Minnestal och tal vid bemärkelsedagar

Del 1

Pappa höll många tal, liksom min morfar. Jag tycker om att någon gör det, någon som känner personen ifråga. På en begravning känns det inte bra att sitta och äta smörgås eller tårta, utan att någon talar om varför vi samlats. På ett bröllop eller en födelsedag blir stämningen ofta ännu högre när någon tar till orda.  Jag är förvånad, när jag nu ser hur många tal jag hållit. Jag har oftast frågat någon närstående först, och hoppats att någon annan ska tala, om inte har jag gjort det.
I stället för att i "min bok" beskriva personerna ifråga, har jag skrivit ner talen här.

           

Minnestal för Eric Svensson
den 1 oktober 1986

En gång för ganska länge sedan nu när jag var i Långansgård, tog Karin fram ett gammalt fotografialbum, så gammalt att det var enbart ateljéfoton. Hon berättade vilka personerna var, och  lite om dom. Så pekade jag på ett foto och sa: -Och vad var det där för en gubbe då? och Karin svarade: -Det var han som byggde det här huset! Det var min morfars farfar. Jag kände mig mycket skamsen för min  vanvördiga fråga. Där satt jag som aldrig gjort ett handtag på gården, men alltid betraktat mig på något sätt delaktig i mitt morföräldrahem, som denne man, med hårt arbete varit med om att bygga upp.

Varit med om, säger jag, för efterföljande generationer har fortsatt arbetet.
För bara några veckor sedan, fick jag en kasett av Karin  och Eric, inspelad 1954, där morfar berättade om jordbruket i äldre tider från laga skiftet, på 1880-talet i deras fall. Morfar berättade sakligt och utan överord om de kärva förhållandena - om att odla upp jorden man fått sig tilldelad.

Alla ni som är samlade här, förstår nog min långa inledning. Vi har alla en alldeles speciell kärlek till Långansgård, där det alltid rått en fantastisk gästfrihet. Men naturligtvis kan ett hem i sig inte betyda så mycket, utan det är människorna som bor där, som ger det sin atmosfär. Och det är inte av sig själv, som detta gått i arv från generation till generation.

Eric och Karin har inte haft egna familjer, desto mer har vi släktingar blivit deras familj, och dom har på ett särskilt sätt varit medlemmar i våra familjer.

Eric var en stor man, i den betydelsen att han var rakryggad, stod vid sitt ord, han var rättänkande, hade bestämda åsikter, men respekterade andras. När man pratade med Eric, var det inte tomt kallprat. Han klagade aldrig, även om han hade orsak till det. Och så hade han humorns gåva.

När man kom till Långansgård den varma årstiden, skulle man alltid gå ner till ån, och också nu sedan Eric lämnat över jorden, gick vi ner och tittade på grödorna. Jag ser för mig hur han nu i somras kärleksfullt drog handen över axen och sa, att han nästan aldrig sett så fin havre.  Men det var ännu mer fantastiskt att se honom med sina djur.  Han kände deras egenskaper och behandlade dom därefter. 

Om en granne ringde och sa, att korna tagit sig igenom stängslet och gick i hans sädesåker, blev det ingen panik eller något jagande.  Eric gick lugnt och ställde sig och visslade på korna, och då skyndade dom sig till honom, han gick före som en god herde för sina får, och dom följde efter.

Om det finns någon, som inte skulle gilla Eric, vore det i så fall finansministern. För Eric ställde alltid upp så snart han kunde med hjälp i arbetet för den som så behövde, självklart utan ersättning, något som byråkraterna kallar skattesmitning.

Någon semester blev det inte tal om, utom några enstaka dagar någon gång.  Men desto mer satte han värde på pensioneringen.  Han hann göra en del resor, han köpte sig en cykel och tyckte om att ge sig ut och cykla. Och han lånade böcker flitigt av bokbussen, och njöt av friheten tills sjukdomen satte stopp för både läsning och cykling. Men inte heller då klagade han.

De sista ord Eric yttrade, utan att själv veta att det skulle bli hans sista, var också förnöjsamhetens och tacksamhetens ord.

