag om det för faster Ella och betalade femöringen. 

                   
                                                                    Med parasoller på Näset.


             

Vår och jul i skolan

    Under passionstiden var det gudstjänst varje onsdag i Skrea kyrka klockan två.  Då traskade vi iväg till kyrkan, från Gödastorp, Nabolaget och Ringsegård; från tredje till sjätte klass var vi ju granne med kyrkan. Liksom jag minns de regniga höstdagarna, minns jag dessa soliga vårdagar, det luktade gott från myllan på åkrarna och det gula fjolårsgräset, alltmedan lärkorna drillade av alla krafter.  Vi skolbarn upptog många bänkar i kyrkan, och prästen gick omkring i gången och ställde frågor, som vi ivrigt besvarade – ibland; ibland fick vi för oss att vi inte skulle svara alls. Jag minns detta att leva med i passionsdramat som något mycket positivt.  Jag tror att jag fick intryck för livet om Jesu lidande historia.  De mollstämda psalmerna med de allvarliga orden: Jesu djupa såren dina, Du bar ditt kors, O huvud blodigt sårat m fl, satte djupa spår i barnasjälen, och jag sörjer över, att dagens barn och unga missar detta. 

    Till jul lärde fröken oss att göra saker att hänga i julgranen, främst flätade vi hjärtan av glanspapper i två färger.  Och så hade vi julfest, och fröken bjöd på saft och kakor, som hon bakat.  Dessutom fick vi varsin liten julklapp, jag har en gipstomte kvar, målad i rött och vitt, som fortfarande kommer fram om jularna, lite skamfilad, saknar en arm, men som för med sig glada minnen.  Under julfesten i andra klass kom det helt överraskande en jultomte, som också hade julklappar med till alla barnen.  Det var pappa, som hade varit hos Anna-Beata, som bodde i stugan intill skolan, där han klätt om.  När vi skulle gå hem, kom en bonde med häst och vagn och körde flera av oss hem.  Pappa tackade honom för omtänksamheten, men Enar sa: ”Asch, det var väl ingenting, hade min pappa haft häst och vagn, skulle han också kommit och hämtat oss.”

    Vi fick också skjuts hem en gång, när vi varit i Hansagård på födelsedagskalas.  Det var i november och hade hunnit bli mörkt - och det var mörkt, när det när det inte fanns någon gatubelysning – vi var tre flickor, som hade blivit rädda och stod och grät alla tre sa man, när bonden kom och tog upp oss.  Mamma tyckte att vi väl kunnat gå hem tidigare, men jag sa, att det kunde vi väl inte, vi fick inte tårtan innan!


             

Jag går ärende till affären, det gör Vera också

    I min barndom var Bror Nylanders Speceriaffär en gammaldags lanthandel liksom de flesta på landsbygden, där man sålde många artiklar till lantbruken.  Det fanns en liten farstu, där det luktade salt sill och fotogen.  På den ena sidan fanns det en silltunna och på den andra en stor fotogenkanna.  I affärslokalen hängde diverse föremål, mest järnartiklar, i taket.  På kundens sida om disken fanns det utmed väggen stora trälårar med mjöl, socker och salt m m.  Det skulle ju alltid vägas upp för varje kund.  På dom sneda locken satt ofta folk och fick sig en pratstund.  Särskilt minns jag Rudolf Bengtsson, Krullas kallad, p g a det lockiga håret.  Han var väl ganska ung vid det tillfälle jag minns, då han köpte och åt upp 5 kokosbollar!  Fastän jag fick mycket godis av faster Ella och farbror Bror, hade jag aldrig ätit mer än en kokosboll åt gången. 


