Krigstider

Del 1


     Det finns dagar, som man aldrig glömmer. Dit hör den 9 april 1940 och den 7 maj 1945.

     Den förstnämnda var en hemsk och skrämmande dag, den senare en glädjedag.  Det handlar om andra världskriget.
     
     Den 9 april 1940.  Jag var 13 år och gick i ettan.  Efter middagsrasten denna dag hade vi musik. När jag kom in i aulan, stod några allvarsamma flickor framme vid flygeln och pratade.  Jag frågade vad som hänt.  Flickorna hade varit hemma på rasten och fått veta, att tyskarna hade ockuperat Danmark och Norge.  Det var skrämmande!  Tyskland och Ryssland hade trupper i Polen, och Ryssland hade varit i krig med Finland mellan november 1939 och mars 1940; det finska vinterkriget.  Sverige hade förklarat sig vara neutralt, men hjälpte det?  Jag var rädd! Vi var alla rädda.

     Den 9 april förknippar man mest med Norge.  Danska regeringen och kung Christian i Danmark manade till lugn, men i Norge tog försvarsminister Quisling befälet.  Han hade redan 1933 bildat Nasjonal Samling efter Hitlers mönster.  Norske kungen, Haakon, vägrade godkänna denna regering, och fick sedermera fly tillsammans med kronprins Olav.  Det finns en känd bild, där dom springer i snö för sina liv.  De lämnade landet och kom tillbaka först den 18 april 1945.  Den kungliga familjen levde i exil i Storbrittanien under kriget.  Kung Christian blev kvar i Köpenhamn, och uppmuntrade folket genom att dagligen under lång tid, rida genom staden.

     Denna eftermiddag var nästan ännu hemskare än krigsutbrottet året innan. Kanske hade vi tyskarna här i morgon!  Det tänkte jag på, när jag cyklade hem, men när jag kom till grinden, såg jag mamma stå ute och ta ner lakan från tvättlinan.  Hon hade vårens stora tvättdag.  Sedan hade vi köttbullar till middag - fest - och allt kändes nästan som vanligt igen.

     Så småningom stod hela Europa i brand.  Alla länder i Europa blev indragna i kriget – utom Schweiz och Sverige!  Att Sverige skulle undkomma, känns ofattbart än idag, och rädslan att bli indragen fanns alltid.  Visserligen fanns ju inte TV, men genom tidningar och radio fick vi se bilder och fick veta det huvudsakliga som hände.  Snart lärde man sig lyssna till varifrån nyheterna hämtades, alla länder sade sig ha större framgångar och mindre förluster än fienden.  Men visst förstod vi, att Tyskland hade stora framgångar de första åren, innan England med bundsförvanter hade hunnit rusta tillräckligt för anfall och försvar.  Om Tyskland vann kriget, hur skulle det gå med oss alla då?

     Själv ville jag helst undvika att lyssna till radioutsändningarna, värst var det att höra Hitler gapa och skrika och skryta över sina framgångar. Men pappa och mamma följde förstås noga med, och då skulle det vara tyst.

     Det var gott, att vi inte visste om allt det ofattbart hemska, som kriget förde med sig, förrän efter hand efter kriget.

     Men jag var ju ännu bara ett barn, och man vande sig vid förändringarna, framför allt ransoneringarna.  Vi cyklade till skolan, uppförde oss som vi skulle, läste våra läxor, roade oss själva.  Vi hade det ganska bra under dåvarande förhållanden.


             

Ransonering och mörkläggning

   En sak som ockupationen av Norge och Danmark medförde, var, att vi fick order om mörkläggning. Vi hade många fönster  men inte så många mörka rullgardiner. Det fick heller inte vara någon glipa på sidorna om rullgardinerna. Vi fick köpa mörkläg-gningspapper att fästa upp varje kväll. Det gällde att göra det medan det var ljust,annars var det ju svårt att hitta och fästa dom. När vi senare blev av med mörkläggningen, var det en tröst för danskarna, som  kände sig tröstade av att se belysta städer och landskap på svenska sidan, dom såg fram emot att det skulle kunna bli normalt igen.

