Krig och ny skola
Del 1

     Lars och Vibeke var på körläger den 1 och 2 september 2001, och jag hade hand om barnen.  På söndagsmorgonen den 2.e stod jag i badrummet i Skrea och tittade ut genom fönstret.  Det var en stilla dag och solens sneda strålar lyste på blommorna, på den daggvåta gräsmattan och nedfallen frukt. 

    Genast försattes jag 62 år tillbaka i tiden, då jag såg solen lysa på samma gräsmatta med samma lyster - måndagen den 3 september 1939. Den morgonen vaknade jag kvart i sju av en telefonsignal.  Pappa svarade, det var hans gode vän Ringar-Nils i telefonen.  ”Nu ska jag gå till kyrkan” sa han med sin allvarsamma stämma, ”och ringa ut freden, och ringa in kriget!” Jag förstod genast, när jag hörde pappas röst och hans svar - det var krig! 

    Det hade varit krigsrykten hela sommaren, världen rustade för krig. Hitler hade hotat med att gå in i Polen med sina trupper - England och Frankrike hade svarat, att i så fall skulle dom förklara Tyskland krig.  Hitler angrep Polen lördagen den 1 september.  England och Frankrike förklarade Tyskland krig den 3.e.
   
    Bilden med solen, den gröna gräsmattan med nedfallen frukt och blommorna i starka färger, etsade sig för alltid in på mina näthinnor troligen med tanke på kontrasten till bomber, död, ruiner - på kontrasten mellan idyll och förstörelse.

    Jag hade just börjat i 1.an i samrealskolan, bara det var ju stora förändringar.  Det var inte roligt att köra till skolan den dagen.  Alla Sveriges kyrkklockor ringde under 3 timmar.  Vera hade just börjat i 3.e klass och hade kyrkan och dess dånande klockor ett par hundra meter utanför fönstren.  Det var hemska timmar. Vad skulle hända nu?  Att det skulle bli ett världskrig kunde vi ju inte veta, men att Sverige skulle bli inblandat kunde man befara, pappa skulle kanske bli inkallad, hur skulle det gå för oss?
     
    Andra världskriget varade i nästan sex år, hela min tonårstid; i Europa i 5 och ett halvt, med fruktansvärda katastrofer och tragedier som följd; många, många miljoner döda och skadade, svält och umbäranden, städer i ruiner, samt förintelsen; mördandet av 6 miljoner judar. Det sistnämnda  resulterade i att judarna fick tillbaka sitt land, att staten Israel bildades genom FN, tre år efter krigsslutet.  För vart skulle de överlevande judarna tagit vägen? Deras hem och alla deras ägodelar hade övertagits av staten och andra familjer, då judarna förts till koncentrationsläger och mördats.  Detta i sin tur resulterade i ständiga krig och terrorism mellan Israel och Palestina, (som inte är någon stat; England hade från 1917 mandat över området), och arabstaterna runt omkring. Flera av dessa länder har som syfte att utplåna judarna och ”befria” Israel.  ”Det ska inte finnas en enda jude kvar”. säger Irans nuvarande president.  Själv är jag rädd för att detta ska leda till ett tredje världskrig.

    Det var allvarliga tonåringar och lärare som samlades till morgonbön i aulan den dagen. Rektorn höll ett allvarligt tal.  Vi hade nog alla en klump i magen.

    Den närmaste tiden cirkulerade ryktena, Sverige mobiliserade och många unga män fick stå på vakt ”någonstans i Sverige”. Så småningom återgick emellertid livet till det någorlunda normala för de flesta av oss.  Det skulle vara mycket att berätta om världs-händelserna och livet i Sverige och hos oss.  Men det hänvisar jag till historieböckerna.  Mina egna minnen härifrån återkommer jag till. Men jag kan citera en bok: ”I september 1939 invaderade Hitler och hans armé Polen och på bara några dagar besegrade de landet.  Den enorma tyska armén lämnade Polen i ruiner och rörde sig västerut.  Världen såg på i förundran och skräck.  Man trodde, att Frankrike, en av de största arméerna i världen (sex miljoner soldater), skulle kunna försvara sig. Men på tio korta månader hade Tyskland marscherat över Frankrike och Europa.  Det demoraliserade den allierade armén och bröt ner deras motstånd.”


              

Samrealskolan och dess lärare


        
                                       Samrealskolan byggdes 1910 och brann ner 1960.
                                                        Numera ligger Tullbroskolan här.

