Minnestal och tal vid bemärkelsedagar
Del 2


Till mammas minne, på begravningsdagen
den 11 april 1997

Den som har upplevt nästan hela 1900-talet, har varit med om en fantastisk utveckling.  Hur stor, har vi haft tillfälle att reflektera över det sista året, då mamma levt i sin barndom och tidiga ungdom, med inslag av andra hågkomster under livet. 

Aldrig har vi hört så mycket från 1910-talet som nu, om hennes farmors föräldrahem
t ex, som vi knappast hört talas om någon gång förut.  När hon talade om tvillingarna, var det inte hennes barnbarnsbarn hon talade om, utan om småsyskonen Karin och Erik. 

I Långansgård växte hon upp med föräldrar, födda på 1870-talet, farföräldrar födda på 1840-talet, syskon och fastrar.  Vi har en bandupptagning, där morfar berättar om när den första velocipeden kom till Okome troligen mammas födelseår 1903, och hur han fick provcykla den.

Mamma berättade om hur alla rusade ut för att titta, när det kom en bil, för att inte tala om när det kom ett flygplan.  Den största förändringen kom väl med elektriciteten, och allt vad den innebar.  Och tänk, när dom kunde se rörliga bilder!

När mamma och pappa i slutet på 20-talet köpte sin första radioapparat, satt mamma uppe halva natten, så länge någon station hade något att spela.  Då tyckte hon att t o m jazz var fantastiskt.

Både mamma och pappa var positiva, flexibla och framåtsträvande till sin läggning, och var alltid tidiga till att efterhand byta till elspis, skaffa kylskåp, byta värmepanna med varmvatten som följd och kranar i stället för pump i köket, innetoalett och tvättmaskin.  Men när Tvn kom,  fick den vänta ett bra tag, dom tyckte att den förstörde sällskapslivet!

Två världskrig fick mamma uppleva, även om de inte utspelades i Sverige.  Alla fick känna på knappheten, särskilt under första världskriget.  Visserligen hade man ju tillgång till baslivsmedlen på en gård, men det var många munnar att mätta, och mormor kunde inte uthärda att se hungriga mammor med barn, som plötsligt stod där tysta i köket, utan att ge dom något.

Under andra världskriget var mamma duktig att hushålla både med kuponger och pengar.  Hon såg alltid till att Vera och jag fick dom bästa bitarna, när det var rent kött någon gång.  Jag minns att jag tänkte, att det inte kunde vara roligt att vara mamma, hon fick ju ta det som blev över.  Vi fick aldrig gnälla på maten, pappa påpekade ofta, att ”detta är en festmåltid.”

Mamma grämde sig alltid över sin dåliga skolgång, det var varannandagsläsning.  Men hon bildade sig själv kan man säga, hon läste mycket, och blev ganska allmänbildad.

När man i början på 40-talet började med radiokurs i engelska, skaffade hon sig en lärobok och följde med, med stor energi.  På alla kafferaster satt hon och skrev glosor, och med tiden fick hon ett stort ordförråd, vilket hon hade stor nytta av senare, när dom hade rumsuthyrning på somrarna, eller när hon brevväxlade med amerikaner. 

Dom första åren, sedan hon flyttat till Falkenberg, efter 86 års ålder, gick hon till biblioteket och lånade böcker.  En gång i början frågade hon om råd, och när hon lämnade igen den lättlästa romanen, sa hon ifrån att det var en riktig skräpbok, lite bättre stil skulle det va!  Hon var riktigt bra både på att skriva vers och hålla tal, även om det inte blev så tydligt, då hon där alltid stod i skuggan av pappa med hans underfundiga om än ibland haltande stil.

De nya vännerna som hon fick sen hon flyttat från Skrea, som såg henne mödosamt ta sig fram med rollatorn eller med svårighet resa sig från en stol, kunde nog inte tänka sig henne, sådan hon varit, så som vi minns henne, livlig, impulsiv, med fart och fläkt.

Hon hade t ex ett kantarellställe, som tydligen ingen annan hittat, alldeles i närheten, vilket hon bevakade mycket noga, och som hon sa ”sprang ut och plockade lite medan potatisen kokte.”  Hon älskade att påta i trädgården, att odla grönsaker och massor av blommor.  När kriget var slut började hon skriva efter blomsterlökar från Holland. 

