Krigstider
Del 2


Allt påverkas av syskonrollen

   ...var en rubrik i HN den 7/7 2006. Beteendevetaren och storasystern Elisabeth Schönbeck talade över ämnet  i Varberg, och referatet var till stor förnöjelse för mig. Det finns också en bild på en stor, leende publik, man kände igen sig.

   ”Är man storasyster tar man ansvar, styr och ställer och har svårt att släppa loss.  Enligt Elisabeth Schönbeck påverkas vi alla av vår plats i syskonskaran.  Allt från yrkesval till val av partner. Bl a på grund av att föräldrar behandlar sina barn olika.

   Föräldrarna ställer mycket större krav på storasyskon än på småsyskon, och äldsta barnet får ofta mer skäll. Om en vas går sönder t ex, så får storasyster skäll, antingen för att hon slagit sönder den eller att hon inte sett till småsyskonen tillräckligt, så att de därför slagit sönder vasen.

   Äldsta barnet har mer makt, är mer konservativt och har mer allvar och flit. Småsyskonen däremot blir älskade för vad de är. Småsyskonen skiter i reglerna och har de några regler så har de hittat på dem själva.  Småsyskon är ofta gränsöverskridande och friare mot auktoriteter. De älskar det farliga och vill ha roliga jobb. Snowboardkillarna är ofta småsyskon. Medan påfallande många medlemmar i ordnar av olika slag är äldsta barnet. Det är inte så många spralliga småsyskon i Rotary. Enda barnet och äldsta barnet blir älskat på grund av sin prestation. De blir framgångsrika, men går lättare in i väggen.
   Bråk och kiv mellan syskon är en positiv träning, om föräldrarna kan hantera det.”

     Detta var ett utdrag ur referatet. Jag hade nog själv tidigare kommit underfund med ovanstående. Jag sa till Lars en gång, när han tyckte att vi var orättvisa: ”Din pappa är äldsta barnet, din mamma likaså, och så är du. Du kan inte förvänta dig att vi ska vara bra som uppfostrare!”

             


Mer att hjälpa till med hemma

     Ja, detta hjälpa-till-med är inte rätt beteckning. Vi gjorde detta arbete helt på egen hand. Det gäller vedhuggning och -stapling. Pappa köpte furustockar, en man med vedkap kom och sågade upp dem i lämpliga bitar. Sedan var det Veras och min uppgift att hugga bitarna i lämpliga storlekar för värmepannan och få upp dom på rännet i vedboden. Mestadels högg jag, Vera la vedträna i skottkärran och körde till vedboden och kastade in dom. Så hjälptes vi åt att kasta upp dom på rännet och lava utmed väggarna. Vera högg ibland, vilket hon skrivit om i det årets "Vad jag hjälper till med hemma". Det fick hon inget beröm för av läraren, som istället tillrättavisade henne, för att hon hittat på det. -Det finns ingen 11-årig flicka som hugger ved!

     Nu hade vi vuxit ifrån kiv om vem som fick arbeta mest, vi tog oss an uppgiften och klagade inte. Vi insåg själva att ju fortare vi arbetade, desto fortare var all ved på plats. Och det var ju roligt att känna sig duktig! Det enda som irriterade mig var, att grannen, Algot Kristiansson, kom och sa till pappa: -Sicka töser du har, det här skulle Anne-Marie aldrig göra! Jag fnös inom mig och tyckte bara att han var en dum pappa.

              
                                                                      Det var tunga lass.

     Den sommaren gjorde vi först undan morgonsysslorna, lagade frukost, diskade m m, eventuellt handlade i affären, kl. halv ett hade vi kaffet klart, och så jobbade vi med veden, före eller efter kaffet, vilket vi skulle göra minst en timma om dagen. Därefter var vi fria tills det var dags för middag.

     På eftermiddagen blev det ofta bad på Näset. Ebba sa senare, att när hon var i betelandet och såg oss cykla till stranden, tyckte hon att vi hade det så bra, som inte behövde hjälpa till hemma!