     Jag såg en bild på en av Staffans Stollars roliga teckningar en gammal dam, som säger: ”bara det inte blir krig, det blir bara kafferansonering och sånt”.  Ja, humor är ett bra vapen, när allt är dystert.  Jo då, kaffet var det första som ransonerades, tillsammans med kakao och te på samma kupong: 250 g rostat, eller 300 g orostat kaffe, för tiden 27 mars – 28 april 1940 per person.  Det var ju inte tal om hemma annat än att köpa kaffe för kupongen.  Det fanns kakaokuponger för yngre barn, och till lycka för Vera och mig som ändå inte drack kaffe, hade familjen Tage och Anna-Greta Andersson fem barn, och så småningom fick vi kakaokuponger av dom. 

    Det kom surrogat för kaffe, vi använde en sort som hette E4. Man kunde också rosta råg i ugnen. Man blandade surrogat med kaffe, så det blev lite kaffesmak. Vi kokade kaffet på den tiden, hade alltid sump i pannan, när man kokte nytt. Till slut fyllde man en gryta med sump och vatten och ”kokte av sumpen”. Det blev stomme till nästa omgång. Alla bytte eller gav bort ransoneringskort allt efter vad man hade lättast eller svårast att få att räcka till.

      


     


     Mamma blev glad för ett halvt kilo smör, en extra julklapp från mig 1944.  Jag hade fått en kupong av min arbetskamrat Ellen Malm.  Men vi var förstås minst fyra som hade glädje av den julklappen!  1940 ransonerades även smör eller margarin, tvätt- och rengörings-medel, mjöl, gryn och bröd, socker och sirap, ost och fläsk.  Från den 1 januari 1941 infördes förbud mot varmvatten i vanliga hus, vilket dock inte berörde vår familj, eftersom vi inte hade varmvatten annars heller.

   Det var tråkigt att gå och handla. Det tog lång tid, många husmödrar rådgjorde med handlaren om vad som fanns kvar på kupongerna, särskilt dom kuponger som gällde för flera olika varor. Mjöl, socker, kaffe m m skulle skopas upp i en påse och vägas, många ville ha kaffet malet. Ost skulle skäras, liksom jäst, och vägas. I mammas recept på bullar och bröd  ingick i många år ”5 öre jäst”.  Det skars upp en lämplig bit, det blev alltid bra. Det var tydligen inte någon inflation på många år.  Handlaren hade sedan på sin lott att klistra upp kupongerna på kartor, det kunde man få hjälpa till med ibland, om man var hos farbror Bror och faster Ella en kväll. 

   Vi hade det bra, mamma var mycket duktig att laga mat och att hushålla med maten. Det finns ett bra halländskt ord för det, hon var så ”tillvaratagsen!” Det hade hon säkert lärt sig hemifrån vid slakt t ex, inget fick förfaras.  Men jag tyckte att det var synd om henne, när vi någon gång hade t ex en stek till middag, då fördelade hon köttbitarna till oss och tog alltid det sämsta eller minsta själv, ofta något som hon skrapade av benet.

     Alla fick ett personkort.  För vår del delades det ut i Hebergs folkskola på sommaren.  Vera eller jag fick cykla dit och hämta ut våra. Där var det kö!  Personkortet klipptes efter hand som man skulle ha nya ransoneringskort för de olika varorna, vanligtvis en gång i månaden.  Det var  till slut inte mycket man kunde köpa utan ransoneringskort. På res-taurang måste man givetvis också lämna kort, man måste ha växlat sin kupong till flera mindre, lagom för t ex en smörgås, eller för någon kötträtt.

     Svartabörshajarna gjorde goda affärer.  Alla smusslade när dom kunde.  Bönderna skulle redovisa för sina djur, många slaktade hemma, det konserverades och saltades och skänktes eller såldes av det oregistrerade.  Pappa kunde också få en kvarts gris eller något mindre i stället för betalning för något han sytt. Ingen hade dåligt samvete för detta, (kanske med undantag för min morfar). Bönderna fick inte alltid det foder, som behövdes till sina djur. Jag minns en skämtteckning; en ko stod vid en sjö och tittade avvisande över växtligheten i strandkanten, och bonden sa: ”vass e go!” Julskinkan blev inte heller så god när grisarna utfodrades med fisk.