Vi kommer alla att sakna Eric mycket. Vi kommer att minnas honom med värme och respekt och kärlek.

Inga

             

 

Minnestal för farbror Bror på begravningsdagen
den 13 juli 1971

Pappa höll förstås också tal, mitt var från barnets synvinkel.

En gång för många år sedan hände det sig, att pappa var utan tobak.  Han skickade Vera, som väl då var i 5-årsåldern till Bror Nylanders affär.  Han följde henne med blicken genom fönstret, och han tyckte det gick sakta.  När hon var nästan framme, vände hon och gick hem igen, och kom in och sa: ”Skulle jag skynda mig pappa?”
 
Det där var väl inte riktigt så dumt som det låter, för vi brukade först ta reda på, om det var bråttom hem, innan vi gick till affären och handlade, för annars stannade vi resten av dagen, eller några dagar. 

Ibland fick vi ta hand om burkar med syrliga karameller eller teaterkonfekt i botten, som hade klibbat ihop och inte kunde säljas, ibland stod vi ute på gården och rotade bland träullen i stora tunnor efter vindruvor, det var alltid några, som hade lämnat klasarna. 

Vi kände oss väldigt priviligerade, som hade en faster och farbror som hade en affär.  Om det förekommit fickpengar på den tiden, hade vi inte slösat bort dem på gott, för det hände aldrig att vi handlade, utan att få en chokladbit med hem.  Men efterhand upptäckte vi, att andra barn också fick lite extra i kassen, sedan allt var betalt, och när man blev lite äldre, förstod man, att så stora strutar karameller för 2 öre kunde man inte få någon annanstans än hos farbror Bror.

Men ändå var det nog inte karamellerna, som gjorde att alla barn drogs till farbror Bror.  Som vuxen har jag ofta bevittnat, hur mammor sagt om sina små barn:- Så konstigt, han brukar aldrig vilja gå till främmande!  Farbror Bror var barnens vän, och barnen kände det.

Häromdagen hörde jag i radion en sommarpratare, som talade om barn, och att vi bara har dom till låns.  Hon sa: - Snart ska vi lämna igen dom likt böcker till biblioteket, som vi aldrig hann läsa.  Ja, vi kan ju aldrig äga någon annan människa, men vi är glada och tacksamma att ha fått lära känna farbror Bror, också sedan vi blev vuxna, för alla hans goda egenskapers skull, och att våra barn i sin tur haft förmånen av en lycklig samvaro med farbror Bror.  Han efterlämnar bara ljusa och soliga minnen.

Inga

           

Minnestal för faster Ella på begravningsdagen
den 13 september 1988

Det var en försommarkväll för 17 år sedan.  Vi var några arbetskamrater på väg i bil till Långasand, till Mariannes sommarstuga.  Marianne pekar ut ett hus och säger: ”Där bor min älskade faster.”  Efter en stund kommer vi till Ringsegård och jag säger: ”Där bor min älskade faster.”  Marianne gör då klart för mig, att hon sagt det ironiskt.  Jag fick just då se faster Ella och farbror Bror komma gående på vägen, och jag insåg, hur mycket jag tyckte om dom, hur mycket dom betydde för mig.  Faster Ella var verkligen min älskade faster.  Det var sista gången jag såg farbror Bror. Några veckor senare var han borta.

Faster Ella sörjde honom djupt och blev väl senare aldrig densamma.  Hennes sista år blev svåra.  Hon var trött, förlamad, blind och deprimerad, men hennes närmaste visade henne en fantastisk kärlek och omtanke.

Men en sån här dag trängs många minnen av annat slag.  Veras och min barndom var starkt förknippad med faster Ella.  Allt vad vi upplevde, och allt nytt vi fick skulle omedelbart omtalas eller visas för henne.  Allting tog hon del av med lika stort intresse, antingen man var 4 år, 10 eller 16.  Man hade alltid känslan av att vara någon särskild, att det jag berättade, var något som inte hänt någon annan, eller att någon annan aldrig tänkt mina tankar.  Hon var en mycket god lyssnare.