            


Leif


     Vera och jag hade ganska många kusiner, på pappas sida var alla äldre än vi, Vera var den yngsta av farföräldrarnas barnbarn. På mammas sida var alla yngre än vi, jag var alltså det äldsta barnbarnet till våra morföräldrar.

              
                                                            Leif, Carl-Erik, Siv och Vera

                 
                                                                           Leif och Vera

     Vår kusin Leif, som bodde i Okome med sina föräldrar och tre yngre syskon, (se släkttavlan) brukade vara hos oss på sommarloven. Han blev ju lite som en lillebror för Vera och mig. Han skaffade sig goda kompisar i Skrea. Han älskade att bada i havet, och på den tiden var ju alla somrar varma och soliga, så det blev mycken vistelse på Näset för oss. Ett tag hade vi en tabell på väggen i badhuset, där vi skrev upp varje gång vi badade. Leif vann alltid, så vi fick besluta att bara skriva upp ett bad per dag, i stället för hur många gånger vi var i vattnet. Mamma och pappa hade ju ingen lagstadgad semester, så för dom blev det bara någon söndag dom kunde vara lediga. Jag tyckte så synd om dom, när dom ett år badade vid midsommar som först, halva sommaren hade ju gått! Leif och Vera var riktiga vattendjur, dök och simmade och tumlade om i vattnet. En gång hittade dom en livbåt från kriget, den hade dom mycket roligt med.

                   
                                                                           Leif på Näset

     Vera simmade utmed stranden till bryggan vid Strandbaden med en tvåkrona i handen, för att ta simborgarmärket (200 m)! Leif simmade ut till laxnäten, och flera gånger simmade han rakt över till Holmen, där han vinkade till kompisarna på Näset, för att visa, att han var framme. Sedan simmade han tillbaka igen. Jag simmade en gång till Holmen ensam, när jag var halvvägs, förstod jag hur långt det egentligen var. Jag bottnade inte heller, men var inte rädd - men jag gick tillbaka. Jag utmanade också ödet med att simma runt laxnäten, men då höll jag mig så nära, så att jag skulle kunna ta tag i repen. Men jag blev förvånad över hur vid "kistan/karet" längst ut var, det var där laxarna fångades in. När jag äntligen simmade tillbaka, såg jag mamma stå på stranden och bevaka det hela, hon gillade inte tilltaget. Men jag var nog aldrig dumdristig, det fanns både båtar och folk på land.

     Det var roligt att ha Leif hos oss. Han läste de gamla klassikerna, Tom Sayor, Robinson Kruse, en hel del pojkböcker och mycket annat, det satte fart på hans fantasi, han levde ofta i fantasins värld. Han hade humor och han var utåtriktad utan att behöva göra sig uppmärksam.

     När han var 13 år och hade slutat sin sexåriga skolgång, flyttade han till oss mer beständigt. Han började i skrädderiet, var mycket läraktig och duktig. Under tiden "läste han för prästen" för prosten Ahlberg.

     Leif var mycket tjänstvillig, han var inte tillsagd att klippa gräset, men på lördagseftermiddagen avslutade han det arbete han höll på med, gick ut och tog itu med gräsklippningen, och det gick undan!

                       Leif är inte höjdrädd                                   ....men såhär går ju också bra.

     Han stannade i skrädderiet tills reslusten tog över. Han tog värvning på ett fartyg som gick till Sydamerika. Den resan tog fyra månader och han fick uppleva mycket på platser, som han drömt om. Fartygen låg ju länge i land då, före containernas tid.

    Nästa två resor gick till USA, båda på handelsfartyget Stockholm. På första resan arbetade han som matros, han fick då en hytt i fören. På andra resan fick han av en slump anställning som skräddare, fick flytta från fören till en bättre hytt i aktern. Han fick också klä sig i skjorta, slips och kavaj, och fick äta och bli uppassad tillsammans med befäl.

