Winrothssläkten
Långarydssläkten
Del 1
Mamma och pappa 1928
Mamma och pappa har jag ju förstås skrivit om genomgående i min berättelse. Dom är omskrivna i Minnestal m m vid deras guldbröllop, mamma även i minnestal vid begravningen.
Det kan vara svårt att beskriva sina närmaste, i detta fallet särskilt pappa, som var så finurlig och slagfärdig. Han var ömsint och lättrörd, fick ofta tårar i ögonen, t.ex. när ett litet barn såg på honom med stadig och troskyldig blick. Han kunde bli häftigt arg över orättvisor - i helig vrede - som kyrkoherde Edgren sa. Han blev förstås arg på Vera och mig ibland också.
Länge hade vi bara en radio, den fanns uppe i hallen och kunde höras ner på verkstan, om det var musik.
Då fick volymen skruvas upp ordentligt förstås.
En gång när vi var i tonåren, satt Vera och jag där i hallen under radion. Hon skulle göra sina läxor, men pratade om pojkar i stället med hög röst, hon tänkte inte på, att det hon sa, hördes ner genom musikbruset. Hon sa att "Det var en pojke som var så snygg, och han hade en grön lodenrock!" Då kommer pappa uppfarande och stänger av radion och skriker:
"Gröna lodenrockar hit och gröna lodenrockar dit - nu gör du dina läxor!"
Han hade inte hunnit många steg ner för trappan, förrän Vera satte på radion igen, och sa: "Han har blivit så självsvåldig på sista tiden!" Pappa dröp av nerför trappan och sa inget mer. Han blev nog full i skratt, och behövde inte alltid ha sista ordet.
Men jag hade aldrig vågat göra det Vera gjorde, och hon har aldrig förstått varför.
Pappa som barn
Lillebror Hugo mellan systrarna Anna och Astrid.
Det sägs ju, att man föds som original, men dör som kopia. Pappa var nog mer originell än de
flesta redan från början, men någon kopia blev han aldrig.
Som lillebror och ende sonen blev han nog mycket uppmärksammad av de äldre systrarna och kanske föräldrarna.
När Vera arbetade på Tallgläntan, fanns där en gammal f d Skreabo, som kom ihåg pappa från det han var liten. Hon berättade en anmärkningsvärd episod om pappa som 3-åring, men tyvärr – varken Vera eller jag kommer ihåg den! Om man ändå hade förstått, hur mycket man skulle skrivit upp! Jag söker i minnet efter flera roliga episoder, som handlar om pappas slagfärdighet och klurighet. Jag har en del av händelserna ifråga i minnet, men kommer inte ihåg själva knorren. När mamma och pappa så småningom var ute på resor, blev han ofta medelpunkten. Ibland sa han före en resa, att nu skall jag ligga lågt och inte märkas. Men det lyckades han inte så bra med.
När pappa var barn, var kyrkan en stor del av livet. När han var 3 år, lekte han präst. Han stod på en stol, som blev till predikstol och ”predikade”. Han hade mammas förkläde som prästkappa. Dom ägde kanske inte så många böcker, men Bibeln kunde han, och Fritiofs saga. När pappa blev gammal, citerade han mycket ur apokryferna, som jag aldrig hört förut. De böckerna har ju inte funnits i 1917 års Bibel, men har kommit med nu i Bibel 2000.
Faster Jenny fick en gång ett brev, som pappa skrev några dagar efter sin 9-åriga födelsedag, skrivet med bläck och stålpenna. Det finns kvar, och lyder:
Söndagen 7 November 1909
Kära Sorasyster. Tussen tacker för bervet jag fick av dig. Du frågar vad jag fick på min födelsedag men jag fick ingenting för Pappa och Mamma var i Bäckagard. Du sade att jag icke fick begera en Autumobil eller en Vilsoped. Men nu är det ju snart vinter skan jag väll få en häst och skrina men om du ticker också det blir för sora fodringar så kan jag väl få en släda och ett par skridskor. Du kan väl komma hem till Jul och taga Ella och Majja med dig sade Ella. Du sade att det var länge sedan jag var i stan men det var det inte för jag var i staden den 2 November men det kanske du ick tror men det skall du göra för jag reste hem på första tog också kunde jag ju gå i skolan lika bra för det. Men jag sade att jag inte fick nogonting på min födelseda men jag jugde för jag fick en fölsering av Astrid och Biger och då vänta vi på dig i Söndags kväll för vi höll gille på fölseringen (en vetekrans) och Krara var der och så trumpetade Berger och Kara och Astrid sjungo. Och så fick jag tandver. Och så måste vi sluta och att spela och så gick Kara hem till Doskens och så gingo jag och Bjer och lade oss och Astrid jorde det också och Alfv sovde redan förut. Och idag är Anna rest till stan för Astrid ska kväta på Månda och så ska Anna hjälpa hänne. Tisdan är det ju Auktion i Bäckagård och där blir ölförsäning må du tro. Och dar blir ett kalorum. Och jag ska dit och köppa ett par hästar om jag ick får några av dig. Och jag ska koppa också alla domsa kor och domsa får må du tro och alla domsa gäss och höns och jag köper la gården också nu får jag sluta för denna gång för nu skall jag gå till kyrkan och jag tar la inte papper och bläck och penna me mäj till kyrkan och nu skiver jag icke mer för nu är kl halv 1 och då är det väl icke förtilja och gå.