Ett av mina tidigaste minnen av faster Ella var, att jag i affären blev upplyft på armen och fick välja ut vilket godis jag ville ha.  Alldeles intill fanns ett litet skrin i rokokomodell.  Det var av metall, som såg ut som silver, och invändigt var det klätt med blå sammet.  ”Du får vad du vill ha på denna hyllan”, sa faster Ella.  Jag tänkte, att hon menar väl godis, och förresten var skrinet säkert hemskt dyrt, så jag pekade på en chokladbit.  Faster Ella hade väl följt min blick, för hon gav mig skrinet också!  Jag förundrade mig över detta i flera år, och älskade detta skrin.

Faster Ella var också ett exempel på, hur konstiga vuxna var ibland.  Ibland hörde dom och såg och visste allt, och ibland – ingenting!  Man kunde göra förskräckliga tabbar, och faster Ella tittade alltid åt ett annat håll och upptäckte ingenting.  En person, som visar ett barn en sådan finkänslighet och respekt, blir älskad.

Veckorna före jul gjorde man alltid i ordning ett bord på kontoret intill affären, där man dukade upp leksaker.  Det brukade göras en söndag, och Vera och jag blev alltid kallade att vara med och packa upp; dockor ur sina kartonger och mekaniska bilar och motorcyklar att dra upp, och mycket, mycket annat, ett helt stort bord fullt.  Kan man tänka sig en större kärlek till barn!  Sen jag fick egna, förstod jag det ännu mer.

När man sedan fick egen familj, innefattades även dom i faster Ellas omtanke.

Det jag nu sagt, kan säkert bekräftas av mina kusiner och andra.  Faster Ella, som var yngst i syskonskaran, blev ändå släktens medelpunkt.  När det hände något i släkten – i sorg eller i glädje – faster Ella var stödet eller den som delade glädjen.

Detta var några bilder från ett syskonbarn – barndomsminnen – men som väl ändå kan ge en bild av personligheten.

Mycket skulle kunna sägas om faster Ella som mor, svärmor, mormor och farmor, som syster och svägerska och vän, om hennes arbete i affären och i hemmet.  Vi har alla våra minnen. Vi sörjer henne idag, men unnar henne vilan.

Jag kommer alltid att tänka med tacksamhet på min älskade faster.

Inga


           

Till Karins minne, på begravningsdagen
den 3 september 2004

Efter att redan ha fött 7 barn, varav 5 var i livet, fick min mormor, allas vår mormor och farmor, tvillingarna Karin och Eric.  Året var 1915, det andra krigsåret, som satte sina spår även här i Sverige.  Tvillingarna var små, troligen för tidigt födda, och det var inte självklart att dom skulle överleva.  Man lindade dom och svepte in dom i något varmt och la dom i en gungstol, med värmeflaskor emellan sig och vid sidorna. 

Morfar fick resa till Falkenberg och  prata med apotekaren för att få tillstånd att köpa nappar till nappflaskor.  Karin föddes med fötter som var inåtvända, man spjälkade dom med stickor.  Läkarbesök blev det aldrig tal om. Karin hade men av detta livet ut.

Karin hade en lycklig barndom.  Hon har berättat i sina Minnen från barndomen om lekar och allt bus dom hittade på. Hon skriver:

- Det är nog inte många som har haft en så rolig barndomstid som vi, vi fick vara med om allting, också att arbeta, det var också roligt.  Hon skriver bl a att pappa hade gjort en liten högaffel till henne och bränt in hennes namn på skaftet, jag var inte lite stolt över den, säger hon.  Efter vad jag förstår lekte hon mest med pojkar, sina två bröder, och sina två nästan jämnåriga kusiner.  Kanske var det därför hon blev så tuff och skulle våga och klara allt och hävda sig i alla situationer.  Hon var aldrig rädd för att med harm säga ifrån till sina lärare i skolan, när hon tyckte att något var orättvist.  Det bet inte mycket på henne, när lärarna läxade upp henne. 