      Köpmännen fick inventera förståndigt och gömma vissa varor på säkert ställe, det blev oväntade kontroller då och då.  När det blev ransonering på kläder och tyger, blev det ju lite besvärligare för pappas skrädderi, det gick inte så lätt att få tag i ylletyger, som mest kom från England. Nu kom det tyger i cellull.  Pappa sydde en del i det också, ibland kom en kund och hade tyg med sig, pappa gjorde ett prov, klippte en liten remsa och satte till en tändsticka, och kunde avgöra om tyget var av cellull. Det var ju bäst att veta, om kostymen snart satt illa, cellullen tålde inte regn så bra utan krympte. Det blev många skämthistorier och teckningar om det. 

     Vi åt mycket soppa och förstås mycket fisk, vi som bodde på västkusten var lyckligt lottade, vi fick god färsk fisk. En som jag knappt sett efter krigsåren var näbbgädda, en lång, smal fisk, som man kokte.  Det ovanliga med den var, att benen var gröna.  Själv blev jag trött på kokt torsk. Under alla mina elva år i skolan, hade de flesta av oss som bodde på landet smörgås och mjölk att äta på middagsrasten.  När jag började samrealskolan, ändrades mattiderna hemma, vi åt middag vid 4-5-tiden. Jag minns att ibland när jag kom hem från skolan och var hungrig och möttes i trappan av lukten av kokt torsk, blev jag nästan illamående.  Men på denna punkt var pappa sträng.  ”Inga särrätter!” sa han, den enda gång jag minns, som mamma gömt undan en köttbulle till mig. Vi åt sällan någon ren kötträtt. Det blev färsrätter och soppor.  Ibland när det var någon enkel maträtt sa pappa:”Detta är en festmåltid. I Stockholm äter dom potatis och lingon, om  dom haft tillräckligt med socker för att få lingon.”

     Ris var förstås också ransonerat, jag tror man fick använda mjölkupongen så det blev inte så ofta hos oss. Ibland, särskilt om det var en inte så mättande middagsrätt, kunde mamma ha  bakat en risgrynskaka. Den fick vi med sylt till. Det var pappas favoriträtt.  Han tog då en kniv och skar kakan i fyra delar, han skulle ha  hela sin del.  Det hände, att han köpslog med Vera om att få en del av hennes, för 25 öre?, hon lärde sig kvickt att inte gå med på det första anbudet, 50 öre?, eller kunde det bli mer?  Det blev väl lite av ett spel, det blev i alla fall ett roligt minne.

     Vi hade inget kylskåp på den tiden, frysen kom ju långt senare, det blev konservering då man kommit över något extra.  Ägg kunde man förvara i vattenglas, det var något i flytande form, som stelnade.

     Husmödrarna klagade över mjölet, brödet blev lite platt och nästan dödbakat. Vi köpte mjölk av Alice Nilsson, som hade en ko, många som inte hade en ladugård kunde ändå ha något utrymme för kon. Kon tjudrades och betade på något ställe där det inte odlades, eller vid vägkanten. Man såg överallt cirkelrunda områden som var avbetade. Varje kväll gick man med sin spann och hämtade mjölken.  Eftersom mjölken inte var separerad, slog man upp den i ett fat, grädden flöt upp, det gick någorlunda bra att vispa den, särskilt om man använde lite socker till.  Snart kom det ut ett pulver, som kunde få grädden att bli lite tjockare, men inte kunde det bli som i dagens gräddtårtor.  Bagerierna tillsatte vispad gräddvita. Det var mycket tips bland grannar och i tidningarna om hur man skulle få matvarorna att räcka längre. Ja, även tvättmedel och tvål t ex, man fick inte kasta en liten tvålbit, den kunde förenas med den nya tvålen.

     Mammas bror Ivar i Amerika skickade då och då en stor låda med matvaror till Långansgård.  Där fördelade man varorna också till mamma och hennes syskon. Det var nog ofta då vi fick ris. Det jag mest minns, var kött på burk; corned beaf.  Utom de ovan nämnda sätten att få kött, hade vi åtminstone en sommar kaniner.  Dom var i bur på gräsmattan, förökade sig, och slaktades så småningom. Vera och jag tog ut några ibland och hade dom i knäet och matade dom, ungarna var ju söta. Vi hade inte ont av det, när vi så småningom hade kanin till middag. Det var en god middag!

     På tal om kanin var det många, som använde kaninskinn som päls. Också jag gjorde det till en viss del.  Jag hade nämligen en ganska ny kappa, men så kom ”The New Look” från Dior i Paris.  Det måste ju vi också ha förstås. Pappa klippte av fållen nertill, det fanns mer tyg av samma sort, så kappan kunde längas. I skarven sydde han på en remsa av kaninskinn.  Det blev stiligt! Kjollängden skulle gå 28 cm från golvet, när man hade skor på.  Detta var ju efter kriget, men man kunde ju inte slösa med pengarna och skaffa ny kappa hur som helst, även om man hade en pappa som var skräddare.