Jag köper toppsocker

    Man fick ofta gå ärenden till affären.  En dag köpte jag toppsocker, det hårda sockret fanns i stora kakor, den ena låg på den andra i konform.  Hemma hade man en speciell sockertång, och klippte till bitar själv.  Utmed vägen hemifrån till affären gick ett dike, periodvis med mycket vatten i.  Nere vid Johan Larssons, sedermera Thunmans, strax innan järnvägen, mynnade diket ut i en öppen brunn.  Där stannade jag ofta och tittade ner i botten på det rostfärgade vattnet.  Så gjorde jag också denna dag på hemvägen, och så bar det sig inte bättre, än att sockerpaketet gled ur mina händer, när jag böjde mig fram.  Jag gick hem och grät, fick en ny peng och köpte nytt toppsocker.  På hemvägen måste jag se hur mitt första sockerpaket såg ut nu i botten på brunnen.  Så jag böjde mig fram och tittade – och tappade det andra sockerpaketet också!  Nu var det inte roligt att komma hem och tala om det, och jag grät ännu värre.  Men pappa sa bara att ”dig kan man ju inte skicka”, och så fick en av gesällerna cykla till affären i stället.  Men då undrade farbror Bror vad vi skulle ha allt sockret till!

    Som framgår av ovanstående var faster Ella och farbror Bror väldigt snälla.  Det hände att man gick hem till dom och fick stanna över natten, med alla previlegier. Ibland kom man hem med en ny klänning eller något annat, som faster Ella hade sytt vid ett sådant tillfälle. Pappa var utan tobak en dag och skickade Vera att köpa.  Han följde henne med blicken och hoppades att hon snart skulle vara hemma med tobaken.  Men så fick han se, att när hon var nästan framme, vände hon och gick hem igen.  Hon kom in på verkstan och sa:”Skulle jag skynda mig pappa?”

                       
                                                                 Vera i nysydd overall.


             

Uppfostran är inte lätt – men det går?

   Utom de två gesällerna och periodvis tant Hilma, satt ju mamma med på verkstan och sydde.  Det innebar, att allt man ville tala med mamma om, be om, eller få tillrättavisningar för, skedde inför publik.  Under en period gick jag på hemvägen från skolan ofta med Inga hem en stund.  Jag blev tillsagd, att jag skulle gå direkt hem, men eftersom det tog lång tid att gå från skolan, tänkte jag, att dom inte skulle märka, om jag stannade till hos Inga en liten stund.  Och så glömde jag tiden, och mamma och pappa blev mer och mer irriterade.  En gång när jag skyndade mig hem den sista biten, förstod jag, att det inte skulle bli nådigt.  När jag kom in på verkstan, fick mamma tag i mig och gav mig några rediga slag i baken.  Så började alla skratta, det var åt min 3-åriga lillasyster, som stod bakom mamma och slog henne i baken, så gott hon kunde!

                               
                                                                           -Ska vi leka?
 
    Men det hjälper ju inte med stryk, snart var det hänt igen!  När Inga en dag ville visa mig något nytt (hennes moster Anna i Göteborg skickade då och då bilder på Shirley Temple eller femlingarna Dionne) tänkte jag - bara fem minuter, sen skulle jag skynda mig hem - men glömde tiden igen.  Då förväntade jag mig ett riktigt straff, men inte detta!  Ytterdörren var låst! Vad hade hänt?  Var var dom?  Hade dom blivit sjuka, eller hade dom rest till mormors allihop? Jag gick runt huset, släpade fram trädgårdsmöbelsbordet, på vilket jag ställde en stol, framför verkstadsfönstret, klättrade upp och tittade in.  Det fanns ingen där!  Jag började gråta.  Då reste sig fyra personer, som gömt sig under borden.  Det behövdes sedan inga fler förmaningar! Tror jag.

     Pappa var intresserad av teater, särskilt gillade han Strindberg.  När han var ung, och det blev någon teaterföreställning i Falkenberg, cyklade han till stan och köpte en ståplatsbiljett.  Han såg nog alla Strindbergs pjäser, som visades i Falkenberg på den tiden.  Mitt teaterintresse väcktes nog, när jag i 3-årsåldern var med mamma i Skrea Folkets Hus, och där några Skreabor, bl a ovan nämnde Krullas, spelade teater.  Jag var imponerad och frågade mamma på hemvägen, om det var verkliga människor!  Senare fick Vera och jag följa med mamma och pappa på t ex revyer och trolleriföreställningar m m.  En gång var det en dansk trollerikonstnär, som trollade fram en kanin ur en hög hatt.  Vi satt på första bänk, och han satte helt oförmodat kaninen i Veras knä.  Hon blev överraskad och rädd, och uppskattade inte alls hans infall.  Jag minns hans ”fingerfärdighet, bara fingerfärdighet”, som han upprepade efter varje nummer.
 
