Långansgårdssläkten
Del 1


                                        Sittande: Sigrid, mormor Hanna, morfar Carl, Karin
                                        Stående: Elsa, Gustav, Ivar, Eric, Anna-Lisa

Liten släkttavla för er barnbarn. Fullständigare finns under rubriken Släkttavlor.

Mina morföräldrar, Hanna och Carl Svensson, ägde gården Långansgård i Okome. Jag hade förmånen att få ha dom länge och lära känna dom också som vuxen. Jag var 34 år när morfar dog, och 38 år när mormor dog.

Deras barn:
Anna Lisa, gift först med Emil Norling, efter hans död med Helmer Brolin. Hon fick inga barn. Hon bodde i Stockholm, men sedan hon och Helmer blivit pensionärer flyttade dom till Vessige.

Elsa, min mamma, gift med Hugo Winroth, Skrea, döttrarna Inga och Vera.

Karin Maria, född 1907, död 1914.

Ivar, som emigrerade till Amerika, Bridgeport, Connecticut, gifte sig med Charlotte Tetmayer, av tysk härkomst, fick dottern Carol. Charlottes far hade varit gift 13 gånger, därav 10 med hennes mamma, brättades det för oss.

Sigrid, gift med Evald (Cewe) Andersson, bodde i Okome. Deras barn: Leif, Siv, Carl-Erik och Margareta.

Gustav, gift med Ingrid, fick barnen Lena, Vanja och Eje. Ingrid hade tidigare sonen Göran. Dom hade först en gård i Vessige, flyttade sedan till Falkenberg.

Eric, ogift, tvillingbror till

Karin, ogift.

Eric och Karin bodde kvar i Långansgård och brukade gården efter deras far Carl Svensson, farfar Sven August Johansson, och farfarsfar Johannes Johansson. Karin lämnade Långansgård i oktober 1996. Gården hade då efter storskiftet varit i släktens, i rakt nedstigande led, ägo i 128 år.

Den 17 mars 1957 fanns det en stor bild av morfar i Hallands Nyheter samt följande reportage:

Åttiofemåring i Okome

Ett gästvänligt hem i en fin gammal hallandslänga, ett minnesgott gammalt par med värme i ögonen och en omisskännlig berättarglädje - vad kan en intervjuare mer önska? Gården - Långansgård - ligger i skydd av Ekeberget i Rävige by och har i blickfånget en god del av Okome sockens åkrar och kullar. Ägaren - Carl Svensson, som på söndag fyller 85 år, är född här, och han och hans 81-åriga hustru har här fostrat upp en ansenlig barnaskara, som fastän spridda, starkt känner samhörigheten med allt därhemma. Yngste sonen brukar numera gården på arrende.

Carl Svensson har betytt mycket för sin socken, har också haft sina sockenbors odelade förtroende. Under många år hade han säte i kommunalnämnden, i kyrko- och skolråd. Under 20 års tid var han ordförande i ortens brandstodsbolag och samma tidrymd omfattade hans uppdrag som socknens ombud vid stämmor med Faurås härads vägdistrikt. Han har varit egnahemsnämndens ombud, ordförande i Hushållningssällskapets sockennämnd och som suppleant har han bevistat landstingets sammanträden. Dessutom har han varit överförmyndare, och under åren 1911-1917 kassör i ortens mejeriföretag.

Svenssons skolutbildning omfattar utöver folkskolan en kurs vid Katrinebergs folkhögskola, detta under 1890-talets första år. Sin skolning som jordbrukare fick han i hemmet hos sin framsynte fader. År 1910 övertog han föräldrahemmet, men jorden till detta delades då mellan honom och en broder.