Hälsingar från oss alla
Nils Hugo Winroth No 6 Skrea
- - - Ja, nog var han väl en ovanlig 9-åring, men tänk så lik den han var som vuxen. Positiv, fantasifull och full av överraskningar.
Jag blir riktigt rörd, när jag läser hans brev.
Bakre raden: Astrid och Birger, Klara, Anna och Jenny.
Främre raden: Ella, farmor Amanda, farfar Sven Elof och Hugo.
Pappa och systrarna bodde nära varandra, Astrid och Birger i Falkenberg, Jenny och Carl i Heberg och Ella och Bror i Skrea. Däremot bodde Klara och Nikolaj i Köpenhamn och halvbrodern Algot i USA. Alla mina fastrar var duktiga på sina områden.
Faster Jenny och farbror Carl
Ur boken Årstad förr och nu, utgiven 1994, har jag hämtat följande:
”På det smala utrymmet mellan järnvägen och bäcken byggdes en del hus.
- - - - - Så följer A Henrikssons sågverk och därefter kommer slaktare Karl Perssons hus, kallat ”Gunnebo”. Här bodde Carl med fru och två barn (Karin och Gunvor kallad Lillan). Om detta hus kan berättas, att det från början byggdes som kontor åt sågverket och låg då uppe på sågverksplanen, närmare skomakarens. Carl Persson köpte huset och rullade det ner på sin mark. Först placerade han det med gaveln mot järnvägen, men flyttade det senare till dess nuvarande läge.
I korsningen av vägen upp till samhället och Carl Perssons körväg till ekonomibyggnaderna låg en liten murad byggnad, som var charkuteributik. Här sålde Carl, eller hans fru Jenny, kött och charkvaror av hög kvalitet. I ena hörnet av butiken, som låg något trappsteg under marknivån, fanns en cementbassäng, där källvatten rann upp och vidare ut över golvet. En enkel och väl fungerande kylanordning eftersom vattnet året om höll plus fyra grader.
- - - - Henrikssons sågverk är nedlagt och numera upplagsplats för en byggnadsfirma. Carl Perssons slakteri och charkuteri är nedlagt och rivet.
Signaturen KO skriver också om barndomens lekar, bl a: ”Att ta vägen förbi Carl Perssons ladugård hade sina risker. Där fanns ofta en bagge gående och att klara sig förbi dennes hårda horn blev som en sport.”
I kapitlet om Hebergs mejerier och i samband med att det nya byggdes står det: ”Den gamla mejeribyggnaden såldes till slaktare Persson för 5.000 kronor."
- - - -
Farbror Carl var en utåtriktad person. Han tyckte om att prata med folk, jag såg några gånger hur han slog på charmen, när han träffade någon ny person. Han var mycket känslosam. Jag har ett minne av en nyårsafton under förlovningstiden, när Ingvar och jag skålade in det nya året, då hörde jag farbror Carls "ååh", hans ansikte uttryckte: "Så rart, så förälskade dom är!"
Faster Jenny och farbror Carl tog hand om en liten finsk flicka under kriget, dom blev förstås mycket fästa vid henne. Så kom dagen för återresan. Farbror Carl kom hem till oss på sin moped efteråt. Jag minns när han med tårar i ögonen sa:"När jag såg hennes gula kappa försvinna på tåget..."