    Ja, det var förstås många förändringar för oss skolelever.  I samrealskolan gick 217 elever detta år, av dom var utom vi 5 nya, 7 elever från Skrea.  Vi var 36 elever i vår klass och 35 i parallellklassen.  När vi gick ut 4.an var vi 20 i klassen, däribland några som gått om någon klass.  Av de 36 var vi 16 kvar, 8 pojkar och 8 flickor.  Av de 8 flickorna var vi 7 från landet och det hade blivit en stark gemenskap mellan oss, då vi var mycket tillsammans på ledig tid.

     Det var ganska vanligt att ”köra i realen” efter de generella skriftliga proven och de muntliga.  Så det var hårda krav.  Jag har ett schema från 4.an, då var måndagen läxfri, jag minns inte vilket år den blev det, tidigare hade vi läxa även till måndagen, trots att vi gick i skolan på lördagen till tjugo i fyra.  I 4.an hade vi fyra läxor till tisdagen och onsdagen, 5 till torsdagen och tre till lördagen.  Jag har tittat i Redogörelse för Falkenbergs Samrealskola 1940 och konstaterat att det inte var många som hade höga betyg, 70 % hade B eller Ba, några BC.n och C.n utdelades också i termins- och slutbetygen.

Betygen var: C underkänt, BC icke fullt godkänt, B godkänt, Ba med nöje godkänt, AB med beröm godkänt, a med utmärkt beröm godkänt, A berömlig.

Särskilda föreskrifter enligt 1939 års katalog.

1. Lärjunge bör avhålla sig från tobaksrökning, och särskilt är all tobaksrökning utomhus och å offentliga lokaler, vägar, promenader, järnvägar etc lärjunge förbjuden.
2. Allt spel med kort eller tärning ävensom allt annat jämförligt spel vare, såvida det idkas om penningar eller penningars värde, lärjunge förbjudet.
3. Allt vistande å restauranter, offentliga danslokaler eller dylika ställen vare, såvida icke lärjunge är i målsmans sällskap, förbjudet.
4. Lärjunge vare förbjudet att utan i bestämt och behövligt ärende vistas ute på gator och offentliga platser efter kl 9 på kvällen under tiden maj-15 september.

    Vi som var från landet, var väl inte så rädda att bli ertappade med att vara ute längre än tillåten tid, utom när vi var på sista bioföreställningen, en började kl 7 och en kl 9. Men man hade alltid föreskriften i åtanke. Stadsflickorna talade om, hur dom sprang hem. Vi hade ju nitiska lärare.  En pojke från Alfshög, hade en gång fått lov av sina föräldrar att följa med en god vän till pappan på bio, det var en sevärd film som visades.  Där fanns en nitisk lärare på biografen, som pratade med dom och fick veta, hur det låg till.  Han gav ändå pojken en anmärkning.  Stoltz sa till oss, att vi skulle ha en lapp i fickan med föräldrarnas tillåtelse och underskrift, om vi var ute på olovlig tid.  Det hade jag aldrig.
  
    Nu fick man nya kamrater från Falkenberg och landsbygden omkring.  Dom som bodde söderut i alla åldrar lärde man snabbt känna, då vi åkte tåg eller buss tillsammans under den kalla årstiden, och de andra flickorna från landet träffade vi i frukostrummet, där vi åt våra smörgåsar. Tänk, frukostrummet var detsamma som flickornas slöjdsal!  Jag kommer inte ihåg några förmaningar om att torka av borden, eller några andra tillsägelser.  Märkligt! Var vi verkligen så ordentliga?


             

Adjunkt Gösta Stoltz

    Nu hade vi ett 10-tal lärare och en klassföreståndare, adjunkt Stoltz.  De första dagarna gällde det att skaffa alla böcker vi skulle ha.  Vi fick bege oss till Falkenbergs Bokhandel, som låg i hörnet Brogatan-Storgatan och trängas där med skolans flesta elever.  Några hade ärvt böcker från äldre syskon eller kunnat köpa från bekanta, men alla vi andra fick vackert stå där och se om vi lyckades komma över böckerna, som aldrig brukade räcka till alla.  Då blev det besvärligt den första tiden, då vi genast fick läxor.  Fru Kindvall, affärens ägare, var alltid arg.  Det var förresten inget ovanligt, på Posten, Apoteket och liknande ställen var det alltid argsinta damer.  Det hörde liksom till.