För den som genom berättelser om tider som varit vill följa utvecklingen in till våra dagar är ett besök hos Carl Svensson ovärderligt, han har nämligen ett enastående klart minne. Han för också sedan många år tillbaka dagbok, där allt som händer på gården antecknas. Ja, i denna ger sig också hans fina humor tillkänna, även en liten malör i hushållet kan han anteckna, skämtsamt och kärleksfullt.
Vilken ovärderlig tillgång för efterkommande anhöriga! M-t

Detta var en utomståendes kortfattade beskrivning av morfar, ändå tycker jag att skribenten fångat mycket av karaktären hos både honom och hemmet, Långansgård.

                                           Morfar med syskonen Hilma, Johan och Lis.

Följande artikel, skriven av Karin, var införd i boken Hallandsbygd 1987-1988.

Far och farfar har berättat

Gården i Okome som jag bor på, ligger på historisk mark. Här stod slaget vid Axtorna 1565. Vid vadstället nere i Högvadsån ligger ännu de stora flata stenar, som lades ut på botten för att de höga befälen skulle komma torrskodda över ån. Hur det sedan gick med soldaterna var väl inte så noga. Här finns också en bit kvar av skyttegraven. Den lär ha varit rätt lång, men det mesta är nu uppodlad åker.


                                                   Siv och Carol vid klippan- vadstället


                                             Pappa, Gustav och jag vid samma ställe.

En gång berättade farfar, att när han var 14 år, blev han av sin far tillsagd att gå till Göteborg och sälja 10 kilo smör. Smöret hade farfars mor kärnat. Farfars far var sträng och fordrande, så det gällde bara att lyda. Farfar hade fått ett par nya läderkängor, som han var mycket rädd om. Eftersom han inte ville slita dem på vägen, knöt han ihop snörena och hängde kängorna om halsen. Sen hade han ett ok över axlarna, och på det hängde det på var sida en fem kilos smördrittel. Första dagen gick han till Varberg, där han vilade till klockan tre på natten. Sen åt han ur den medförda matsäcken och fortsatte vandringen mot Göteborg. När han kommit en bit ovanför Kungsbacka, kom där en bonde, som skulle köra och sälja grisar. Med honom fick farfar åka de sista milen. Då tog han på sig de nya kängorna. Lyckligt och väl kom de fram till Göteborg, och farfar fick sälja sitt smör meddetsamma.

Glad i hågen vände han genast näsan hemåt. Ömsom gick och ömsom sprang han, och vid tiotiden på kvällen var han åter hemma. Då var han både hungrig och trött. Men, sa han, jag var stolt, när jag lämnade över pengarna till pappa. Och när pappa berömde och jag fick en klapp på kinden, då kände jag ingen trötthet längre.

Under sitt liv hann farfar sedan göra många äckor till den stora staden vid Göta älv. Farfar berättade också om en resa han fick göra med sin far till närmaste doktor. Och inte heller det var närmaste väg.

Farfars far hade ont av urinstämma och hade svåra plågor. Då fick farfar dra ut flakavagnen och packa ner några rejäla fång hö i flakakistan. Sen bar han ut sin far och bäddade ner honom i höet, spände för två hästar och körde iväg. Färden gick till Halmstad, där närmaste läkare fanns. Kan vi senare tiders människor tänka oss in i vad denna resa innebar för sjuklingen i flakakistan? Att med svåra plågor skaka fram över erbarmliga vägar i sex långa mil. Inte är det underligt att denna resa var en av de resor farfar bäst kom ihåg.

Jag har bara kära och goda minnen av min farfar. Alltid skulle jag hämta hans snusdosa, och så satt vi vid orgeln och spelade och sjöng. Särskilt minns jag den gamla sången ”Lycksalig, lycksalig var själ som har fred”. - Min lilla Karin, sa han alltid. Och jag kröp gärna upp i hans knä och hörde honom berätta.