När hon blev äldre, satte hon en ära i att klara av allt på gården som bröderna gjorde.  Hennes envishet gjorde att hon aldrig gav sig.  Dessutom skulle hon hjälpa mormor med hushållsarbetet.   Ja, vi vet ju alla hur omodernt köket var, man fick bära in vatten och ut slasken hela mormors tid, och den mesta av Karins i Långansgård. 

Jag ser för mig Karin vid spisen med en stor gryta, som stod på elden, den tjänstgjorde som diskbalja, hon fick sätta disken på en bricka, diskbänk fanns inte. Ja, allt var omodernt och slitsamt. 

Det värsta för henne var nog när både Eric och Gustav var inkallade samtidigt under andra världskriget.  Hur hon klarade allt arbete då, är svårt att förstå.  Morfar måste ju ha varit i 70-årsåldern, så det var en tung börda hon fick bära.

Karin hade nog som de flesta andra drömmar om ett eget hem och en egen familj. I stället fick hon stanna kvar och tillsammans med Eric sköta gården och sköta om föräldrarna, som därmed kunde få bo kvar hemma.  Båda blev lika gamla som Karin blev.  Men hon älskade Långansgård. 

Hennes farfars far hade varit med om laga skiftet, men då hans krafter inte längre räckte, blev det mest farfar som fick bygga upp boningshuset igen och odla upp den nya jorden med märgling och allt annat tungt arbete.  Morfar har berättat om detta för hembygdsföreningen, och det står också en hel del om det i Okomeboken.  Det hårda arbete dom fick utstå såsom något självklart, har säkert också präglat Karin.

Långansgård blev en mötesplats för hela släkten.  Det hörde till att morfars systrar och brodern förstås som hade granngården, ofta ”kom hem”, likaså kusinerna.  Det var ett mycket gästfritt hem.  Alla kände sig välkomna.  Och när min pappas släktingar, från Danmark och USA t ex var på besök, och vi åkte runt och visade sevärdheterna i bygden, hände det nästan alltid att även Långansgård fick besök.  Dom beundrade den gamla Hallandslängan, och när dom träffat mormor och morfar, Karin och Eric, var alltid reaktionen densamma:  Vilken atmosfär! 

Karin hade alltid välstädat och kakburkarna fyllda och var beredd på att dörren när som helst kunde öppnas, och några, släkt eller ej, kom och hälsade på.   På så sätt fick också vi lära känna avlägsnare släktingar, också dom i Amerika, då breven lästes upp.  Jularna i Långansgård var också fyllda av glädje – särskilt julafton tror jag, för er som alltid var där då.

Det gick åt många brödskivor till doppet i grytan!  Och sen julbordet!  Vi i Skrea, kunde inte komma förrän på juldagens eftermiddag, efter att först ha sjungit i kören på julottan, och sedan på gudstjänsten.  Å andra sidan stannade vi till annandagen.  När vi än hade varit på besök, sa man när vi åkte –kom snart igen!  Till er som bodde nära, behövde dom inte säga det, Margareta har sagt, att hon cyklade till mormors varenda dag på sommarlovet.  Det gällde väl också syskonen.

Karin var mycket givmild.  Sen mormor blivit äldre, åkte Karin till stan och köpte julklappar till oss alla från mormor och morfar, men alltid också en från sig själv.  Och födelsedagarna höll hon reda på.  I det längsta ringde hon och gratulerade på syskonbarnbarnens födelsedagar.  Hon ville oss alla väl.

Karin hade humor, särskilt galghumor, som nog hjälpte henne många gånger.  Hon hade en mycket vacker sångröst och tyckte mycket om att sjunga.  Hon upptecknade gamla sånger och även nyare. 

Jag minns från barndomen hur vi satt runt bordet i stugan och Karin sjöng den ena sången efter den andra, och pappa sa: - Du sjunger ju bättre än Ulla Billkvist!  Ja, med lite skolning skulle det kunnat bli riktigt bra.  Om hon nu tagit emot någon tillrättavisning!  Hon spelade lite gitarr, och det var högtidsstunder när hon och mormor sjöng i stämmor till Karins ackompanjemang.  Hon var också under flera år med i kyrkokören.