Faster Jenny var som farbror Carl skulle sagt, "ett rivande fruntimmer", vilket betydde att det var en kvinna, som klarade det mesta. På deras julkalas vankades det massor av god mat. Då var bådas släkt närvarande. Det var nog första gången jag som barn åt majonnäs, som jag skam till sägandes inte visste hur jag skulle få ner. Men snart uppskattade jag denna delikatess, och tänker alltid på faster Jenny när jag äter det. När faster Jenny skulle tvätta, kunde hon gå upp klockan fyra på morgonen och börja elda under grytan. På kvällen var allt manglat och struket och låg på plats! Där har man vansläktats.
Faster Astrid och farbror Birger
Astrid gifte sig med Birger Jensen och bodde i Falkenberg. De fick många barn. Två barn dog vid födseln, bara tre blev vuxna, Alf, Karl-Olof och Gunnar. En pojke som hette Ingvar hade hjärtfel och föll ner på skolgården och dog genast. Han var bara sju år. En flicka, Inga-Maja, dog i difteri vid sex års ålder. Det tyngsta slaget var kanske ändå när Gunnar som bodde i Stockholm kom hem till Falkenberg på semester med sin fru Maj-Britt, dottern Gunilla tretton år, och sonen Lars-Gunnar fyra år, blev sjuk och gick bort, bara 38 år gammal.
Farbror Birger var målare, han var konstnärlig, målade tavlor och dekorationer i hus, t ex i trappuppgångar. Det är han som har målat tavlan på mitt farföräldrahem.
Faster Astrid arbetade deltid kan man säga för en beklädnadsaffär, gjorde ändringar vid inköp på kjol- eller byxlängd t ex. Jag gick ofta hem till henne på min middagsrast, man var alltid välkommen. På dagen för min realexamen bjöd hon släkten, som kommit med blommor till mig på kaffe.
Faster Ella och farbror Bror
...hörde till vardagen, då dom bodde nära och hade en speceriaffär i Skrea. Dom är också med i Minnestal m m. Läs om dom där.
Faster Anna
Pappa berättar om Anna.
” En som var finurlig, var min syster Anna. En gång när jag var liten, kom Axel i Bäckagård (hade senare Lassagård) hem till oss. Det var på våren, och Axel sa att han skulle göra en visselpipa. Anna bad honom göra en till henne också, men det ville han inte. Han skar av en rönnkvist, spottade på barken, och knackade försiktigt på den, drog av den och la den jämte sig. Jag såg då att Anna tog barken och la i sin förklädesficka, men förstod inte varför. Under tiden skar Axel till pinnen, och såg sig om efter barken. Han letade och kunde inte begripa var den blivit av. Då kastade han bort pinnen, Anna tog den, och så hade hon en visselpipa!"
Pappas syster Anna, dog i tbc några månader innan jag fyllde 4 år. Man jag har några minnen från henne, vilket jag berättade för pappa. Han trodde först inte på det, men när jag beskrev rummet, där hon låg, var sängen stod, att det fanns ett litet bord vid fönstret, där jag låg på magen och tittade ut, trodde han mig. Det fanns en massa maskrosor där ute, och jag ville gå ut och plocka några. Faster Anna sa, att jag inte skulle göra det, jag skulle bli svart om händerna. Jag tänkte att jag inte skulle smutsa ner mig, så jag gick ut ändå plockade dom fina blommorna. Jag kan riktigt se mig själv, där jag stod och tittade på mina händer, som fått svarta ringar av ”saften” från blomstjälkarna. Jag tyckte det var konstigt att faster Anna kunde veta detta i förväg.
Jag har också minnen från begravningen. Jag gick mellan de vuxna, i mitt minne var vi i ett kalt rum. Där stod den öppna kistan med faster Anna. Dom hade lagt en näsduk över hennes ansikte, den tog dom av, alla grät. Jag tyckte att allting var konstigt. Jag vet inte om dom förklarat något för mig innan, i så fall hade jag inte förstått. Sedan gick vi på kyrkogårdsgången, framför mig gick mina kusiner Karin och Gunvor, och jag tittade upp på deras nedböjda huvuden. I minnet hade båda flätor, men i verkligheten var det väl bara Karin som hade det.