    Vi såg och hörde också Skompamaula på Falkenbergsrevyn, när han sjöng eller framförde sina monologer, ofta spontana, när han såg någon Falkenbergare i publiken, som han hade något att säga om.  Vera lärde sig snabbt en vers, klädde ut sig och gjorde stor lycka, när hon sjöng: Ja, se stabona e onnerlia kröppa, daj ha fotbollsspel och gaung o gömnastik.  o daj lötta tonga lo, daj ro o höppa, för te stärka sin så kallade fysik.  Men så laja daj en kär, för te hogga lide ve!  Va i helskotta majna daj mä de?
Det var på den tiden, då det blivit vanligt att hyra ut rum till badgäster.  Då sa man förundrat: ”Daj villa äda ute och tjida inne!”

     Vi uppfostrades till att bli självständiga och ha självförtroende, fast föräldrarna kanske inte tänkte på det i dom termerna. Men vi fick inte vara självgoda.  Vi fick inte ”skräppa” med oss själva!  Vid sådana tendenser vädrade dom i luften och sniffade, och sa att det osade = Eget beröm luktar illa. Det var inte bara bra, man fick inte lära sig att ta emot en komplimang, det tog många år, innan jag förstod, att jag inte skulle förneka att jag gjort något bra, eller att min klänning var söt.  Men så var det för alla.  Jag sa i alla fall inte: ”asch, den här gamla trasan!”

     Inte heller fick vi vara nyfikna.  I efterhand har jag tänkt, att det kanske berodde på, att det fanns många skvallertanter, som höll reda på vad alla gjorde.  Jag minns hur gardinen rörde sig, när man gick förbi vissa hus, jag kände blickarna i ryggen.  Men det resulterade i, att vi t ex aldrig tog reda på, vad gårdarna i Skrea hette, vem som bodde där o s v.  Det var bara en del av våra skolkamraters föräldrar, som vi kände till.  En gång bad pappa mig att köra till Sven i Gärdesgård med kläder.  Jag visste inte att det fanns två Gärdesgård, så jag körde till det, där jag hade en skolkamrat.  ”Jag sa ju, att du skulle till Sven i Gärdesgård,” sa pappa, jag tänkte ”hur skulle jag kunna veta det!”  Det var ju också så, att den lilla fritid dom hade tillsammans med oss, användes till annat, än att prata om folk.  Detta har jag, liksom Vera och Majbritt alltid haft ont av.  Vi känner igen Skreaborna, men vet ofta inte vilka dom är.  Dessutom hände det, att vi ombads att lämna rummet, när dom kom in på något, som inte var för våra öron.  Det kändes alltid obehagligt.

     Inga var blyg och tillbakadragen inför vuxna, jag tog kommandot i skolan, inte bara över henne, jag ordnade och styrde nog ganska mycket över dom andra flickorna också.  När jag gick i första klass och någon frågade, vem som var duktigast i skolan, svarade jag, att det var jag!  Det var före instruktionerna med eget beröm.  Jag trodde det, eftersom jag var kvick till att svara,  men snart förstod jag, att Inga var mycket duktigare än jag, men det syntes bara på skrivningarna, det hördes inte.


             

 
Vi börjar i folkskolan

    Vi sa storskolan,  kyrkskolan hette den egentligen.  Då blev det ju nära till skolan.  Det gällde bara att se efter om gässen var ute på Dammet.  I så fall fick man passa sig, dom sprang efter oss och nöp oss i benen om dom kom åt eller i alla fall i kjolen.

    I tredje och fjärde klass hade vi Astrid Nilsson som lärare.  Jag har en liten skrivbok från tredje klass.  Den första ”uppsatsen” har rubriken Vår nya klass, och låter så här: 

   Jag har börjat i folkskolan nu. Vi ha så roligt på rasterna.  Jag har fått så många nya böcker, och jag tycker om dem alla.  Vi är 38 med båda klasserna.  Bra, hade fröken skrivit

En annan.  Om jag vore en stenåldersflicka, äldre.