    Det var inte gratis att gå i samrealskolan, utom böcker och allt annat material utgick även en terminsavgift, vars storlek berodde på föräldrarnas inkomster.

    När Lena körde till skolan för att anmäla mig för inträdesprov, fick hon stränga order av mig att säga, att jag kallades Inga, inte Inga-Majken.  Jag hade nämligen träffat en femteklassare, som hette Majken, då jag började i tredje.  Henne tyckte jag inte om, då började jag tycka illa om namnet också.  Första lektionen i ettan var med klassföreståndaren.  Han tittade på våra namn och sa: ”Här är två som heter Inga, vad heter du mer” sa han till Inga.  ”Inga Margareta.”  ”Och du?” sa han till mig.  ”Inga Majken Helen” sa jag.  ”Inga-Majken, det låter bra, då får du kallas så,” fastställde han.   Sedan dess kallas jag alltid Inga-Majken av alla mina skolkamrater, som inte känner mig närmare.  Numera tycker jag det låter trevligt.


                                           
                                                                Lena har satt upp eget.


    Nu hade jag bestämt mig för att ligga lite lågt, jag skulle inte höras och synas så mycket som i Skreaskolan.  Det var nog förståndigt.  Jag märkte snabbt, att det nu fanns många klasskamrater, som var mycket begåvade och hade en mycket större säkerhet än vi lantisar.  Men dom var aldrig nedlåtande mot oss.  Det förekom ingen mobbning utom från vissa lärare.  Dessutom var det många, som kunde få läxhjälp hemma. Jag hade inte någon sådan under hela min skoltid.  Vera gjorde ett försök med att mamma skulle förhöra henne i historia.  Men att förhöra är ju inte det lättaste, om man inte vet vad det handlar om, så mamma började läsa.  ”Det här var intressant,” sa mamma, som själv gick varannan dag i skolan från 1910-talet, ”det har jag aldrig vetat,” och så fortsatte hon att läsa.  ”Och det kunde man ju inte förmena henne”, sa Vera.

    När Lars och hans klass från gymnasiet hade 20-årsjubileum, hade Lars och en kamrat intervjuat och videofilmat några lärare, vilket blev ett uppskattat inslag på festen.  Jag kan inte låta bli att ta med en del från Nils Rydells, gymnastiklärarens, intervju, lite förkortat.

    ”Jag hade varit gymnastikofficer, så jag visste vad som gällde; om man hade en stjärna, fick man flytta sig för en som hade två.  Den första tabben jag gjorde, när jag kom till Falkenbergs  samrealskola, var att ställa mig vid ena sidan om katedern.  Vid den andra stod rektorn, Stoltz, Margit Paulsson o s v i en viss rangordning.  Jag skulle ställt mig sist på samma sida som dom andra.  I kollegierummet satt rektor Einar Sjödin vid ena kortsidan av det långa bordet, därefter på långsidan Gösta Stoltz, Margit Paulsson o s v.  Övningslärarna fick inte sitta vid det bordet utan vid ett mycket litet bord; det var en 2 meter lång teckningslärare (Scheutz, kallad Molnets broder) och en 1 ½ meter lång gymnastiklärare (Rydell)!

     När det var kafferast, inte kollegium, skulle rektorn inte sitta vid kortsidan.  När han kom in, bugade Stoltz djupt och sa ”kaffe, rektorn?”  Ja, så knäppte Stoltz med fingrarna ett par gånger, varvid han sa ”Nisse, Nisse!”  Då skulle jag flytta mig, för då skulle rektorn sitta vid det lilla bordet.  Det fanns en låda i detta bord med mitt övningsmaterial, som bestod av 14 odugliga kompasser.  När detta system med placeringen hade pågått ett år, och rektorn en dag kom in: Stoltz´ ”kaffe rektorn?” och knäppningarna med fingrarna och  ”Nisse, Nisse,” drog jag ut lådan och började rota i den och låtsade, att jag inte hörde.  Stoltz fortsatte att knäppa med fingrarna och upprepa ”Nisse, Nisse”.  Men jag reste mig inte.  Stoltz blev helt vild, han blev allt rödare i ansiktet, och blodtrycket var nog uppe i 300.  Då hände det otroliga.  Alla skrattade.  Det var första gången jag kunde höra Bonde Hansson skratta.

    På toaletten, närmast pottan, hängde rektorns handduk, därefter Stoltz´, o s v i en lång rad.  Därefter var det ingen på två meter, därefter övningslärarnas; teckningslärarens, slöjdlärarnas, gymnastiklärarnas och musiklärarens.