     Pappa rökte pipa, tobaken hette Tigerbrand.  Hur pappa fick sin tobak, vet jag inte, tobaken gick nämligen på kaffekortet! Men det kom kanske ett särskilt tobakskort senare.

    Jag tror att vi fick apelsiner till jul, åtminstone något år, men bananer blev det inga förrän 1944.  Då skrevs det en visa;”Det har kommit en båt med bananer”. Dom var avsedda för barn och sjuka. Vi fick ändå två stycken i familjen. Jag hade varit ute på kvällen, när jag kom in i mitt rum, låg det en halv banan på min huvudkudde! Jag tog den, luktade på den, drog långsamt ner skalet en bit och stoppade strimlorna i munnen  innan jag tog den första tuggan. Åh, så gott!

    Det var förstås svårt med bränsleförsörjningen.  Jag vet inte mycket om ransonering på bensin, olja och liknande, det mesta gick väl till det militära. Det blev gengas för vanliga bilar och bussar.  För vår del blev koksransoneringen ett problem, om vi nu fick någon koks alls. Vi fick elda med ved, vår  panna var inte avsedd för det, den var för liten, varför det hann bli riktigt kallt i huset under natten. På morgonen tog jag in mina kalla kläder i sängvärmen en stund innan jag gick upp.  Men jag minns när pappa kom upp ur källaren, då han för första gången hade kunnat elda med koks igen:”Nu ska pannan undra vad den fått!” Vi hade kokslov i februari, då kunde landets skolor vara utan uppvärmning en vecka.  Det var förresten kallt i skolan för det mesta, helst som vi alla måste gå ut på rasten, varvid ett fönster öppnades på vid gavel i skolsalen under tiden. Vi, även flickorna, hade skidbyxor, raggsockor och pjäxor, och när det var utkylt fick vi ha jackorna eller kapporna på inne i skolsalen, åtminstone för en del lärare.

    En gång då vi varit hos mormor och morfar från juldagen till annandagen och kom hem på kvällen, tog vi inte av ytterkläderna.  Pappa gick ner i källaren och började elda, mamma satte eld i köksspisen.  När elden tagit ordentlig fart, fylldes spis och panna med så mycket ved det gick, därefter gick vi till Skrea Folkets Hus, där det var julfest. Där stod en stor julgran mitt på golvet, som man dansade kring. Bernhardines-Erik hade en speciell skärmmössa på, som visade att han var vakt, han gick omkring då och då och skrapade av ett stearinljus, för att golvet skulle bli glatt.

    Krigsvintrarna var osedvanligt kalla och snörika.  Det var som om Naturen själv protesterade mot människornas dårskap att döda varandra, bomba sönder byggnader och dyrbarheter, djur och natur. Jag minns, att jag tänkte på det redan i skolan, när vi läste om de kalla vintrarna vid krig, särskilt minns jag Hannibals marsch med 35 000 man och 37 krigselefanter, lång väg, kallt och mycket snö. Hur många elefanter som var kvar efter marschen över Alperna vet jag inte.

    Många har sagt att krigsvintrarna inte var kallare än de två vintrarna 2009-10 och 2010-11.  Jag håller inte med. Under någon (eller båda?) av de förra var isen på havet så tjock och fast, att folk gick till Marsten! Och snön! En gång blev ett tåg söderifrån stående nära Skrea, loket klarade inte snömassorna. En söndag gick vi, hela familjen, till Heberg, det var flera meter höga drivor på sina håll. Ibland blev det skare på snön, så vi åkte skridsko hemmavid.

                                  
                                               Pappa, f Carl, jag, f Jenny, Lillan och Vera.

    Särskilt minne av kylan har jag av kvällarna då Vera och jag lagt oss. I trädgården utanför fanns en stolpe med elledningar, som gick in till vinden och eltavlan. Det sjöng i ledningarna och det knäppte ideligen i en korgstol i rummet.