   Det skulle inte vara roligt att vara en stenåldersflicka, för då måste jag ju sy och hjälpa till med att sköta lillasyster. Men när man skulle sy, måste man borra ett hål i den ena sidan och ett i den andra mitt emot.  Sen fick man ta en sena och knyta ihop det.  Så fick jag väl göra upp eld, då fick jag ta två träbitar och gnida dem emot varandra, tills de voro så varma, att de fattade eld.  Och om jag levde under yngre stenåldern, då fick jag göra lerkrukor och lägga lera på husen, bära vatten och göra fina mönster på krukor.  Jag kan rita av en sådan nu.  (Teckning)  Bra

Om jag finge bjuda klassen på kalas.

   Om jag finge bjuda på kalas, då skulle jag bjuda hela klassen, och så skulle vi ha kaffe och en god tårta.  Sedan skulle vi leka änkeleken och många andra lekar.  Jag tror att jag fick många gotter, så att jag kunde bjuda på några av dem.  Så var det mörkt, och de måste ta farväl och gå hem.  (Bild på ett kaffebord)

Om jag vore lärarinna.

   Om jag vore en lärarinna, då skulle jag lära dem (frökens anteckning: vilka?) läsa, skriva och lära dem så många sånger.  Men om de pratade på timmarna, då skulle rottingen fram förstås.  Om de hade många fel, skulle de få dåligt betyg, och det skulle vara roligt att vara lärarinna.  (Teckning)  Den uppsatsen fick jag inte Bra på.
(Och jag som hade så snälla lärare)

Några minnen från jullovet.

   Under jullovet hade vi mycket roligt.  Vera och jag reste till mormors i Ätrafors, och när vi kom på det lilla tåget i Falkenberg, så kom morfar in i vagnen, där vi satt.  Och han visste inte, att vi skulle komma.  Men så fick han syn på oss, och så satte han sig där och talade med oss.  Sedan dagen därpå letade Gustav fram en kälke, och vi åkte kälke varje dag, och vi hade mycket roligt.  Bra.

Om jag finge stå i affär.

   Jag har en faster, som heter Ella, och hon bor i en affär.  Jag tycker, att hon är alltför snäll.  I går var jag och Vera där, och så tog jag min slöjd med mig och sydde där.  Men så tänkte jag att det skulle vara roligt att gå in i affären.  När jag kom in i affären, så var Hemmets Journal kommen, och så fick jag brått med att läsa igenom den.  För den tidningen tycker jag är rolig.  Men rätt som det var så kom faster Ella med en stor låda med teaterkonfekt.  Denna lådan hade stått på magasinet, och det som var i, hade klibbats ihop, så att det gick inte att sälja.  Vi åto inte så värst mycket, ty vi tänkte, att vi skulle gömma litet hem.  Och jag skulle tycka om att stå i affär. 

   Jag fick Bra på den också, trots att den inte handlade om ämnet.  Den ämnesflykten slås väl endast av en senare, som jag skrev ”på gamla dar”.  Det var när jag hade börjat gå i Komvux. Jag hade då heltidsarbete förutom hem och barn. Jag hade klarat av gymnasiekursen i tyska och tänkte nu gå i engelska.  Det var dock ingen gymnasiekurs som började den terminen, men jag kunde hoppa in i en, som höll på med slutet av 8.ans kurs i grundskolan och hinna med 9.ans också, så länge.

    En gång hade jag inte hunnit öppna läxboken, visste inte vad läxan handlade om, vilket jag tänkte förklara för läraren.  Det hann jag dock inte, han började lektionen med att säga ”idag ska vi ha läxprov”. Vad göra?  Efter lite funderande satte jag igång med att skriva om Mina tre pianon.  Jag lämnade uppsatsen utan förklaring.  När jag fick igen den, sa läraren: ” Tala om att missförstå ämnet!”

En kamrat, som jag tycker om.

Jag känner flera kamrater, som jag tycker om.  Men nu skall jag skriva om den jag tycker bäst om.  Hon har varit min lekkamrat ända sen vi var fem år.  Och jag tycker bäst om henne och Astrid A.  Jag tycker, att hon är duktig i skolan.  Hon har bruna ögon och gult hår.  Jag behöver väl inte skriva mer om henne, för då gissar ni det med detsamma..  /Bra.

Det fanns fler uppsatser, som dock var ganska långa, detta får räcka.