Mamma och pappa har alltid talat så varmt om Anna. Jag fick några brev och vykort som Anna skrivit och som faster Ella hade sparat. Jag har lämnat dom till Junis, Kockes fru, sedan jag skrivit av dom, eftersom de talar om en gången tid. Jag har valt ut en del, som jag återger här. De talar om hennes längtan, särskilt efter Kocke förstås, men även efter syskonen och längtan efter brev, och om hennes trista dagar på Lia sanatorium, där dom fick en sådan dålig skötsel, som säkert skapade rädslor hos alla de sjuka. Jag tar med några av hennes brev, som skrevs 1925 till 1929, dels för att de visar hennes personlighet, men också hur det kunde gå till på sjukhus förr.
Jag har tagit bort en del mera privat.
Brev från Anna till syskonen
Utdrag av brev från Anna till Ella
Solstugan den 21 sept 1925
Kära lilla syster!
Tack för brev och kort! Förlåt att jag låtit dig vänta, men jag vet ju du ändå fått underrättelser hemifrån. Ja, usch, Ella, du får snart komma hem, ty här är så tomt efter dig.
- - - - - -
Pappa ligger fortfarande jämt, han blir nog ej bättre. På födelsedagen bar Hugo ner honom, men på kvällen, när han skulle upp igen var han så trött av allt stoj och prat, att det var nära han skulle svimmat, annars har han ju inga särskilda plågor, som väl är.
- - - - - -
Hör du pella, kan jag inte få ”köpa” ditt gröna garn här ligger, eller du ska ha det till nåt, till mig? Nu ska vi dricka 11-kaffe, hade du bara varit med! Kurt har många gånger gråtit efter dig, sagt: ”Jag får väl aldrig se henne mer!”
Nu till slut många, många kära hälsningar, kramar och hjärtekyssar från oss alla, genom din Anna
Hälsa Marianne! Skriv snart!
Brev från Anna till Elsa och Hugo
Lia den 21 augusti 1927
Kära bror och svägerska!
Tack för senast! Jag har just blivit så pass varm om händerna att jag kan hålla i pennan, Det var rysligt vad här varit kallt i natt, en hemsk dimma, vi har frusit så vi skakat i våra sängar, får väl be om fler filtar. Ja, annars mår jag bra, äggvitan har gått ner rätt mycket, förra provet visa 6 promill, nu sista bara 1 pr., jag förstår ju inte vad det menas med promill men begriper ju att 6 är mer än 1, inte sant, det kanske Ni också begriper. Så när jag ser att det bättrar sig får jag ju finna mig i att längta en smula.
Men så har jag inte fått ett saltkorn sen jag kom hit, t o m potatis kokar di särskilt till de saltfrie. Visserligen ”tjänar jag inte saltet till vällingen” men får det inte heller.
I går kväll fick jag ett litet hjärtanfall men det gick fort över, jag blev skrämd av själve doktor Bertilsson, han kom rond just som vi satt och åt kvällsmat, full som en kanon, ramla på min säng, så mjölken i muggen rann ut, han sa till mig, ”vad i allsin dar, är fru Persson kvar här ännu?” ”Ja,” sa jag ”varför skulle jag inte det?” ”Jo,” sluddra han, ”det är ju så länge sen jag var här, så nu trodde jag ni var rest hem.” Han visste väl inte vad han sa. En fru som ligger här på vår sal ville han tagit ner på kvävgas, hon ville naturligtvis inte gå med honom, så som han var. Då blev han så ond, så han sa att då får hon söka sig ett annat härbärge, så nu får hon väl snart resa. Jag tycker det är så synd om henne. Jag är glad att slippa nån sorts behandling av honom. Genom Krikortz vet jag ju vad jag får äta, det säger jag till om själv, för övrigt blir jag i min säng och struntar i Bertil.
Vi har ju en underläkare också, han är ju åtminstone nykter när han tjänstgör, hurudan han annars är, ha vi ju inte med att göra, det är bara en gång han var full på ronden. Ja sicken ordning här är. En fru (det var förresten Elsa Hallengren) gick ner igår och bad om att få resa hem på en 8 dagars permission, hon har varit här i 8 månader. ”Jaså, ni vill inte vara här längre, varsågod, res, och bli hemma,” hon fick resdag med detsamma, ska resa i morgon. Det är inte rätt av honom skicka hem så utan vidare, han visste ju inte hur det var med henne, hade inte undersökt henne sen i februari månad. Men sånt ”ölsinne” har han.