Pappa var också glad för att berätta. Många gånger talade han om den första julen han mindes. Då breddes det ut halm på golvet, och runt väggarna sattes det upp bonader. I halmen lekte de olika sorters jullekar. Samtidigt brann det brasor i kakelugnen, för vintrarna var ofta bistra i juletid. Tänk så brandfarligt det var, sa farfar. Men lyckligt gick det.
Det fanns ingen julgran, och några julklappar vankades inte. I stället fick var och en sin julahög, som bestod av olika sorters bröd och överst bullar, ringar och kringlor. Innanför dörren som gick till köket stod ett bord, där en vit duk lagts på. Sen bars julmaten in, fat med kött, med köttben, stekta revbensspjäll, korv av olika sorter, sylta, hemystad ost, salt sill, kokt lax, smör och bröd. Drickan till maten var mjölk, hemmagjord svagdricka, öl och en kagge brännvin. När alla väl var mätta, lades ett lakan över bordet till nästa gång det skulle ätas.

På juldagsmorgon var det julotta. Och var det snö, gick färden till kyrkan i släde. De som satt ytterst höll var sitt bloss i handen. När de kom fram, sattes hästarna in i kyrkstallen och fick sig hö att äta. När folket gick in i kyrkan, stod det en person vid var sin sida om dörren och stänkte brännvin på dem som gick in. Detta för att, som de sa, de skulle lukta kristna

Fram på våren skulle pappa och hans syster Elise gå upp till Noregården för att hälsa på faster Beata, farbror Bengt och kusinerna. De tog då varsin julkringla med sig som vägmat. Den räckte hela vägen från Långansgård upp till Noregården, en sträcka på 6-7 kilometer. Så de kringlorna var nog både torra och hårda.

Det fanns inget skolhus i Okome, när pappa skulle börja skolan. Därför fick de gå i olika gårdar. Pappa gick för en lärare, som hette Bengtsson.

Så började livets allvar på riktigt för far. När han var fjorton år, blev farfar sjuk i blödande magsår. Pappa fick ta över allt, både bekymmer och arbete. Men han klarade av det och hade hjälp av en bra dräng. Pappa och drängen körde märgel till åkrarna, för då fanns det ingen konstgödning. De körde också på förtjänst massa från massafabriken i Ätrafors till Falkenberg. Och så odlades det upp mera jord till gården.

En gång, när pappa plöjde nere vid Högvadsån, körde han sönder ett lerkrus, i vilket fanns aska, benknotor och en flintsåg. En expert från Uppsala var nere och undersökte och sa, att fyndet var 10.000 år gammalt. Det funna lerkruset tyder på, att det redan tidigt bodde människor i Ätrans och Högvadsåns dalgångar eller på höjderna däromkring. Flintsågen som hittades finns nu på museet i Falkenberg.

Pappa hade tydligen sockenbornas förtroende, för under sin krafts dagar hade han många uppdrag inom kommunen. Han berättade, att på en stämma diskuterades byggandet av ett nytt skolhus. Kyrkoherde Weibull begärde då ordet och sa: Jag tycker vi har nog av skolor åt menige mans barn. Något gehör för sin synpunkt fick han dock inte den gången. Skolan byggdes.

Far var också verksam inom föreningslivet. Bland annat var han Brandstodsbolagets ordförande i tjugo år och kassör i Mejeriföreningen. För allt sitt arbete hade han inte ett öre i betalning. Lönen bestod i äran att han anförtrotts arbetet. Det var andra tider då än nu.

Pappa skrev dagbok, och det är en klenod, som vi, hans efterkommande, haft stor glädje av. Där möter oss tider, som redan känns långt borta.

Till sist en liten historia.
Vi hade en gång ett sockenoriginal, som kallades Löre-Kalle. Han var målare, och en gång kom han till pappa för något, som han ville fråga om.
- Ja följ med in, så skall du få en öl, sa pappa. När Löre-Kalle så halsade flaskan, fick far se något. -De ser ut som om du hade mitt halsaklä på dej, sa han. -Nää, de kan ja la allri tro, sa Löre-Kalle. Ta av det och titta vid nacken och knäppningen, så ska du få se, att där står CS, för det har mor sytt dit. Löre-Kalle tog av sig halsakläet och titta på det länge.
-Jo, sa han, nog ser jag att det står CS. Men det var fasen så illa skrivet.