    Nu visade det sig vilken småskollärare vi haft.  Många elever hade svårt för att både räkna och läsa.  Astrid ägnade mest tid åt dom, när det var högläsning, och det var ju tråkigt för oss andra.  En rast sa jag till Inga, att nu var jag trött på detta, nu skulle jag läsa nästa timme.  ”Det får du inte”, sa Inga.  När det var dags, låtsade jag, att jag inte följde med i boken, tittade ut genom fönstret, vände mig om, kastade en blick i boken då och då, tittade på andra elever och såg så okoncentrerad ut som möjligt.  Så sa Astrid med en menande röst: ”Nu får Inga-Majken läsa!”  Jag flög upp och satte genast igång att läsa med väldig fart.  När jag tittade upp på henne, såg jag ett stort leende.  Efter den dagen var vi fyra stycken tredjeklassare, som fick läsa Nils Holgerssons underbara resa tyst för oss själva på dessa lektioner.

    Jag tyckte mycket om Astrid Nilsson, hon var en mycket bra lärare.  Hon var bra för oss, men när hon flyttades till Falkenberg många år senare, gick det inte alls, det var bråkiga klasser och hon sjukskrev sig till att börja med.  Vi fick göra våra egna arbetsböcker i det som senare fick heta NO och SO.  Astrid ritade på tavlan, och vi ritade av t ex en lök eller en rullstensås i genomskärning.  Hon var bra på att förklara, och i matematik kom vi längre än själva kursen.  Till mors eller fars dag fick vi alltid göra passande teckningar, ibland gjorde vi små pärmar av papp, som vi klädde med glanspapper och klistrade bokmärken på.  Inuti ”boken”, fanns det verser eller teckningar, som fästes ihop med garn.  Jag kan ju nämna, att jag höll på med mors/farsdagsteckningar ganska länge.  En gång, det var lite senare, hade jag gjort en romantisk teckning, mycket vacker, tyckte jag själv, med ett par i rokokokläder i silhuett, målat i svart.  Under hade jag skrivit ”Godnatt du bleka lilja”.  Mamma och pappa skrattade, så dom höll på att ramla ur sängarna vid morgonuppvaktningen.  Det var sista gången med den sortens uppvaktning.

    Vi fick också spela teater och klä ut oss på ett passande sätt.  Vi fick ibland föreställa blommor, t ex blåklocka, gullviva m m, då klippte vi ut ”kläderna” i kräppapper.  Ibland låg Majbritt över hos oss natten till mors dag.  Vi gick upp tidigt och klädde oss till blommor och uppvaktade först mamma, sedan gick vi till faster Ella. 

    Astrid Nilsson  fyllde 30 år då jag gick i fjärde, och då bestämde jag, att vi skulle sjunga för fröken, precis som vi alltid gjorde för våra skolkamrater, när någon fyllde år.  När vi hörde hennes steg i korridoren på morgonen, stod alla barnen tysta vid sina bänkar, jag stod vid katedern, färdig att dirigera, och när hon satte foten innanför dörren, stämde vi i med: Hurra för lilla Fröken, vi ropa allesammans, ja länge må hon leva, ja leve hon säll!  Hur vi på jorden leta, det finns ej ska ni veta, en sådan liten Fröken, så rar och söt och snäll!  Jag tror, att hon hade skrivit dom verserna själv.  Hon hade verkligen en poetisk gåva.  Hon skrev alltid verser, som sjöngs vid alla födelsedagar i släkten och bekantskapskretsen och vid många andra tillfällen. 

    Verserna samlades strax före hennes död i en bok ”POESI Rimmade verser av Astrid Nilsson”.  Jag köpte den förstås. Under många år var hon söndagsskollärare, och skrev under åren 26 julspel, som hon övade in med barnen och spelade upp i kyrkan. 

    Till min 50-årsdag uppvaktade hon och mannen Teodor mig med blommor och verser.  I poesiboken är bland verserna episoden med klassens uppvaktning med.  Det står t o m att jag höll tal,vilket jag tror är fel, och utbringade ett leve.  Hon gifte sig, kanske året innan 30-årsdagen. Einar frågade henne om vi nu skulle säga frun i stället för fröken!