     Stoltz var en Fuhrer, han dirigerade och kommenderade alla de andra.  Många tyckte illa om honom, men ingen vågade göra något.  Men det var många elever, som slutade för hans skull. Två gånger blev han anmäld till Skolöverstyrelsen. Men han blev mildare med åren.”

    Jag kan tillägga, att han tafsade på flickorna ibland, lite i smyg, så där oskyldigt, lite i förbifarten, så att man inte visste...  Obehagligt var det i alla fall.  Och vid förkylning brukade han harkla sig ljudligt, där han satt vid katedern i allas åsyn, stöta upp slem, ta upp en näsduk och spotta och titta på det, innan han knycklade ihop näsduken i fickan.  Vi höll på att spy. 

    Det var en pojke och en flicka i min klass, som var förälskade i varandra, sådant höll han reda på.  När han ställt en fråga och han sett, att ingen av dom hade räckt upp handen, fick först den ena frågan och fick ställa sig upp, där fick hon stå, medan han frågade den andre, och så fick båda stå där en bra stund, och han tittade helt oskyldigt ut över klassen, innan någon annan fick svara. 

    Sedan Falkenberg hade fått ett gymnasium, och det således blivit ett mycket stort antal elever och lärare i stan, träffade jag honom en gång och kunde inte låta bli att fråga lite spetsigt: ”Nu kan väl adjunkt Stoltz inte hålla reda på elevernas kärlekshistorier längre?”   Han svarade: ”Nej, nu kan jag inte ens hålla reda  på lärarnas!”

    Vi hade honom först i biologi och senare i kemi.  Biologi gick väl an, men för att få överbetyg måste man plocka växter, med rot, och pressa och sätta in i herbarium.  Så skulle man skriva det latinska namnet på familjen och själva växten, stället den växt på, ja, det var mer.  Och visst, jag kan många latinska namn ännu, det är ju trevligt.  Den första vi lärde oss var lommeört, en ört, som jag aldrig skulle lagt märke till annars.  Den kommer varje år på våren som ogräs i min trädgård, och jag säger – hej, Capsella bursa pastoris! - och drar upp den. Och så  tänker jag på den ödesdigra hösten 1939 och på Gösta Stoltz.

    Helst skulle man kunna examinera växter också.  Det kunde minsann vara svårt, för särskilt de små oansenliga växterna höll sig inte alltid till biologiboken eller floran, om man nu kunde räkna kronbladen eller foderbladen, ståndare och pistill utan förstoringsglas.  Se bara på en vitsippa, som ibland kan ha 7 eller 8 kronblad och dessutom vara röd.
 
    Till herbariet skulle man ha ett visst minsta antal växter, det var många man skulle visa fram och kunna svara för.  Stoltz kunde vara elak på ett omvänt sätt också vid sina förhör.  Vera hade slitit hela sommaren med herbariet och de latinska namnen.  När hon skulle förhöras, slog han upp herbariet på måfå och hon fick redogöra för en växt.  Så tog han en till, slog likgiltigt ihop herbariet och så fick hon gå.  Utstuderat!  Hon skulle väl inte tro att hon var nåt!

    Mamma och pappa visste egentligen inte, hur livet i skolan var.  Vi berättade naturligtvis en del, men själva stämningen m m kunde dom ju inte veta något om.

    Om kemi lärde jag mig en sak - det var ingenting för mig.  Jag fick underkänt en gång på ett prov.  Vi fick igen skrivningarna på lördagen.  Jag kan fortfarande känna, hur det var, när jag åkte hem med 4-tåget och tänkte på, att pappa skulle underteckna provet, det var första gången (och enda, lyckligtvis) det hände.  Jag var inte rädd för det, men jag tyckte att det var synd om pappa, som satt och jobbade till långt fram på kvällarna, även lördagar, och bekostade skolan för mig.  Jag gick direkt in på verkstan, när jag kom hem och bad honom skriva under med en gång, så det var gjort.  Han sa ingenting, han gjorde som jag sa.