Ni hade väl främmande i söndags? Jag tänkte på er mest hela dan. Jag väntar på brev från Ella och Kurt, nu har han väl börjat skolan, så han hinner väl ej skriva. Hur är det med min lilla Inga-Majken? Jag har ditt kort på mitt bord, när jag är ledsen tar jag och tittar på ditt glada lilla ansikte, och då måste jag själv dra på mun. Du kan väl rita en krumelur och lägga i papps och mams brev, som de eventuellt skriva till mig en gång de få tid.
Hjärtliga hälsningar till Er alla
från Ann-Johann
Hälsa Berhardina
Brev från Anna till Elsa och Hugo
Lia den 30 oktober 1929
Kära Elsa och Hugo!
Tack för brevet Elsa-lill! Och tack för i söndags Hugo, och jag har ej ens sagt tack för ”gottepåsen”. Jag har skolat skrivit förr, men det har ej blivit av, och nu är det egentligen
av rent egoistiska skäl. Det är så, att jag är ”arbetslös” igen. (Har sytt en viss persons födelsedagspresent färdig) och nu skulle jag gärna vilja skicka en liten jumper till Inga-Majken.
Jag fick ett helt hekto blått garn över på Kurts gensare, så tänkte jag, om ni köpte 1 hg rött och 1 hg beige skulle det räcka till henne. Här är en fru som stickat till sin flicka, den blev så rar. Stickas randig. Jag skickar desse färger med, men om du, Elsa tycker om andra färger, så tar du förstås vad du vill, detta är bara ett förslag. Och som sagt, av det blå har jag ett hg. Om ni nu vill förstås, den blir ju tjock och varm. Så kan ni ta mått med en pappersremsa hur lång den ska vara, samt hur lång arm, men ta då armens längd från halsen, så blir det bättre för mig. Här kommer kanske nån på söndag, ni kan skicka det med, eller sen, när ni vill.
Ni förstår, tiden går så fort, när man har något arbete, och det är lättare ligga och sticka än att sy.
Här är ett ”oherrans” väder idag, åskan har gått två gånger om, och nu står regnet som spö i backen. Den enda fördelen är, att vi få ha fönstren stängda, för det regnar in annars, så man kan något så när bärga sig för köld. Jag har också skrivit till Clara idag, man får passa på tillfället.
Här är en fru död i äggvita igår, hon var så svullen, så hon kunde inte alls röra sig, jag blev så upprörd när jag fick höra det, så jag har nästan inte sovit alls i natt. Doktorn hade förbjudit dem tala om det för mig, men det visste ju inte alla, så det kom ändå fram. Men hjärtat har varit så besvärligt sen. Nu är det bättre. Skit me de, tänkte jag. ”Den ene som den andre skall en gång Valhall se”, o s v.
Kommer min Kocke till er ibland? Säg honom att han ska skriva till mor, det glömmer han av, men han har ju sin skola och sina läxor. Nu börjar här ju bli lite kvällar, då kunde han ju få tid.
Vi har fått en ny kamrat på salen, fru Karlsson. Den hesa, som hade apparaten du vet, Hugo, reste hem i tisdags. Hon vantrivdes alldeles rysligt här, och det är inte fritt utan att även jag gör det, men jag är ju bara till besvär hemma, så jag ska försöka stanna en tid ännu. Och för all del, det går ju ingen nöd på mig, men ändå - - -
Hälsa till Bror, Ella och Kurt! samt tant Mina, ge lilltösen en kram från faster Anna.
Hälsningar till Er båda ”skräddisor” från Er
Ann-Johann
- - - - - -
Sedan Anna dött 1930, tog faster Ella och farbror Bror hand om Kocke, kanske redan när dom gifte sig 1928, då Ella var 25 år. Det var nog inte lätt för någon av dom, Kocke var 13 år då hans mamma dog. Han hade vuxit upp hos morföräldrarna – mina farföräldrar - men morfadern hade dött 1925 och mormodern 1927. Ella bodde nog kvar - hon försörjde sig troligen som sömmerska - likaså Anna, när hon inte var på sanatorium. Jag tänkte aldrig på att fråga om detta medan tid var, inte heller Vera eller Gunvor. Någon annan har vi inte att fråga.