    Vi hade Astrid i slöjd t o m 6:e klass.  Hon var verkligen bra på att lära där också.  Utom att sy och brodera, virka och sticka, fick vi göra kläder i garn till en docka.  Man virkade livet, helst i rosa eller andra pastellfärger, och den vida kjolen i tre volanger utfördes via en u-formad gaffel, en virkgaffel,  volangerna  kantades med svart garn.  Detta var på modet då, mycket populärt, dockan skulle man inte leka med, den skulle vara som prydnad på en schäslong. Inga stickade en jumper åt sig, när hon gick i fjärde klass!  Vi sydde också örngott, där vi fick dra ut längsgående trådar ur väven, och sy mönster med moulinégarn på de resterande trådarna.  Det var ju ett mycket avancerat sätt att sy för flickor i den åldern. Vi t o m sydde på maskin ihop fyrkantiga och rektangulära läderlappar i olika färger i rutmönster.  Av det gjorde vi kassar. När jag började samrealskolan, fick vi mycket enklare uppgifter.  Det resulterade i premium i slöjd för Skreaflickorna där – Astrids förtjänst!

     Att gå i B-skola var bra på den tiden, då det var lugnt och tyst i klassrummet.  I tredje klass kunde man ju också lära detsamma som fjärdeklassarna medan man skrev välskrivning eller avskrivning. Och på så vis blev det ju repetition i fjärde klassen av det man snappat upp  i tredje.  Jag var väldigt stolt en gång när jag gick i tredje klass, då fick jag vara med i fjärdeklassarnas prov på sje-ljudet.  Då var jag bäst, jag hade bara ett halvt fel, jag hade glömt att sätta pricken över ett i.

    Synd att en sådan framgång inte räckte hela skoltiden ut!  Som t ex när jag gick ut trean i samrealskolan och hade fått B? i betyg i matte.  Jag blev bekymrad, om ett år var det ju realexamen.  Jag sa till pappa, att jag borde läsa upp mig under sommaren.  Det var det många som gjorde, särskilt dom som inte blivit uppflyttade till nästa klass, dom kunde prova in igen före höstterminen.  Pappa sa ”Jag ska prata med Astrid.”  Hon sa genast ja, och började undervisa mig i algebra, som vi skulle börja med till hösten.  Jag tyckte att det var roligt och inte så svårt, och jag hade aldrig ett fel i algebra resten av skoltiden.  Vi hade fyra provräkningar i aulan på hösten och fem på våren liksom i svenska, engelska och tyska. När jag såg att det fanns tre algebratal av de tolv talen, blev jag lättad, jag visste att jag skulle klara provräkningen, det fordrades fyra rätt för att bli godkänd, och fler tal skulle jag ju klara.

    Den första regeln (och några till) kommer jag fortfarande ihåg: a + b i kvadrat = a2 + b2 + 2 ab.  Jag beundrar fortfarande Astrid, som bara satte igång att undervisa i algebra, som hon själv måste ha lärt många år tidigare, och aldrig sedan sysslat med.  Förresten utlovade pappa en 50-lapp om jag fick litet a, d v s 11 rätt, på en provräkning.  Den 50-lappen fick han behålla -  tyvärr.

    Tillbaka till folkskolan. När Inga och jag kom in efter en middagsrast en gång, var de flesta barnen redan inne, alla var samlade runt en av flickorna, som satt i sin bänk med nerböjt huvud.  Alla stod runt henne med utsträckta händer och ropade i munnen på varandra: ”Jag får, jag får”!  Vi gick inte dit, vi förstod att något var fel. Vi fick sedan reda på att flickan ifråga hade tagit en tvåkrona från sin pappa och köpt choklad, karameller och tablettaskar för hela pengen.  Farbror Bror och faster Ella, som var mycket barnkära, lät ett barn få en stor strut karameller för 2 eller 3 öre, inget barn tänkte på, att struten aldrig vägdes. Flickan hade alltsammans i skolbänken, och någon hade fått syn på det.  Det blev naturligtvis uppdagat hemma, en tråkig historia, och farbror Bror fick försvara sig med, att han frågat henne flera gånger,om hon verkligen fick köpa så mycket gotter (sa man på den tiden), vilket hon bedyrat. 


             


Till del 2