    Men det var på denna resa Stockholm kolliderade med det italienska fartyget Andrea Doria. Stockholm hade gått från New York, hållit sin kurs, men Andrea Doria hade gjort en gir, varför Stockholm rände in i den. Fören på Stockholm blev illa skadad. Den unge man som övertagit Leifs hytt omkom. Stockholm var emellertid inte värre skadad än att hon kunde gå tillbaka till New York igen.

   


     Leif låg i sin hytt och sov, och kastades plötsligt ut på golvet. Han anmälde sig frivilligt att gå ned i en livbåt för att hjälpa passagerare från det andra fartyget att komma ombord på Stockholm eller något av de andra tillskyndande fartygen. Han hade varit med om livbåtsövningar både i Göteborg och New York. Andrea Doria sjönk, hon hade stor slagsida, och man kunde inte sätta ut livbåtar. 5 personer ombord på Stockholm förolyckades, på Andrea Doria omkom 46 personer. Det var en hemsk upplevelse för Leif, även för oss här hemma. Detta var den 26 juli 1956. Vi hörde nyheterna i radion samma dag.

Sigrid fick brev från Leif den 14/8, Carl Erik hade också fått brev.

Nu citerar jag morfar i hans dagbok:

"27/8 Leif kom från Amerika idag. Han var inom dörren idag och fick en cykel att cykla hem på." (Leif kallade det inte för "inom dörren", han säger, att han var hos morföräldrarna länge och berättade det viktigaste, sedan han kommit med tåget. Väl hemma kastade han grus på sovrumsfönstret, eftersom dom redan sov).

"28/8 Leif och Sigrid kommo hit. Leif tala om sammanstötningen mellan Stockholm och Andrea Doria. Han vakna när han hörde ett brak i sömnen och låg på alla fyra på hyttgolvet. Han sprang ut i korridoren, han hörde skrik och jämmer från sådana som blivit skadade och chockskadade. Besättningen höll på och såg till att var och en fick på sig livbälte. Sedan var där någon, som ville ha hjälp i livbåtarna för räddning av nödställda på den italienska båten. Leif följde med en räddningsbåt och hjälpte till med att ro och att taga emot nödställda som fira ner sig med linor,som fick löpa i händerna. En del hann i livbåten, en del släppte linorna och hamna i vattnet, där besättningen fick fiska opp dom. Dom rädda 475 från Andrea Doria till Stockholm av deras 1600 passagerare och besättning. Stockholm låg kvar, så länge dom kunde se något ovan vattnet av haveristen, så höjde sig aktern och gick sedan till botten. Sedan stäva Stockholm mot New York med 5 knops fart. När Leif kom till New York, tog han tåget till Bridgeport till morbror Ivar, och blev välkomnad både av Ivar och en hel del av Ivars vänner. Sedan besökte dom en hel del av Ivars vänner. Dom visste om olyckan, och var mycket nyfikna. Leif och Ivar blev intervjuade och fotograferade av tidningar. Sedan tog Ivar Leif med till Lises Erik i Hartford. Dom blev mycket välkomna av hela familjen, även av Anna Karlsson. Erik reste omkring med dom i sin bil och visade Hartfords vackraste platser.
Från Hartford reste dom direkt till New York. Ivar följde med dit och såg sig omkring där."

     Det blev mycket om Stockholm-Andrea Doria-olyckan. Men hur många får under sin livstid uppleva en så omtumlande händelse? Den visade också den 22-årige Leifs karaktär, han tvekade inte att med fara för sitt eget liv hjälpa till att rädda andras.

     Leif gick sedan vidare i Tekoindustrin med stora framgångar. Jag har skrivit om det i Skreaboken under rubriken Hugo Winroths skrädderi, som jag hoppas ni har tillgång till.