Efter Erics död gick hon med i en släktforsknings- och hembygdsgrupp.  Dom anteckningar hon gjorde om släkten f o m Ivar Bengtsson, född 1748, och hans hustru Pernilla Månsdotter, född 1749, har vi fått ta del av, likaså köpebreven angående Götar Hansgård, som Långansgård hette före laga skiftet.  Detta är ju värdefullt för oss. 

Hon skickade också in en berättelse till tidskriften Halland, som morfar skrev vid 87 års ålder.  Den handlade om när han som 7-åring fick följa med sin far för första gången till Falkenberg.  Den fick en framträdande plats på hela sista sidan.  Hon har också skrivit en berättelse om sin farfar, som kom med i Hallandsbygd.

Ja hon ville oss alla väl, alla utom sig själv, skulle man kunna säga.  Det var hennes envishet och stolthet som var i vägen.  Men hon hade inte behövt lyfta så tunga säckar som bröderna gjorde, eller utföra lika mycket arbete på fält och i ladugård som dom, förutom allt arbete inomhus.  Så småningom fick hon astma, blev allergisk mot djur och damm och allt i ladugården.  Det blev jobbigt för henne och inte minst för Eric, som nu fick utföra allt detta arbete ensam.  Så fick hon diabetes och epilepsi. 

Sedan hon inte längre kunde tänka klart, blev allt värre.  Lyda andras goda råd låg inte för henne. Inte minst hemtjänsten fick känna på detta. Ni i hemtjänsten ska ha ett stort tack från oss alla för god omvårdnad och för allt tålamod ni visat.  Men när hon till sist inte längre kunde stödja på de usla benen, ännu mindre gå, såg mycket dåligt och inte längre kunde läsa - behövde hjälp med allt, återstod bara att hävda sig själv genom att sätta emot, även det som skulle varit bra för henne.

När Karin kommit hem från sjukhuset efter sin stroke och var mycket dålig, och när hon kommit till ro i sin säng, slog hon upp ögonen och viskade: - Var är Eric?  Hon längtade ständigt efter honom, föräldrarna, de andra syskonen och att få komma hem till Långansgård. 

Någon vecka därefter ringde en sköterska och sa, att Karin var mycket svag och hade andningsstopp.  Hon frågade, om vi ville att hon skulle tillbaka till sjukhuset.  Utan att tänka svarade jag nej.  Jag visste, att Vera och kusinerna skulle tycka detsamma.  Hon levde en vecka till, och vi lyckades vara hos henne hela tiden, både på natten och dagen. 

Det var gott att se, att hon var så nöjd.  Det blev så, att Vera och Margareta var hos henne mest, särskilt nätterna.  Jag vill passa på att tacka dom för det.  Men också Siv, Lena och jag var hos henne.  Det kändes bra för oss, att kunna låta henne vara hemma och få dö i sin egen säng och med en hand i sin.  Det kändes också bra, att Tord kunde komma veckan innan, hon riktigt levde upp, när hon hörde hans glada stämma.  Vi hade också en fin andaktsstund med nattvard.  Tord har faktiskt betytt mycket för henne, han var präst och granne, och var en som brydde sig om henne, nu när hon var så ensam.

Karin har betytt mycket för oss, vi har mycket att tacka henne för.

Kanske hon nu kommit till ett hem, ännu dyrbarare än Långansgård, och fått möta alla dom hon längtat efter så länge.

Inga

           

Till Olles minne på begravningsdagen
den 15 februari 2012

Olle och jag var skolkamrater i två år, när vi gick i Skrea folkskola, som ju var en B-skola.  Han tillhörde de skötsamma, både på lektionerna och rasterna.  Pojkar och flickor var ganska segregerade på den tiden, så jag kan inte säga att jag lärde känna Olle då. 

Det dröjde tills Vera hade kommit in i bilden, och vi en gång var tillsammans i Furet, Falkenbergs Folkets park, och såg en fars.  Jag märkte då, att Olle småskrattade ibland, då ingen annan gjorde det.  Han förstod undermeningen eller ordvalet och vart det skulle leda, långt innan någon annan gjorde det.  Det var en ny sida för mig hos honom, som jag inte kände till.  Det skulle komma många  fler.