    När jag var 16 år började jag i Skrea kyrkokör, det var Tage Andersson, som då var kantor. Det var många ungdomar med då, det var en ganska stor kör. Mamma och pappa var med, faster Ella och farbror Bror, Lillan, Vera var också med en tid. Mina lärare Ingeborg Dahlstrand, Astrid Nilsson och Fridolf Persson var med. Jag minns när vi gick hem efter övningarna på kvällen, det var mörkt, det fanns ju ingen gatubelysning. Det gick tunga plan på väg till Norge, som mullrade dovt och skrämmande över våra huvuden, ett sökarljus svepte över himlen. Men ibland var det norrsken i fantastiska färger.


             

Bad på Näset

    Men somrarna var varma.  Det innebar sköna dagar vid Näset. Vi hade en badstuga, som  från  början varit en buss. Den såg inte ut som de vanliga badhusen ca 3x3 m, den var ganska lång och smal, med långa stoppade säten utmed långsidorna. Det fanns också ett utrymme som man kan kalla pentry. Det fanns skåp för porslin m m och plats för primus-kök och kaffekittel och någon gryta. Detta utnyttjades till fullo.  Ibland på söndagarna cyklade hela familjen till Näset med mat för hela dagen. Det var alltid många badande där på söndagarna och i semestertider. Faster Ella och farbror Bror hade en badstuga bredvid vår, likaså Wallmans, vilken mest utnyttjades av Gunnar och Maj-Britt Jensen, när dom var hemma på semester. Barnkolonin hade en stor stuga för barnens omklädning, ett tag fanns det också en kiosk.


     
                                                            Badhuset, f d "Gula faran".

     
                                                                    Badhuset invändigt.

                               
           Före badhusets tid. Pappa och m Emil       Fin fångst. Mamma och m Anna-Lisa

                                   
                                            Vera, m Anna-Lisa och jag på båthusets tak.



                  
                                                            Välklädd morfar på Näset.

           
                                                                    Härliga sommardagar.

     Moster Anna-Lisa och morbror Emil tillbringade alltid sommarsemestern i Långansgård och i Skrea. Morbror Emil var inte så bekväm med primusen, det gällde ju att börja pumpa fram fotogenen strax innan rödspriten brunnit ut. Det gick inte alltid så bra för honom. En gång tog hela primusen eld, morbror Emil slängde ut den genom  dörren. Vi barn skrattade åt honom och retades. Vi hade handskats med primus sen sju-åttaårsåldern.

             


Inte bara idyll

     En gång hade det blivit mulet sedan Vera och jag hade badat, men vi stannade kvar och låg och läste. Jag tror att jag var 16 och Vera 12 år. När det var dags för hemfärd och jag reste mig och tittade ut genom fönstret, fick jag se en naken, ganska ung man ligga alldeles utanför. Han såg också mig och reste sig genast med ett flin och gick mot dörren. Jag hann låsa.  Han ryckte i dörren, så vi nästan var rädda att den skulle ge med sig. Vi skyndade att klä oss och göra oss i ordning. Vad skulle vi ta oss till? Vi såg inte en enda annan person på stranden. Mannen fortsatte att rycka i dörren och ropa att vi skulle släppa in honom. Men – vad kunde han göra? Vi var två mot en. Med klappande hjärtan och darriga ben låste vi upp, gick ut, låste dörren, gick bara förbi honom utan att säga någonting, tog våra cyklar och trampade iväg. Han bara stod där i sin nakenhet, kanske kände han sig snopen.  När pappa fått höra om händelsen, cyklade han till Näset, men mannen var förstås borta. I efterhand har jag känt mig stolt över hur vi hanterade situationen. Men varken Vera eller jag har skrikit av förskräckelse, när något otäckt hållit på att hända eller inte ens, som många flickor gör, när en geting eller några myror landar på en!


             

Att hjälpa till hemma

     Det var självklart att barn skulle hjälpa till hemma med det arbete, dom kunde klara, åtminstone för oss, som bodde på landet.  Det var ju många av våra kamrater, vars föräldrar hade en gård, där blev det mycket att göra för både pojkar och flickor. När jag kom i övre tonåren, sa några av flickorna: ”Vad du gör, gift dig aldrig med en bonde!” Det närmaste jag kom i den vägen, var att rensa ogräs och gallra i grönsakslandet, vilket jag tyckte var mycket betungande. Men tidigt fick jag gå ärenden, och det var ju långt mellan köket på andra våningen och källaren, där det förvarades, som idag finns i kylskåpet, så det blev mycket spring upp och ner. Jag tyckte inte heller om att gå med bud, ibland ganska långt bort, om att personen ifråga skulle ringa (på vår telefon); det var många, som inte hade telefon på den tiden.