Kocke gifte sig så småningom med Junis. Dom fick två barn, Kennet och Maj-Lis. Kocke blev lastbilschaufför. Han hade en härlig humor, och var alltid snar med ett svar. Jag avslutar detta lite sorgliga kapitel med ett litet prov på det. Han hade en gång parkerat sin lastbil felaktigt, och gått därifrån. När han kom tillbaka, stod en polis och tittade in genom fönstret på namnskylten. ”Är detta Gunnar Johansson” sa polisen myndigt. ”Nähä”, sa Kocke, ”han är mycket tjockare!”. Här är en till, förresten. Han körde upp för körkort på sin 18-årsdag. Man fick inte övningsköra innan man fyllt 18 på den tiden. ”Hur har detta gått till?” frågade inspektören. ”Jag har övat flitigt”sa Kocke. Han fick sitt körkort.
Farmor Amanda
Pappa berättade tyvärr mycket lite om sin mor Amanda. Det har mest varit om vad hon lagade för mat, vad dom åt på julafton t ex. Jag tror att hon arbetade med skrädderiet också. Jag kommer ihåg, att han berättade något som hänt barnen, när föräldrarna var borta några dagar och sydde. Jag har frågat mina äldre kusiner, om vad dom har för minnen från sina morföräldrar (mina farföräldrar), men det är tyvärr bara diffusa minnen från att mormor kom och hälsade på, att hon hade långa kjolar och schalett.
Inte heller dom tänkte på att fråga sin mamma medan tid var.
En händelse har pappa berättat. Det var ju så, att innan Västkustbanan var färdigbyggd, sträckan Halmstad - Varberg byggdes 1886, måste Skreaborna gå till Falkenberg för sina inköp. Det värsta att bära hem var fotogenen. Det köpte dom i 5-litersdunkar, och den kunde ju inte förvaras tillsammans med matvarorna. En gång då Amanda var på väg hem från stan, med allt tungt att bära - även en liter brännvin - kom grannen körande med häst och vagn, också på väg hem. Dom hade kommit till Slätten, och Amanda hade hejdat honom för att få åka, men han låtsade att han inte såg henne utan körde vidare. När hon kommit hem, berättade hon det för Elof, och när han stärkt sig lite med ett par gökar, gick han till grannen, Nils i Bonnagård, och sa: - Va e du för en djäkla bonne, som inte kunde låtit Manda få åka med? - Jag såg väl inte att det var Amanda, svarade han. - Det kvittar väl vilken käring det var, du skulle låtit henne åka med i alla fall! sa Elof. Men dom blev inte osams för det, la pappa till.
En sak till om min farmor. Hon hade födelsedag den 18 juni, och den firades många år efter hennes död av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Då träffades vi på kvällen vid dåvarande Solgården, det Winrothska huset. Där kom faster Astrid från Falkenberg, faster Jenny från Heberg, faster Ella och pappa, som ju bodde i Skrea med alla de sina som fanns i närheten.
Vi hade kaffekorgar med oss och slog oss ner i backen (som nu är parkeringsplats) med den fantastiska utsikten mot Heberg och Eftra. Det var alltid en varm och stilla försommarkväll med mycket fågelkvitter, då kvällssolen färgade himlen i olika nyanser. (Så är det i minnet!) Då följde vi tåget mellan Skrea och Heberg, vi visste att det tog 5 minuter, men det såg ut att stå stilla ibland. Vi behövde inga andra släktträffar!
Helena Erlandsdotter
Amandas mor. Genom hennes man Nils Johan Andersson, 1833-1899, blev vi alla medlemmar i Långarydssläkten.
Pappa berättade lite om sin mormor, Helena Erlandsdotter, född 1834, kallad ”skomagare-Lena”, eftersom hon varit gift med sockenskomakaren. Hon bodde i en liten stuga vid Björsgård. Hon hade 5 kronor i månaden i fattighjälp. Det kunde omöjligt räcka till livets nödtorft, så hon vävde gardiner, dukar, huvuddukar m m, som hon sålde och kunde få några ören i förtjänst av. Hon köpte ved och fick hjälp av traktens ungdomar, som gick till henne en kväll eller ett par. Flickorna sågade och pojkarna högg veden, så hon hade för vinterbehovet. Sen bjöd hon in dom på kaffe och kakor en kväll i sin lilla stuga, ett uppskattat nöje.
Nils Larssons (i Björsgård) mamma och Helena var goda vänner och kunde ibland gå till varandra och dricka 11-kaffe. En gång när Helena var på hemväg från henne, gick hon och tänkte på att hon inte hade något att äta till middag. Kanske lite bröd, kanske lite potatis. Detta var någon gång mellan 1915 och 1919. Då flög det upp en flock rapphöns, som hon råkade skrämma upp. Två flög rätt på några ledningar och föll ner på vägen. Dom tog hon hand om förstås, och så hade hon mat till middag för några dagar.