            


Åskväder och eldsvådor

     I början på 40-talet var det mycket åskväder i Skrea, det blev många blixtnedslag som orsakade eldsvådor.
     Till slut blev det så vanligt, att en delegation från Stockholm kom till Skrea, och skulle undersöka orsaken. Jag tror att det var 1944. Men då hade åskvädren upphört. Min första uppsats i samrealskolan hösten 1939 hade rubriken En Skogsbrand. Det brann i skogen på östra sidan om Golfvägen, som det heter nu. En annan brand var i Hertingskogen åt Skrea till. Det var en varm sommarsöndag. Folk var lediga och strömmade till branden i sina söndagskläder, vilket naturligtvis åsamkade extra arbete för brandkåren, dom nyfikna kunde ju bara titta på. Annars kom det alltid frivilliga, som gjorde nytta. Det är ju emellertid så, att efter en skogsbrand, börjar ny växtlighet komma. Från Golfvägen mot Kyrkberget växte det mycket vildhallonbuskar.

     Jag tyckte om att plocka bär, den 3 augusti 1943 gick jag upp till nämnda hallonbuskställe och plockade. Jag hade en tvålitersspann, och mot slutet plockade jag och plockade för att den skulle bli full. Men bären sjönk mer och mer, samtidigt som det blev varmare och varmare. Jag tittade äntligen på himlen, och förstod, att det nu skulle bli ett ordentligt åskväder, varför jag skyndade hem. Jag gick in på verkstan och sa detta. Pappa gick ut och sa, "det sätter upp vid Särdala håla, kommer det hit, så blir det ett förskräckligt oväder." Det dröjde inte länge. Detta var vid femtiden på eftermiddagen. Det var bara början.

     Himlen blev mörk, blixt och dunder gick i ett och man kunde inte se många meter utanför huset för regnet, som stod där som gråvit mur. När det värsta var över, började åskan igen, den kom från annat håll, snart verkade det som att åskvädret kom från alla håll på en gång. Ibland blev det lite uppehåll, men så satte det igång igen. Pappa, Vera och jag var på verkstan, för att det skulle gå fort att komma ut, mamma och Leif var i rummet intill, vi delade på oss för att vid behov kunna hjälpa någon i det andra rummet. Mamma sa: -Sigrids pojk ska inte komma till skada. Det värsta var att höra telefonen, den ringde i ett. Nej, det var inte det värsta, så småningom hörde vi brandkåren köra förbi, även om vi inte visste då, att tre boningshus brann, brandkåren fick köra förbi ett brinnande hus, för att köra till det som kallat dom.

     Strömmen hade förstås gått, jag hade hämtat ett par solglasögon, för blixtarna gjorde ont i ögonen. Efter ett par timmar tänkte jag att det väl var bäst att förbereda sig på ett blixtnedslag, så jag gick upp och hämtade mangelkorgen, och började plocka ihop fotografialbum, smycken och lite andra saker som var svåra att ersätta. Mamma och pappa ropade på mig, jag måste komma ner! Men nu var jag inte rädd längre, jag gick i garderoberna och tog med gångkläder, ytterkläder och skor. Kläderna tog jag ner och hängde i tamburen, och när jag plockat mangelkorgen nästan full, placerade jag också den där.

     Åskvädret kom och gick med nästan samma styrka hela tiden, det dröjde till fram på småtimmarna innan vi vågade gå till sängs. Detta kallar jag århundradets åskväder, även om jag inte varit med hela den tiden.

     Morfar, som förestod ett brandstolsbolag, skriver i sin dagbok den 4 augusti: Har varit på brandsyn i Lunnagård, där en ladugård och ladan brann ner. En tjur slog åskan ihjäl i Axtorna.

     När jag gick ut på morgonen kändes allt mycket bra. Det var många djupa rännilar i grusgången och regnet hade grävt stora gropar i den. Alla blommor var förstörda liksom grönsakerna ovan jord. Grenar och kvistar från fruktträden låg på gräsmattan. Men vad gjorde det? Huset stod kvar, vi mådde alla bra - och vilken underbar frisk luft man kunde dra in i stora drag!