Det kunde ta lite tid att lära känna honom, han var ingen sällskapsmänniska, han tyckte inte så mycket om kallprat.  Men  när han talade med någon om ett intressant ämne, gärna med lite diskussion, då trivdes han.  Han var mycket begåvad och allmänbildad.  Han läste mycket, hemma låg det alltid en liten trave böcker någonstans, han var en flitig gäst på biblioteket.  Det blev många resor i Europa i husvagn med familjen, gärna till platser för andra världskriget, som han kunde utan och innan.

Han var väldigt glad i sina barn, och stolt, med all rätt.  Han var inte den pappa som låg på golvet och lekte med dom, eller läste sagor för dom, det gjorde mamma, men han pratade med dom, nästan på vuxenvis, och ställde frågor, dom fick själva räkna ut, hur saker och ting fungerade. 

Svenne var inte gammal, när han började vara med på pappas bilverkstad, och insöp mycken lärdom.  Och när han skulle börja skolan, tyckte han  att det bara sinkade. 

Och Karin tillhör det fåtal, som inte hade problem med föräldrarna, när hon bestämt sig för att gå i kloster.  Varken mamma eller pappa visade några negativa känslor mot hennes beslut.  Dom sa, vi har fostrat våra barn att vara självständiga, hon väljer själv. Valet har ju utfallit väl, först och främst för Karin - syster Gertrud -, och banden blev inte avklippta.

Efter Olles första stroke blev skadorna inte så stora,  men det blev slut med resor, med att åka på motortävlingar, att åka till Öland eller Danmark och titta på fåglarna, då dom samlades på hösten eller återkom på våren. 

Men Olle klagade aldrig, han tänkte på det som var bra,  att han hade Vera, som  såg till att han kunde vara hemma och ha det så bra som det var möjligt.  De första åren var han också klar över det, och tackade  henne ofta.  Men det kom fler proppar, fler skador.  Eftersom Vera var sjuksköterska fick han den bästa tänkbara och kärleksfulla vård i hemmet.  Inte heller hon klagade, hon ville ha det så.  Tills det inte gick längre. 

Olle fick ha alla sina närmaste, Vera, sina barn och barnbarn och svärdotter hos sig de sista timmarna, man märkte att han var glad över det, han log mot var och en av dom.
                                     
                                                            - - - - - - -

Valdemar Dalquist var en skådespelare, som också skrev dikter.  Olles svärfar - Veras och min pappa - tyckte mycket om honom, och ibland läste han högt följande dikt, som jag tänker avsluta med.
Den heter

Sista resan

Jag har köpt min biljett,
 jag står på perrongen.
Ett underligt tåg!
Det är sista gången
jag reser, men vet inte vart eller hur.
Jag frågade om det fanns retur.
Då  log han i luckan och stack ut sin näsa 
och sa, att det var en enkel resa.
 Så ofantligt enkel.

Så går jag in i min sovkupé.
Tänk, något bagage har jag inte me´.
Allt verkar så underligt – här är konduktören,
men han bär ej uniform med knappar och snören.

Han bär på en lie – jag vet, han är DÖDEN. 
Han som vet slutet på människors öden.
Märkvärdigt att jag inte är rädd. 
Jag ligger så stilla i min bädd.

Han ler så vänligt, han klipper biljetten
för sista resan till himmelska rätten,
han mumlar faderligt: ”Det blir inte värre.
Sov gott och lugnt, jag ska väcka min herre.”

           

Tal, som jag höll på mammas och pappas guldbröllopsfest på Restaurang Hertigen
den 26 maj 1976.

Vera höll också tal, tyvärr finns det inte bevarat.

När ni gifte er för i morgon 50 år sedan, var denna dagen säkerligen väldigt avlägsen för er.  Ni var unga och förälskade, och hade nog av att tänka på den närmaste framtiden.  Men jag undrar, om ni hade tänkt på, att ni skulle vara minst lika förälskade idag!