Karin hade också skickat in ett bidrag till tidskriften I Halland. Detta var infört i nr 3 1994. Denna gång var det morfar själv, som skrivit. Tidningsskribenten satte överskriften.

När amerikagrepen kom till Okome

Jag var väl sex eller sju år, när jag bad pappa om lov att få följa med drängarna, när de skulle köra till Falkenberg med spannmål. Vi sålde nämligen havre till en handlare, som hette Johan Larsson.

Jag fick löfte om att följa med, och nästa dag, som var onsdag och s k torgdag, körde vi. Vi gav oss iväg tidigt på morgonen med två par hästar och med tio säckar på vardera lasset. Vägen var lång, och vi måste köra över Köinge bro för att komma över Högvadsån. Bron vid Ätrafors var ännu inte byggd.

Jag åkte det mesta på lasset, och det gjorde pappa och drängarna också. Men på Vinbergs hed var vägen så gropig, så de gick av lassen och körde. Då tänkte jag också gå och hoppade av lasset. Då bar det sig inte bättre än att överstycket till min ena träsko gick av.

Jag hade inte tänkt på, att mina skor var på lagning hos Emanuel Persson i Rävige. Men inte ville jag stanna hemma för det. Så jag hade påstått, att det skulle gå lika bra med träskor. Men så gick det som det gjorde, och jag fick på min första resa till Falkenberg åka in med en träsko på ena foten och med den andra barfota.

Vi körde in på Johan Larssons stora gård med dess trevåningars spannmålsmagasin. Där tog de emot havresäckarna och vägde dem efter svenskmått i pund och lispund samt efter holländsk vikt för bestämmande av priset.

Av magasinsförmannen fick pappa ett intyg om varans vikt och det pris, som skulle betalas. Pengarna fick pappa sen hämta på kontoret.

Under tiden hade en av drängarna gått ner till torget och köpt mig ett par träskor. De passade, och jag kunde gå med överallt i staden.

Jag kände mig mycket imponerad av de stora husen. Särskilt gällde detta Rådhuset och ett hus, som var försett med torn. Dom kallade det Ehrengranatska huset, för doktor Ehrengranat bodde där. Kyrkan och bron över Ätran beundrade jag mycket, samt en massa andra manhusbyggnader med stora affärer. Jag var inne i många handelsbutiker, där drängarna gjorde inköp för egen del. I en järnhandel fick de se en amerikansk gödselgrep med fem gjutna horn och skaft av amerikanskt trä och handtag. De bad pappa, att få köpa var sin. De kostade fem kronor stycket.

Pappa gav dem pengar, och de köpte. Bengt, den ene drängen sa: ”Jag ska gärna ställa mig i gödselstaden och lassa gödsel hela nästa fredag, fast det är helgdag. Nu när jag har en sådan grep.”

Sen gick pappa till Johan Larssons kontor och fick sina pengar för havrelassen. Sen gjorde han inköp för hemmets behov, och då träffade vi en bonde från Askome. Han hette Aron Persson och bjöd pappa på vin. Han bjöd mig också, men pappa sa att det var onödigt. ”Säg inte det, sa Aron, om man gör en sådan liten pojke något gott, det glömmer han aldrig.”

Jag är nu 87 år, men den karlen, och de orden han sa, dom minns jag och glömmer dom aldrig.

Ja, nu hade jag fått se Falkenberg, och nu var det tid för hemresa.

På den tiden fanns det inte någon handelsaffär i Okome. Det fanns inget mejeri, ingen slakteriförening och ingen inköpsförening eller handelsförening. Hade jordbrukarna djur, som de ville sälja, var det till att leda dem till Falkenberg och sälja dem till uppköpare, mest från Göteborg. Om de ville sälja smör, så var det till att gå till Falkenberg. Samma var förhållandet, när det gällde höns och ägg.
Det var dåliga priser för säljarna. Då och då slaktade vi en kalv och tog med in till staden och sålde. Var det en liten kalv, fick vi fem kronor för kalvkroppen.