    Adj Stoltz hade förstås goda sidor också.  Dom stränga lärarna var ändå förstående mot elever utan vissa förmågor.  T ex Egon, som hade en mycket svår stamning.  Han var lite av klassens clown, han muntrade upp lektionerna ibland.  Det fanns uppstoppade småfåglar, som skickades omkring på biologilektionerna, så vi kunde studera dom på nära håll. När det stod en 2 m lång - nja, en och en halv då -  svan på katedern en dag, sa Egon: ”Schihicka homkring svahanen!”  Samma dag tog man fram en trana.  Egon: ”Dhär kohommer dohom mä hen gråhåsparv!”  Förutom att pressa växter för herbariet kunde man också samla insekts- eller molluskarter. ”Jag vet, vad jag ska samla på”, sa Egon, ”jag ska samla på ormar!”  Detta enl en anteckningsbok från den tiden. 

    Stoltz hade också roligt åt en pojke, som fick en fråga, men inte svarade. Stoltz: ”Har du inget svar?”  Pojken: ”En svensk tiger.”  Det fanns affischer överallt under krigstiden med en bild på en gul- och blårandig tiger och denna text. Man skulle inte föra vidare något man hört, som skulle kunna skada rikets säkerhet.
 

                                                


    Vera och jag har ofta pratat om, vem vi tyckte mest illa om, hon håller på Stoltz, jag på tjocke-Persson. Man kunde i alla fall prata med Stoltz.
       

              

   
            Sittande: Ingrid Aborelius, Signe Hallberg, rektor Gösta Malmgren, Gurli Johnson, Gertrud Stoltz. Stående: Gösta Stoltz, Frans O Persson, Carl Josefsson.

     
      
Fil mag Frans Oskar Persson

hade vi i fysik, lyckligtvis inte i ettan.  Hans rykte hade föregått honom, så man var rädd för honom från första stund.  Vi hade t ex hört, att han, när en elev på väg till inträdesprovet till skolan, fått se en pojke, som ”cyklade med hålfoten”.  Detta retade honom väldeliga, och han stod jämte pojken och skällde en stor del av tiden, som den stackaren skulle använda till matteprovet.

    Fysik- och kemisalen låg på tredje våningen, den hade snedtak med fönster.  Golvet sluttade också, vi satt på långbänkar.  Alla elever måste gå ut efter varje lektion, det ringde in två gånger.  Det tog ju en stund för över 200 elever att komma in genom porten, efter andra ringningen skulle alla stå vid sin plats i klassrummet.  Vi hade inga elevskåp, utan hade allt vårt material i skolbänken i klassrummet.  Det gällde att ha tänkt i förväg, när man skulle ha fysik, då måste man ha alla böcker, penna m m med sig ut efter föregående lektion.  Utanför porten var det en rektangulär stensättning, den fick man icke beträda innan det ringde. 

    Den klass, som skulle ha fysik nästa timme, stod axel vid axel utmed stenläggningen, läraren som hade rastvakten, kollade, så att ingen fot hade kommit för långt fram. När porten öppnades störtade alla in och rusade upp för alla trapporna till sina platser för att stå där vid andra ringningen.  Själv gick adj Persson dit upp på morgonen och stannade där, tills det var middagsrast, då han gick hem till huset intill, ”kommunala bostadshuset” som det kallades, tills det var dags för eftermiddagspasset.

    Hans största nöje var, att fälla ironiska kommentarer till elevernas svar.  Han ville nämligen att man skulle svara på ett vetenskapligt korrekt sätt, vilket inte alltid var så lätt.  Man teg hellre, än att bli förlöjligad för ett dumt svar, än om man förstod.  Då trodde han, att man inte förstod, och så tyckte han att eleverna var fruktansvärt dumma.  Men han hade humor, som han dock utnyttjade på fel sätt.
T ex:”Vad menas med att någonting är elastiskt?” Eleven stammande: ”Det är någonting, som man kan dra ut - - - ”  Längre hann han inte, förrän adj. Persson sa med förvånad min: ”Jaså, då är en byrålåda elastisk?” Och så brast klassen i skratt.  Det skulle man göra.  Det var hans belöning.  Han trodde väl, att det var lika roligt för oss att en elev förlöjligades som för honom. 

    Inga, som var så blyg, stod ofta som förlamad, när hon fick en fråga, ofta fällde hon många tårar, kvällen innan vi skulle ha fysik.  Han tyckte hemskt illa om elever, som var rädda för honom, han gillade sådana som inte tog hans spydigheter riktigt på allvar.  En gång när Inga fått en fråga och inte kunde svara honom till lags, fällde han en sarkastisk anmärkning, som drabbade henne hårt. Den var väldigt slagfärdig och träffande, klassen brast i skratt, och jag kunde knappt låta bli men bet ihop och skrattade inte.  Inga och jag satt på första bänken, han såg, att jag inte skrattade, så han sa: ”Det förstod inte Winroth.”  Jag fnös och knyckte på nacken.  Sen blev jag rädd, nu skulle väl jag bli hackkyckling. Men när jag tittade upp igen, såg jag från honom en uppskattande blick.  Han förstod, att jag inte skrattade på min kamrats bekostnad.