Ibland på tillställningar med en massa folk, kan pappa viska till mig: - Tänk, jag har den allra sötaste frun!  Ja, även om kärleken är blind, ligger det väl något i det. 

Mamma har alltid sett yngre ut än sina år, och många gånger har jag fått höra: - Jaså, var det din mamma, jag trodde det var din syster!  Det är ju bara roligt, åtminstone så länge dom lägger till: - ja, d v s en äldre syster förstås!

Ni startade med två eller rättare sagt fyra tomma händer, som snart fylldes med arbete.  Nu för tiden när ungdomar gifter sig eller flyttar ihop, har dom ofta byggt sig en tjusig villa, har flotta möbler, bil och TV förstås, och startar dom eget lånar dom startkapitalet i banken. 

Så var det som alla vet inte för 50 år sedan.  Det första egna boet var litet och anspråkslöst, men ni hade varandra, den vackra naturen in på knutarna och mammas trast, som sjöng i trädet utanför och optimism och stark tro på framtiden.

När pappa fått in pengar för en kostym, cyklade mamma till stan och köpte foder och knappar, och i stället för lån och skulder, blev det ett litet startkapital till en villa.  Den stod färdig efter fyra år på den tomt som pappa redan som barn valt ut åt sig.  Där har symaskinerna trampats ofta taktfast till sång.  Ja, livet har varit fyllt av arbete, och sluta vid 67-strecket som andra pensionärer har ni inte kunnat.  Ni tycker om att arbeta och tycker om att träffa människor.

Att vara skräddare räknades väl inte så högt för 50 år sedan, när värdet mest låg i att äga jord, men mamma och pappa har alltid varit stolta över sitt yrke.  Gränsen mellan hantverk och konst är väl för övrigt ganska flytande.  Man förstår tårarna i pappas ögon, när han efter fyllda 70 fick höra av en kund: - Nu kallar jag dig inte skräddaremästare längre, nu säger jag mästerskräddare!

Att pappa är en stor personlighet är väl alla överens om, men det är väl inte alls säkert, att personligheten fått utvecklas rätt, om han haft en annan fru vid sin sida.  Jag har många gånger beundrat mammas lugn, när pappa gått på i sin småchockerande stil, och låtit främmande människor få uppfattningen, att dom haft att göra med en alkoholist eller kvinnoförförare eller annan suspekt person, tills skämtet gått upp för dom.

Mamma har alltid beundrat pappa, men är för den skull ingen klängande-ranka-typ, utan har nog så egna åsikter.  Ni har alltid kunnat tala med varandra och har alltid stöttat varandra och oss. Pappa älskar att göra andra människor glada, hitta på överraskningar, hålla tal, för att inte tala om alla visor han skrivit till olika bemärkelsedagar. 

Tänk så många visor jag skrivit rent från koncept, som jag fått pussla ihop från mönster, t ex en underärm, ett ficklock eller ett belägg.  Men det allra bästa med pappas humor är, att den inte sparas till fester och tas fram och putsas upp inför främmande, den praktiseras hemma. 

Jag minns, när jag började i småskolan i Ringsegård och mina vyer vidgades.  Jag fick nya kamrater och fick träffa deras anhöriga.  Äpplet faller väl inte långt från trädet, för då slog det mig hur underligt det var, att just jag fått de allra vackraste och roligaste och bästa och snällaste föräldrarna.  Jag kände mig utvald.  Dom ändrade sig förstås lite med åren, så när jag var i tonåren, var dom behäftade med en hel del fel.  Ja, ingen är ju felfri, men ju äldre jag blivit, och ju mer jag har sett av livet, ju mer har jag förstått, att det där att jag kände mig utvald inte var så fel ändå.

Vad är det då, som är så viktigt för föräldrar att ge sina barn?  Ja, det är ju en massa som är viktigt, men någon har sagt, att det är att ge sina barn glada och ljusa minnen.  I så fall blev vi väluppfostrade!