Här var ingen järnväg i Falkenberg. Västkustbanan var inte byggd. Den kom till några år senare, liksom Falkenbergs Järnväg.

Detta var alltså min första resa till Falkenberg, och visst hade jag mycket att berätta för mamma och mina yngre syskon, när jag kom hem.

- - - -

Okomebon som berättat detta minne var född 1872, och när han 1959 skrev ner detta, var han 87 år. Hans namn var Carl Svensson, och efter fadern blev han bonde på Långansgård vid Ätrafors. Han blev också föreningskämpe och betrodd kommunalman i socknen. Dottern Karin har tagit vara på sin fars berättelse och vidarebefordrat den till ”I Halland”.

Mammas kusin Åke, som var ingenjör på L M Ericssons i Stockholm, hade tidigt skaffat sig en bandspelare. Från en inspelning han gjorde med morfar i början på 50-talet, har jag fått följande berättelse.

Morfar berättar om sin första cykelfärd

Första gången jag åkte cykel, det var nog först nån gång i början på 1900-talet, 1903 eller 04. Då hade jag varit uppe i Kind i Östra Frölunda, och jag körde med två hästar, och där såg jag en cykel, jag hade ju sett en cykel förr, men aldrig en sådan. Den hade ett stort framhjul och ett litet bakhjul, och så satt trampera direkt på axeln på framhjulet och så sitsen däröver. Och så var där inga luftslangar, utan där va massiva - va dom säjer - kautchukslangar, som var massiva rätt igenom, ungefär en tum tjock, som de åkte på. Jag öva mig inte på den, jag hade aldrig åkt cykel, men de fick di mig inte te, för de såg riskabelt ut.

Jag kom hem vid 4-tiden på eftermiddan, och då kom de en, som di kallte Lille-Kalles-Adel, och han kom och åkte genom gården på en ny cykel, och de kan en säj, att de va den förste cyklen i Okome. Han hade köpt den ny, men de var en sån här mä luftslangar, som di begagnar än i denne da. Och han stanna, och vi kom te å språkas vid. Så sa jag – det skulle vatt roligt å försökt å åkt. -Ja, sa´n, - de kan du väl få göra. Han skruva ner sitsen, och sen skulle jag prova, jag satte mig på, och det var nätt och jämt att jag kunde nå backen mä tärna, när jag släppte trampera. Sen ledde vi cykeln uppåt backen, och så satte jag mig på där, och han gick och höllde förste gången ner.

Då kunde det ju inte välta, och sen andra gången, när vi var mitt i backen och det var kommet igång, så släppte han. Och han sa, att e de så att du känner att du vill välta, så bara tryck te mä foten ve den sidan du vill välta åt. Så jag fick ju lite instruktioner. Och de gjorde jag, de gick lyckligt ned över gården och en bit in över grannens, sen stanna cyklen å sig själv, jag trampa inte. Och de höllde jag på mä själv två gånger.

Tredje gången gick det bra, då cykla jag alldeles själv. Då tyckte jag – nu kan jag cykla. Och då satte jag mig på cykelen och tänkte att nu skall jag cykla neråt Ätrafors te, och det gjorde jag också: Jag körde rätt igenom gården här genom björkallén och ner, då börja jag å få tröva lite, för de börja hälla uppför, och det gjorde jag till jag kom uppför knysten, och sen gick det av sig själv.

Men sen å märka de, att de fanns ingen broms på de där cyklarna. De fanns en handbroms och den hade jag inte förstånd te å begagna, utan när jag kom te backen där Johan bor nu, så gick det bra halva backen, för jag höllde emot mä bägge fötterna. Men sen släppte jag, och då spelte trampera runt, och det gick som bara tusan ner utöver förbi Ätrafors, men jag tog svängen där och for upp på vägen förbi Nordströms, men där ve den ena si´an, där ligger en stenmur runt vägen, och där va jag allra ytrast på kanten, och det var meterdjupt inunder där, och där va jag en kvarter från kanta´, men så fick jag cykeln igen, och jag begagna inte trampera då heller, för jag kunde inte få fatt i dom, det gick så fort utav farten.