    Vi hade också fysiklaborationer, vilket jag tyckte var roligt.  Efteråt fick man i läxa att rita av t ex kolvarna med mera attiraljer, som använts, och skriftligen förklara vad experimentet gått ut på och vad resultatet blivit.  Jag visste, att jag inte var så dum i fysik egentligen, och tyckte att hans subjektiva bedömning inte var rättvis.  Parallellklassen hade samma laborationer som vi veckan före våra, och hann få igen skrivningarna innan vi skrev våra.  Jag frågade en gång för att kolla Ingvar Berggren, som var den klassens ljus (han fick utmärkelsen som årets bäste elev vid realexamen), om jag fick låna hans redogörelse, och det fick jag.  Jag spegelvände kolven och satte pipen lite längre ner eller upp, och skrev i stort sett av allting, fast jag aktade mig för hans ordval, t ex ehuru, därest och liknande för honom karakteristiska ord.  Han fick a på sin, jag fick ba.  Precis som jag trodde.  Man kan ju kalla det fusk, men det stärkte min självkänsla.  Förresten, vem var det som fuskade egentligen, säger Vera. 

    Visst gjorde lärarna så, att när dom hade kollegium, stämde dom av med varandra och gav eleverna betyg därefter.  Hon kände en pojke, som hade ett väldigt mothåll i svenska för sin lärare. När höstterminen började ett år, fick hans klass i uppgift att hemma skriva en uppsats om sommarlovet.  Han frågade en ett år äldre flicka med bra betyg, om han fick låna hennes uppsats, han skrev i stort sett av den, men blev underkänd.  Flickan fick AB på sin.

    Det var inte för inte, som tjocke-Persson hade fått sitt tillnamn.  Han var mycket tjock och mycket ful.  Han talade skånska på ett bullrande sätt.

    En av Skreaflickorna, Birgit i Bäckagård, ett år äldre än jag, var alltid hastig på alla sätt; pratade fort, bestämde sig fort och ändrade sig fort.  Vi kom en dag i korridoren, och Birgit började springa uppför trappan till nästa våning.  Då fick hon se tjocke-Persson stå överst på trappan, bredbent, med händerna på ryggen.  Hon tvärvände och sprang ner igen.  Men så tänkte hon, att nu blir han arg för det, så hon vände och sprang upp igen.  Han hejdade henne och frågade, vad detta skulle betyda.  Hon svarade hastigt: ”Jo, jag kom att tänka på att jag behövde en sak, men så kom jag att tänka på, att det behövde jag inte.”  Han ruskade på huvudet, så fick hon gå.  Vi andra fick gå åt sidan och skratta ut.

    När Inga och jag var 12 år, Ebba 11 och Birgit 13, var vi en gång på bio.  Vi skulle lösa biljett till tåget hem, och det retade Birgit, att hon inte kunde åka på halv biljett som vi.  Hon var stor för sin ålder, men knäade fram till biljettluckan och sa, att hon också skulle ha halv biljett.  Han, innanför luckan, brydde sig inte om, vad för sorts biljett hon skulle köpa, värre blev det när konduktören kom.  ”Hur gammal är du?” frågade han. ”12 år”, sa Birgit. ”Vilket år är du född?”  ”-24 – nej! 26, 26, 26!”  Konduktören ruskade på huvudet och sa: ”Gör aldrig om det!” Vi andra hade inga pokeransikten precis.

    Det hände att jag räckte upp handen efter en fråga och fick se, att ingen annan gjort det.  Då trodde jag, att jag hade fel och tog snabbt ner handen igen.  Men Persson hade sett det, och jag fick svara.  När han märkte, att det var rätt, böjde han huvudet först bakåt och sedan framåt i ryck, centimeter för centimeter tills det nått alla hakorna, under det att han visade upp en bestört min inför det oväntade faktum, att jag kunde svaret på denna svåra fråga.  Ibland blev han så arg, för att någon inte kunde svara, att denne elev fick lämna rummet, gå ut i korridoren och stå där och titta på SS (sinnessjukhuset) på andra sidan Ätran.  Han skulle då betänka, att det var där han hörde hemma.