     Jag vet inte riktigt, när jag fick lov att koka kaffe på spisen eller primusen. Under ransoneringstiden köpte vi nog oftast orostat kaffe, eftersom man fick 50 g mer på kupongen, vi rostade kaffet själva i ugnen. Så fick man mala kaffet på kaffekvarnen vid varje kokning och klippa sockerbitar av toppsockret. Det fanns en särskild sockertång härtill, den gav mig många blodblåsor i handen.
           
     Jag har ett starkt minne av en mors-dags-uppvaktning. Jag hade klippt ”blomsterkläder” av kräppapper, som vi skrudade oss i. Jag kokade kaffe på primusen och satte Vera framför och sa att hon skulle se till att kaffet inte pöste över.  Det var inte så smart, ”Nu pöste det”, sa hon och det kunde jag ju se själv. Men så småningom var allt klart. Jag hade dukat en bricka, som jag tyckte att det var lämpligt att Vera bar. Själv gick jag, prästkragen, och bar tårtan, och sjöng:”Hurra för lilla mamma”, efter kom blåklockan, Vera, och gallskrek:”Jag ville bära tårtan!” Mamma och pappa hade naturligtvis från sovrummet intill följt med i alla förberedelserna. Några gånger senare uppvaktade vi tillsammans med Majbritt faster Ella på samma sätt. Tilläggas kan att Vera och jag gratulerade henne på 50-årsdagen som blåklocka och prästkrage med nyskriven visa.

                           
                                                           Blommor på 50-årsdagen.

     Det var inte så konstigt att vi tyckte det var jobbigt att diska. Särskilt grytorna, som ju var sotiga i botten, och en bit upp. Att diska innebar även att torka disken, sätta allt på plats, torka av alla ytor, inkl diskbänken ock spisen, samt sopa golvet. Spisen skulle också svärtas på lördagarna och diskbänken, som inte var av rostfritt stål - av zink tror jag - skulle poleras. Det fanns ju inte hushållspapper, man använde tidningspapper till spisen, och det fanns inte plastpåsar eller Gladpack. På lördagen skulle det städas, vi hade ingen dammsugare, alla mattor fick bäras ut och skakas eller borstas, och golven tvättas. Dessutom skulle grusgångarna krattas. Tidigt fick jag många uppgifter, och som alla barn, tyckte jag att det var så orättvist att ”jag skulle göra allting.” Till att börja med var Vera nog så villig att hjälpa till, t ex i 6-årsåldern, då hon ville klippa gräset, eller när mamma hade stortvätt och jag vevade vridmaskinen. Då hon inte fick det, sa hon: ”Nu går jag ifrån mammadumming och Ingastygging och in till pappasnälling!”

                           
                                                Vera och Kocke förbereder konservering.
  
                           
                                                                    Vera sätter potatis.

     I kraft av att vara storasyster och i avsaknad av diplomati försökte jag att bestämma över min lillasyster, vilket ofta ledde till högljudda kontroverser, tills någon av föräldrarna kom rusande och ropade ”Sluta bråka, och få arbetet gjort någon gång!” Jag, som var så stor, skulle också ha bättre vett. Vera var som tidigare sagts mycket bestämd av sig, och att lyda storasyster var hon inte så pigg på. Men med tiden lärde jag mig att det gick bättre med lämpor. Jag hittade på lekar under tiden, ofta något musikaliskt som vi skulle gissa på. Men jag minns en gång när jag klagade för mamma, som  sa att ”det förstår du väl, Vera är ju bara åtta år och du tolv, hon kan ju inte göra lika mycket som du.” ”Nä det förstår jag väl, men nånting kan hon väl göra, det gjorde jag när jag var åtta” sa jag, ”och förresten, när hon är tolv är jag sexton, vem ska göra mest då?”


            

     Vera har nog en annan uppfattning om sin arbetsinsats. Det framgår av följande uppsats. Jag vet inte vilket år den skrevs, men antagligen gick jag i samrealskolan då.
 