            


En minnesvärd skogsbrand

     Sommaren 1940 läste jag för prästen, komminister Frizell. Vi var fyra Skreaflickor, Inga, Rigmor, Ebba och jag, några konfirmander från Göteborg, Stockholm och andra platser bodde i prästgården, och så var det några, vars familjer hade sommarstuga i Skrea. Undervisningen försiggick i kyrkan varje dag. Som jag tidigare har sagt, hade vi i Skrea haft en gedigen kristendomsundervisning, vi kunde nästan hela Luthers lilla katekes utantill liksom en mängd psalmverser redan när vi började läsningen. Undervisningen varade i sex veckor, alltså skulle vi gå i kyrkan bara sex söndagar. För min del blev det bara fyra.

     En söndagsmorgon vaknade jag och tyckte att det var så tyst i huset. Jag gick upp, ingen var hemma, jag förstod att mamma, pappa och Vera hade kört till stranden. Jag tyckte det var förskräckligt synd om mig. Jag ställde mig i matsalsfönstret och tittade ut. Det var en vacker solig, alldeles lugn dag. Då fick jag se en smal rökslinga, en som jag aldrig sett förut. Den fortsatte och förminskades inte - tvärtom. Brann det någonstans? Jag tog min cykel och begav mig iväg. Ingen syntes till utom Krullas, som jag mötte, också på cykel, nära avtagsvägen till hans hem. Där kunde man inte se röken, så jag sa ingenting, utan körde vidare. Jag svängde in mot Mannaberg. När jag kom fram dit, kom Ebbas mamma springande ut i bara underkläderna och tittade och ropade "det brinner"! Strax kom Ebba också ut, och vi blev tillsagda att ta oss ner till vägen och visa brandkåren var dom skulle köra in.
     Brandorsaken var att en gnista från en taxis gengasaggregat hade tänt eld på det torra gräset.

                                  

     Vi fick snart andra uppgifter. Frivilliga skyndade till med yxor, sågar och spannar. Elden började nu nå mossarna, männen sågade eller högg ner ungbjörkar, Ebba och jag tog dom och sprang till mossen och blötte dom i vattnet och sprang sedan med dom till någon man, som slog med dom på marken där det brann eller elden närmade sig. Ebbas mamma rev remsor i lämpliga storlekar av gamla lakan, dom blötte vi också och sprang och lämnade till männen, som var nära elden. Remsorna band dom om pannan och håret.
     Efter ett tag kom det hjälp från I16, och så kom Falken ut med en drickabil. Ebba och jag hade fullt jobb med att serva alla. Vid ett tillfälle kom jag till en äng med en 5-liters svagdrickakagge. Där var nu allt nerbränt, men jag såg inga glöder och det rök inte från marken. På andra sidan var det många män, som arbetade med släckningen. Skulle jag våga? Jag började springa, förstod snart att det var dumt, det var varmt under skorna. När jag var halvvägs, kom en man och hjälpte mig över den sista biten.
Efter många timmar var det över. Jag körde till Näset, jag ångrade, att jag inte tagit någon tvål med mig, det gick inte så bra att få bort sotet. Men så skönt med det svala vattnet!

     Några av konfirmanderna, som bodde i prästgården kom och sa: "Nu blir det inte roligt för Ebba och dig att komma i morgon, Frizell har varit jättearg för att ni inte var i kyrkan idag!"

     Detta var med lite skadeglädje, han berömde alltid oss Skreaflickor annars. Men jag brydde mig inte om det, jag visste att vi gjort ett gott arbete.
     Men när vi kom till kyrkan nästa dag, överöstes vi av beröm. Vi hade blivit omtalade i tidningen, vi var nästan en förebild för den svenska ungdomen!
   
      
      

      


Jul

     Julförberedelserna började tidigt, både hemma och i skolan. Det var stortvätt och bak, all sorts matlagning och städning, och så julklappsinköp. När jag var yngre och mamma kommit hem från stan, smög jag alltid in i garderoben och kände på ett lagom stort och avlångt paket - jo, det var nog en docka. Jag fick nog länge en docka i julklapp varje år, bland annat. Vera och jag fick alltid många julklappar. När jag var sju år, efter första terminen i skolan, fick jag en liten bok, på varje sida var det en bild med text under. Jag minns hur stort det var, att kunna läsa själv.