    Det var en sak, som han hade särskilt svårt för.  Det var när någon lämnade ett svar utan att ange sorten.  Då sa han alltid med sin mest trötta stämma: ”Elefanter eller kokosbollar?” 

    Det fanns alltid en rädsla för krig, och då vi hörde flygmaskiner tittade vi gärna upp och försökte se vilken nationalitet de hade.  En pojke tittade upp mot snedfönstret vid flygmaskinsbuller en dag. Genast fick han tillsägelse att ställa sig på en stol, och oavvänt titta  mot fönstret.  En av flickorna kunde inte låta bli att titta på pojken, varför hon fick tillsägelse att också ställa sig på stolen.  Men innan hon hann det, avbröt han det hela.

    Jag råkade aldrig illa ut för honom, jag fick t o m beröm för att jag kunde stöta, vad det nu var, i mortel på laborationerna.  ”Det syns, att du har fått stöta kardemomma åt mamma,” sa han.

    Jag tänker på honom nästan var gång jag bakar, han sa till några av flickorna, att, ”när du blir gift, kommer du att ha spisen i ena änden av köket och saltkaret i det andra, och sen går du tvärs över köket med en sked salt.”

    Jag stod väl annars inte så högt i kurs för honom.  När Vera började för honom, frågade han om hon var syster till mig.  ”Jaså, då hoppas jag, att du inte är lika dum som hon!”  Men så sa han till så gott som alla, som haft ett syskon hos honom tidigare. Utom till Ella Ivarsson, han hoppades att hon skulle bli lika duktig som sin bror Henrik! 

    Det fanns en del, mest pojkar, som tyckte om honom.  Det var sådana, som var duktiga och som hade honom i matte också, och som väl aldrig blivit utsatta för hans elakheter, och som kanske gärna skrattade åt kamraternas förnedring.

    Idag kan jag se på honom med överseende, utom i ett fall. Det gäller Inga (som var lite rundlagd), och som inte kom till sin rätt på fysiklektionerna, vilket han själv var skuld till.  Han blev alldeles rasande en dag sista vårterminen, när hon inte svarade på hans fråga.  ”Jag vet, att du är duktig i alla andra ämnen, du vill bara djävlas med mig!  Du tycker inte om mig, och jag  tycker inte om dig!  Och tjock och ful är du (!) och så skall du sitta här på första bänken mitt framför mig, så jag måste se dig hela tiden!  Jag ska göra allt vad jag kan för att sätta dig i realen!”  Då blev det mycket tyst i klassen. Alla tyckte säkert, att han nu gått för långt.  Jag blev så upprörd, så jag kunde knappt hålla mig.  På den tiden trodde jag fortfarande på rättvisa.  På rasten sa jag till Inga, att nu går vi till Stoltz (klassföreståndaren) och talar om detta.  Hon var konstigt nog med på det. 

    Efter middagsrasten gick vi till korridoren mot lärarrummet och inväntade Stoltz.  Men adj. Persson kom först!  När han fick se oss, förstod han i vilket ärende vi var.  Han gick fram till Inga, och tog henne om axeln och ruskade henne lite vänskapligt.  ”Jag förgick mig visst idag mot dig,” sa han, ”du får förlåta mig.”  Hon förmådde inte sätta emot, så vi fick lomma iväg därifrån.  Jag kände mig snopen och arg på mig själv, för att vi bara gick utan att säga något.  Men lite bra kändes det, att han för ett ögonblick fick känna sig lite rädd för ett par elever.  Kanske det ändå var bäst att det blev som det blev.  Jag har ofta undrat, vad som hänt annars.  Hade adj Persson fått någon varning, eller skulle vi snällt svalt denna förnedring. Troligen det sistnämnda.  Så här inför skolavslutningen kunde det lätt runnit ut i sanden.

    Eftersom det blev en slags ursäkt (troligen för att rädda hans eget skinn), kanske det inte är rätt av mig att berätta detta.  Men det fanns en elev, Erik Lundberg, lite äldre än jag, som blev författare, han var pedagog står det på bokomslaget till en av böckerna. Han skriver om barndomen i Falkenberg, där han kallar sig Lennart.  Som barn hade han en sommardag ensam gått in i en lada, såg en stege och klättrade upp till loftet.  Det fanns en bräda rakt ut till en stolpe i mitten av ladan.  Han fick en oemotståndlig lust att balansera ut på den.  Brädan brast, det fanns inte halm eller hö på golvet, han föll och hittades efter ett tag.  Hans fot var skadad, läkare felbedömde skadan, han var mycket dålig. För att förkorta historien, han lades efter flera månaders felläkning in på sjukhus och genomgick en svår operation, låg på en sal för 15 personer, alla män, efter ett år kunde han börja skolan igen.  Han undgick att få en klumpfot, men fick en stödkänga.  Han haltade, men kunde i alla fall gå.