Bland mina första minnen var sagoberättandet.  Jag satt på verkstadsbordet mellan mamma och pappa, och de mest fantastiska sagor avlöste varandra, där en liten snäll och söt tös, som hette Inga alltid hade huvudrollen.  Senare hette hon Vera, och det har varit ett stort nöje att långt senare lyssna till sagor där huvudpersonen hetat Lars, Svenne, Erik och Karin.

En gång skulle pappa åka till stan, och han frågade mig, om det var något jag önskade mig.  Jo, färgkritor ville jag ha.  Sen blev jag så rädd, att han skulle glömma det, så jag tänkte att det var bäst att skriva upp det.  Det värsta var, att jag inte hade börjat skolan än, så jag kunde inte skriva.  Men jag tog en penna och rabblade lite på det bruna omslagspapperet till kostymen, som pappa skulle lämna.  Sen frågade jag pappa, om han kunde läsa, vad det stod.
F-ä-r-g-k-r-i-t-o-r, läste han. - Står det verkligen det, undrade jag. – Javisst, jag läste ju det!

Jag tyckte, att det var underligt, att jag kunde skriva ”färgkritor”, och det när jag som bäst behövde det, men jag fick ju tro det, när pappa sen kom hem med dom.  Det var typiskt för pappa, att göra allting lite mystiskt, så att man inte visste, vad man skulle tro, och mamma höll alltid god min.

En annan minnesbild.  Det är söndag, och pappa står och rakar sig framför trymån.  Han ska åka till Halmstad och se på fotboll.  Så säger han, att om ni kan gissa vad jag tänker på, som börjar på H, så skall jag köpa bakelser med hem.  Jag kan se för mig, hur han striglade rakkniven, tvålade in sig, grimaserade och skar av skägget, alltmedan vi febrilt sökte efter ord, som började på H. Inte visste jag att H var en så ovanlig bokstav!  Men till slut kom vi på det.  Hårspänne!  Bakelserna har jag glömt, men spänningen och förväntan kommer alltid att finnas kvar i minnet.

Barn brukar ju vilja efterlikna sina föräldrar i bästa fall, men att försöka bli lika duktig som mamma, det har jag gett upp för länge sen.  I det längsta försökte jag göra allting lika bra och fort som hon, åtminstone om det var något roligt, plocka bär t ex.  Men jag tror jag la av den dan, när vi skulle visa, att vi minsann inte låg och drog oss på söndagsmorgnarna. 

Pappa och Vera ringde från Långansgård kl 8 på morgonen.  Då hade dom cyklat dit, 2,5 mil, i maklig takt, tänkte jag mig.  Mamma och jag satte fart på våra cyklar, upp och ner för backarna, men när jag kämpat mig upp för en lång backe och såg mamma försvinna i fjärran, då gav jag upp.  Men hon väntade in mig och sa: - Vi byter cyklar, min går lättare!  Så inte fick man ge sig.  Den här episoden tänker jag ofta på, när jag stolt visar mamma mina odlingar i fönstret eller trädgården, har sytt eller bakat, nog ligger mamma alltid hästlängder före.

Ni kanske märker, att detta handlar om en av de finaste egenskaper jag vet, nämligen generositet.  Motsatsen, snålhet, föder avund, missnöje, småaktighet och gräl, medan den generöse har sin rikedom kvar inom sig.  Han har sin glädje i att sprida vänlighet omkring sig.

Vera och jag är lyckligt lottade, som vuxit upp i ett generöst hem.  Ni gör ju inte så mycket för att vi ska få ärva en massa pengar, men det andliga arvet är ju det viktiga, och det kan varken Sträng eller inflationen ta ifrån oss.

En del människor reser bort på sina bemärkelsedagar för att fira i lugn och ro.  Icke så mor och far.  Dom har inhiberat årets utlandsresa för att bjuda oss på denna fest.  Dom har ju också något att fira: ett sällsynt lyckligt äktenskap.  Jag frågade Erik vad han skulle säga, om han skulle hålla tal.  Han sa, kortfattat som alltid, att dom alltid är så snälla mot oss och mot andra och alltid, alltid mot varandra.  Egentligen behövde jag inte sagt mer.

           

 

 Läs fler minnestal. Klicka här!