     Kvällen innan julafton fick vi bada. Ett träbadkar sattes in i köket, vatten värmdes och så badade Vera och jag. När vi lagt oss i kökssoffan, där det var renbäddat, fick vi våra jultidningar att läsa. Jag har en särskild julaftonsmorgon i minne. När jag vaknade, såg jag girlanger i taket och julbonader på väggarna och lite annat julpynt här och var. Det kändes nästan magiskt. På förmiddagen hjälpte vi mamma att klä julgranen. Det var levande ljus i granen, som tändes när det blivit mörkt. Alla satt då och tittade på den, särskilt som vi också tände tomtebloss, eldfaran var stor. Vid middagstid blev det dopp i grytan, det var ju lite ovanligt att äta brödet på detta sätt, kanske inte så uppskattat av barn, men eftersom det bara inträffade på julafton, och tillsammans med kokt kött och korv blev det också en fest.

     Vi firade julafton tillsammans med faster Ella och farbror Bror, vartannat år hos dom, vartannat hos oss. Vi fick börja frampå eftermiddagen, när dom stängt affären. Det var många höjdpunkter på firandet, först den goda maten med risgrynsgröt, i vilken det fanns en mandel. Alla skulle rimma, det gjorde ju ingenting om det blev ett grötrim! Första raden lydde så här: Denna gröt är kokt i en gryta och inte i en....    här fick var och en hitta på något lämpligt - som nästa rad förhoppningsvis skulle rimma på. Farbror Bror hade ett stående rim som han alltid skulle komma med. Han hade fått det från en man, som inte var någon större poet, det lydde så här: "Denna gröten är kokt i en gryta och inte i en tunna, om man delar en tunna i mitten, får man två baljor." Vi skrattade alltid lika hjärtligt.

     Och så var det julklappsutdelningen. Även vi barn började tidigt att skriva vers. Alla rim lästes upp. När vi hade lärt oss sy korsstygn, fick mamma nästan alltid en liten duk. Jag minns ett av Veras rim:
"Här ska mamma duken få, men jag skäms så väldigt så, att jag ej den färdig fått, för jag har ju haft så brått."
Pappas rim var oftast lite underfundiga, ett till mamma minns jag, som var ganska burleskt:
"Här ska du få luktevann, av din man som är så grann, det ska bli för näsan lisa, när du släpper dina ...."
För att inte förringa pappas diktkonst, får jag tillägga, att han skrev många roliga visor och höll många trevliga tal på bemärkelsedagar. Han höll också många mycket bra, ibland gripande tal på begravningar.

     Under krigsåren fick vi extra korttilldelning av ransonerade matvaror, man kunde t o m skaffa en julskinka. Det blev ju särskilt uppskattat, men det blev inte bara en glad stämning, för man tänkte på dom i de krigshärjade länderna. Alla soldater kunde ju inte få permission till jul, och även om det var vapenstillestånd under juldagarna och kanske längre, måste alla ju vara på sin vakt, ligga ute i beredskap. Efteråt hörde vi historier om hur några på sitt språk på julnatten börjat sjunga Stilla Natt, och på andra sidan stridslinjen stämde fienden in på sitt språk.

     På juldagen var det först julotta kl sju, så gick vi hem och drack kaffe, därefter var det gudstjänst kl tio. Sedan var kören med bl a Ella, Bror, Elsa, Hugo och Inga (från det jag var 16 år) ledig. Julfirandet fortsatte med taxi till morföräldrarna, moster och morbröder i Ätrafors med många gånger en trerättersmiddag, smör, bröd, smårätter från julbordet, fläskstek med tillbehör samt efterrätt. Som tidigare sagts var pappa därefter alldeles slut och sov tills det var kaffedags. Vi stannade till nästa dag. Jag kan föreställa mig att mormor och Karin var ganska slut dom också, som på julafton hade haft många andra familjemedlemmar på dopp i grytan, mat, kaffe, massor av kakor. Men det tänkte man inte på som barn. Jag minns bara den härliga stämningen i släktgemenskapen.


Till Del 1