    ”Skolan var tråkig, och det hörde till”, skriver han. ”Att det inte var någon mening med att lära sig Snoilskys Vita frun utantill, begärde ingen.  Det hjälpte inte att klaga hemma, för ingen vuxen brydde sig om, vad skolan höll på med.  Att klaga hos lärarna var en tanke, som aldrig dök upp. Särskilt finkänsliga var inte de flesta lärarna. När det i räkneexempel var tal om guldmyntsfoten, lutade matematikläraren sig över katedern och pekade på Lennarts stödkänga. ´Guldmyntsfot!  Kan det vara en sådan fot som Lennart har?´  Så skrattade han, så saliven stänkte ur munnen på honom, men de flesta i klassen skrattade inte utan tittade på Lennart och tyckte synd om honom, som inte kunde gå riktigt. Det gjorde han inte själv.  Han var van vid sin känga och var van vid att lätt halta omkring.  Då var det mer synd om matematikläraren, som knappt kunde gå uppför trappan till fysiksalen utan att stanna flera gånger.  Han hade väl blyfötter, tänkte Lennart, han kunde inte ha många år kvar att leva. 

    Det hade han inte heller, och när han gick bort – som det så vackert heter – saknade ingen elev honom.”

    Ett hemskt eftermäle!   Erik Lundberg har visserligen inte namngett denna lärare, men det behövdes inte heller.  Troligtvis hatade han sitt yrke.

   60 år senare bjöd min Erik mig på biograf Olympia, där man visade gamla Falkenbergsfilmer.  Där ser jag adj. Persson komma gående emot mig med sin promenadkäpp, fryntligt leende och pratande, medan han pekade med käppen och förklarade för sitt sällskap. Han såg verkligen glad, snäll och trevlig ut. Jag kände mig ganska dum, när jag viskade till Erik, att det var tjocke-Persson!  Erik hade fått höra det mesta av ovanstående förut av mig.

    När han låg på Falkenbergs lasarett, strax innan han dog, var Vera sjuksköterska där.  Han hade tydligen börjat tänka över sina gärningar och pratade då med henne om att han inte varit snäll mot eleverna.  Vera var däremot snäll mot honom, tröstade, och sa emot.

    När jag ett av dom första åren arbetade på drätselkontoret med debitering av konsumtionsavgifter bl a, ringde en dag adj. Perssons fru och sa bedjande: ”Jag har alldeles glömt att betala elräkningen, det gör jag idag.  Kan ni vara så snäll att inte skicka något krav, min man blir så förargad!” ” Jaa, det lovar jag att se till”, svarade jag med min allra vänligaste stämma.  Stackars människa!

    Både Stoltz och Persson var musikaliska, båda spelade fiol i en kvartett.  Jag hörde dom spela ett par gånger.  Det lät bra i mina öron.

             


Edit Andersson

textillärare, var snäll och lätt att göra till lags.  Men som jag tidigare sagt, vi Skreaflickor hade kommit mycket längre i hithörande ämne när vi började i ettan och troligen även när vi slutade i tvåan.  Den första lektionen minns jag väl, tyvärr förstod inte jag och troligen inte heller de andra syndabockarna till att börja med varför hon blev arg på oss, så vi kunde inte försvara oss.  Vi kom dit med garn för att sticka strumpor, vi som inget visste hade garnnystan.  Hon hade sagt till några av flickorna, att hon skulle lära oss att nysta så att tråden vi började sticka med, var mitt i nystanet.  Det hade vi inte fått veta.  Varenda gång jag senare i livet har nystat upp garnhärvor, har jag beklagat, att jag inte fick lära mig detta.  Jag vet inte riktigt vilken dialekt hon hade, men när jag tänker på henne är det alltid ”tapisserinål utan udd”.  Detta sa hon med staccato på varje stavelse, och ordet ”udd” lät som om det var  många d.n på slutet.

             

Fler lärare, klicka för att komma till del 2