Vad jag hjälper till med hemma

      När jag kommer hem från skolan, äter jag, och sedan får jag diska. När jag är färdig med disken, läser jag läxan. Om jag hinner med, syr jag på slöjden eller något annat. Om lördagarna, när jag kommer hem halv tolv, får jag först hämta mjölken. Sedan får jag diska efter frukost, som mamma har låtit stå, tills jag kommer hem igen. Jag brukar också få städa, när inte mamma hinner med det. Om mamma har riktigt bråttom på verkstaden, får jag laga middag också. Då börjar jag med att sätta eld i spisen,och därefter skalar jag potatis.  Det går ju inte lika fort, som när mamma skalar, och jag skär mig på fingrarna ibland.  Men det är lika roligt för det.  Särskilt när inte mamma vet om det.  En gång visste jag, att vi skulle ha fläsk, och jag började skära upp fläsket. Sedan gick jag ner och frågade, hur man gör sås till sill, och jag räknade upp en hel massa och däribland fläsk, och det lade jag noga på minnet. Sedan gick jag upp och stekte fläsket, och allra sist gjorde jag såsen, som blev litet för tjock, men det gick ju att spä ut. Rätt som det var kom mamma upp och skulle laga middag, och så hade jag gjort det. Mamma hade tänkt, att vi skulle äta middagen senare än vanligt, men nu blev det i vanlig tid.
   Vera.

Tänk om jag vetat när jag var 12, att hon skulle bli så exemplarisk när hon var – 12? år! Men lite rätt hade jag nog i alla fall enligt följande utdrag ur min dagbok.


             

Utdrag ur dagbok den 9 augusti 1940

   Det låg en rishög i trädgården och vi fick i uppgift att räfsa upp och köra det på hjulabåren till skogen. Vi bestämde att jag skulle hjula dit och Vera hem. Men på hemvägen hittade jag en hel massa kantareller. Vera blev efter och så tyckte hon inte det var roligt, utan hon gick bara. Precis som hon var mitt för mig, sa jag till henne, att hon skulle hämta hjulabåren. Just då kom farbror Bror cyklande förbi, och då ropade Vera allt vad hon orkade: ”Det var bra att farbror Bror kom, annars hade jag fått så mycket stryk så!” Jag trodde rent, att jag skulle sjunka genom jorden, jag som inte hade tänkt att röra henne en gång. Men sen rörde jag ju henne förstås, och det så det kändes ändå!
   Inga

   Jag minns inte vad jag gjorde när jag rörde henne. Det enda jag minns var att jag nöp henne vid behov, och att hon en gång när alla fastrarna m fl var hos oss, gick in till dom och visade dagens nypmärke . Själv var jag ”för stor” att visa mitt bett på armen. Jag minns en gång när mamma uppgivet sa: ”Vad det är tråkigt att ni inte tycker om varandra.” Vi tittade förvånat på henne och sa: ”det gör vi väl, vad har det med denna saken att göra?”

   Det var nog inte så farligt med kontroverserna, vilket framgår av min dagbok den 7 augusti.  Jag skriver, att ”det var Veras tur att bädda, men när hon tänkte på det, kände hon, att hon hade ont i magen och var tvungen att ligga kvar i sängen. När frukosten var färdig, och jag hade bäddat, frågade jag om hon kunde gå upp och äta. Jo det gick, hon kunde lägga sig igen efter det. Men så nämnde mamma att jag skulle köra och bada. Då blev hon bra lika fort som hon blivit dålig. Men det värsta var, att hon fick hjälpa till med disken. Det blåste upp, så jag gick istället och plockade hallon, tre liter, så Vera blev bra alldeles i onödan. På kvällen var vi allihop hos faster Ella och fabror Bror. Vera, Majbritt och jag ritade blommor i vas, och sedan skulle vi se, vems som var finast. Det blev Veras, fast hon är minst. Så blev vi osams en stund. När det hade gått om, skulle vi gå hem, och så var det slut med det roliga.”

Det verkar väl, som om jag blivit lite förståndigare och mer överseende.

   Hon var minsann retsam också. En gång när jag blev arg, gick jag ut ur rummet och smällde igen dörren. Hon öppnade den genast och stack ut huvudet och sjöng ur studentsången:”Inga stormar än!”

   Men  tro inte annat: Osams var vi väl bara kortare stunder, för det mesta hade vi roligt tillsammans. Majbritt blev besviken mer än en gång och sa, att hon aldrig kunde klaga på någon av oss till den andra, då höll vi minsann ihop!


             

Forts på Del 2