Men så när vi kom upp där vid xxxx, då fick jag fatt i trampera igen, men sen var där en backe, som va lika rasande, sen skente de nerför förbi Tången, och sen fortsatte de neråt, men så hälla de uppför, och då blev de såpass, så jag kunde stävja´t lite grand, så i kröken där innan jag skulle över Högvadsån, då kasta jag mig å cykelen i gropen där. Det blev inget stort fall, för de hade saktat, så de gick tämmelit lyckligt. Det var min första färd på cykel, och sen dröjde de inte länge, förrän jag hade cykel.

                                                                             - - - -

Det är ju en härlig beskrivning, vägen, backarna och krökarna är ju beskrivna i detalj, ibland nästan meter för meter. Men - grusvägen som svängde vid stenmuren, som morfar talade om, var jag alltid rädd för. På andra sidan muren är det en brant, full med stora stenbumlingar, som slutar nere i Ätran. Det kunde gått riktigt illa. Om det gjort det, hade jag kanske aldrig lärt känna min morfar, och min mamma hade aldrig haft någon pappa! Hon föddes ju 1903.

Tandvärk!

En vacker vårkväll åkte Vera och Olle, Ingvar och jag till mormorsa, som vi alltid sa. Vi satt i stugan och drack kaffe, och morfar kom att berätta bl a om en tandutdragning. Morfar kunde berätta mycket levande och fängslande. Det var en speciell kväll med en förtätad stämning.

Han hade en gång i sin ungdom fått en förskräcklig tandvärk en lördag. Efter en sömnlös natt beslöt han att nästa dag ta pyttetåget till Ullared, där det fanns en smed som kunde dra ut tänder. ”Pyttetåget” var en smalspårig järnväg mellan Falkenberg och Limmared. Rälsen var under uppbyggnad, man hade nu kommit till Ullared.

Alltnog, när han kom fram, visade det sig att sme´n var i kyrkan, så han fick vänta tills fram på eftermiddagen innan sme´n kom hem. Morfar fick sätta sig i smedjan på en huggkubbe, sedan sme´n hade hämtat en stark karl, som skulle hålla hans huvud under operationen. Först fick han emellertid några rediga supar, det var bedövningen. Så började utdragningen. Men när tanden kommit ut halvvägs, stoppade sme´n. Han sa, att han inte vågade dra längre, rötterna växte åt olika håll, och han var rädd att förstöra käken. Det var nog bäst att låta en läkare operera bort tanden. Morfar fick åka hem med tanden halvvägs utdragen.

Den natten blev ännu värre än den föregående. Han gick uppe hela natten i olidliga plågor.

Nästa dag tog han tåget i motsatt riktning, mot Falkenberg. Han gick till doktor Åberg, som han mötte i trappan och framförde sitt ärende. Då fick han veta, att det just hade kommit en tandläkare till sta´n, som hade satt upp en praktik. Där fick han hjälp.
Sme´n hade haft rätt. Tandläkaren måste klyva tanden, för att kunna dra ut den.

- - - -

Ja, nog har jag ryst många gånger inför tandläkarbesök, det har gjort ont, och många tusenlappar har jag spenderat på mina dåliga tänder, men nog är jag glad att tillhöra den generationen, som har sluppit få tänderna utdragna i en smedja.

- - - -

Morfar skrev dagbok från 1934 till 1960, det året han dog. Till en början handlade det mest om gården, sådd och skörd, djuren, skogen. Allteftersom han blev äldre, hade han tid att skriva mer och fylligare. Jag har haft tillgång till dagböckerna och skrivit av dom och lagt över på cd. Han hade rätt M-t, som skrev i HN : "vilken ovärderlig tillgång för efterlevande!"

Fortsätt att läsa om Långansgårdsläkten. Del 2 !