Under trettondehelgen 1920 var hon hos Amanda och Sven Elof. På trettondagen var hon i Skrea kyrka, därefter följde pappa henne till tåget, hon reste till sonen Johan i Harplinge. - Nu ska du se, Hugo, att det blir en sträng vinter, sa hon, och berättade om tecknen som tydde på det. Hon blev emellertid förkyld när hon var hos morbror Johan, fick antagligen lunginflammation och dog i februari.
Det fanns ju inte mycket vid bouppteckningen utom stugan. Nils Larsson sa, att stugan ska väck, - jag köper den för 75 kronor, sen ska den rivas. Det kunde morbror Johan inte sätta emot, - men kakelugnen får du inte, sa han. Och så blev det. Sen var pappa där och plockade ner kakelugnsplattorna. ”Kakelugnen var grön, det fanns en nisch i den, där mormor hade sin kaffekvarn. Man köpte orostat kaffe, rostade det på pannjärnet - då spreds en härlig doft i huset - och malde det på kvarnen. Innan hon hade en kaffekvarn, använde hon en annan anordning, en urholkad plankbit och ett trähjul med ett handtag på vardera sidan, som hon satt och ´mörta´", sa pappa.
Helena Erlandsdotter vid sin stuga.
”Mormor var en liten, liten gumma”, sa pappa. "Och hade en liten, liten stuga, precis som i Elsa Beskows saga".
Mats Onsjö har i sin släktberättelse skrivit: "Född 1834-04-16 i Bonnagård No.5, Harplinge. Döpt 1834-04-20 i Harplinge. Faddrar: Nils Arvidsson i Kråkegården, Johannes Larsson på Lyckan, Anna Bengtsdotter i Gubilt, Bengta Bengtsdotter ibm. Blev gift i Skrea med en skomakare som även var fiskare. Han hade kombinerat de båda yrkena och det tycktes gå bra. Var det lugnt och fint väder var han ute på sjön och drog upp fisk till hushållet och kanske även till avsalu. Deras stuga låg inte långt från sjön. Stugan var liten och där var så lågt till taket där inne, att en person med normal längd inte kunde gå rät. Sven sa att det var bra med lågt i taket, för där blir ingen spindelväv. Dom sopar vi bort med håret. Död av ålderdom, 85 år 1920-02-16 i Grimsholmen No.3:6 Boberg, Skrea.
Faster Astrid med Alf, farmor Amanda och Helena Erlandsdotter.
En som kände henne, och som hade bott i närheten, var Algernon Svensson, kallad Skrea Lejon, antagligen för att han hade ett så yvigt hår och skägg. Han arbetade på Falkenbergs Bibliotek, som då var inrymt på nedre våningen, i det hus som nu är barn- och ungdomsavdelningen i Kyrkans Hus, och är kulturmärkt. En gång i min (Ingas) ungdom när jag lånade en bok av honom, sa han, att han hade ett kort på pappas mormor. Han hämtade det och jag fick låna det och lät göra ett kort till pappa. Där står hon framför sin stuga.
Algernon Svensson älskade att läsa. En gång sa han till mig, att han aldrig skulle hinna läsa allt han nu ville och hade oläst. Och det blev så. Han hittades en morgon, sittande död i sin gungstol i sin lilla lägenhet på bibliotekets andra våning, med en bok i knät.
Morbror Johan var stenhuggare, på senare år blev han invalid. En lördagseftermiddag, när han var i berget och skulle ta upp den sista stenen, - dom hade en vinsch och ett spel - släppte några stöttor och föll över honom. Han fick en över benen och en över ryggen, där låg han dubbelvikt i kläm i flera timmar, innan han hittades. Han fick båda benen avbrutna och ryggen bräckt men blev inte förlamad. Efter drygt ett år på sjukhus, kunde han gå, men kunde inte arbeta mer. Men då kom folkpensionen, han fick 50 kronor i månaden. Det var inte mycket, men dom lyckades klara sig ändå.
Bara dessa av min farmors släkt hade jag hört talas om tills i juli 2003. Jag visste att min farmor hade många syskon, det var allt.
Fortsätt läs om Winrothsläkten. Klicka här!