Jag tror att det var 1947 som vi första gången hade Tulipa Praestans Fusilier hemma, och det dröjde faktiskt flera år innan jag såg dom någon annanstans.  Mamma älskade att svänga sig med dom latinska namnen på växterna. 

Frukt delade hon med sig av, så att helst inget skulle förfaras.  En gång kom barnen från Kalixkolonin gående, och mamma sa till dom, att dom kunde komma in och ta alla äpplen på trädet vid vägen.  Det gjorde dom!  Vera sa, att det var synd att hon inte hade kameran beredd, varvid mamma stillsamt frågade: ”Har du en tusendels sekund på din kamera?”  Ja, humorn var ett av hennes kännetecken!  Den följde med så länge sinnet var klart.  Bara ett halvår innan hon kom till Tallgläntan, sa hon: ”Jag förstår inte varför jag blivit så gammal, det är nog för att jag dricker så mycket vatten.  Jag får väl sluta med det.  Fast man vill ju inte dö i förtid heller!” 

Hon hade allt lite konstnärstalanger också och en bra sångröst.  Hon sjöng i kyrkokören, först i Okome och sedan i Skrea i många år.  Hon deltog så långt tiden räckte i kurser och föreningar.  Framför allt hade mamma och pappa många vänner, som dom gärna träffade. Mamma präglades av hjärtlighet och värme men också av ett rättspatos.  Hon var in i det sista intresserad av politik, utan att själv delta aktivt. Och hon kunde t ex bli mycket förargad på människor i omgivningen, som inte lika indignerat som hon, reagerade på Lyndon Johnsons agerande i hans ärvda Vietnamkrig.

Mamma och pappa hade länge tre dagstidningar, och hon läste det mesta, inte minst sportsidorna.  Jag måste tala om, att när det 1993 var VM i Falun, ringde mamma en söndagsmorgon, och sa, att ”idag går jag inte till kyrkan, idag är det ju 5-milen, det är ju det roligaste på alltihop, och det vill man ju inte missa!”  Och Mogren vann! 

Så småningom började mamma och pappa resa, till Tyskland, Italien, Ungern och Finland t.ex. men deras livs resa var förstås den till Amerika, den varade också i 2,5 månader.  I klarare stunder på Tallgläntan talade hon också om den med personalen.

Mamma hann med otroligt mycket, med hänsyn till att hon ofta arbetade heltid och mer till i skrädderiet.  Även där var hon snabb och duktig, och pappa hade ju aldrig klarat sig utan henne. Vera och jag kan inte nog värdera, att ha vuxit upp i ett hem med föräldrar, som höll ihop, stödde varandra och älskade varandra livet ut.  Det var rörande att se dom, sedan dom blivit gamla, sitta framför TVn hand i hand.  Mamma tyckte alltid att pappa var bäst i alla sammanhang.  Vera och jag var också bäst!  Det talade hon om också för personalen på Tallgläntan.

En liden oförrätt för någon av oss, kände hon mycket större förtrytelse över, än vad vi gjorde.  Man fick ta det med en nypa salt, och inte ha anlag för högfärd.  Hon tyckte
t ex att jag var den som läste texten bäst i kyrkan.  ”Idag läste du så bra, ingen kan läsa så bra som du” sa hon t ex en gång, när det inte var jag som läste. 

Eller t ex härom året då jag med tre passagerare i bilen, på motorväg i 100 km fart fick punktering.  Bilen krängde från den ena filen till den andra, och vi var verkligt illa ute, tills jag till slut fick stopp på den, på vägrenen i motsatt körriktning. Jag fick efteråt en massa råd hur jag skulle ha gjort, många motsägande varandra, men mammas kommentar var: ”Då tyckte väl dina passagerare att du var duktig som kunde klara upp situationen så bra!”

Och svärsönerna - där fick man konkurrens!
Mammas stolthet över barnbarnen och kärleken till dom var inte att ta miste på.  Och när hon träffade Vibeke första gången på en konsert, viskade hon till Lars: ”Släpp inte henne ur sikte!”   Så träffade hon Gitte, och hon berättade entusiastiskt för mig om denna fantastiska flicka.
 Och så intelligenta och söta och charmiga barnbarnsbarn hon fått, det finns knappast.  Och, ja -  det håller deras farmödrar med om! 

Det fanns en sak som mamma och pappa var rädda för: att bli senila, och att tas in på ålderdomshem eller långvård.  Pappa låg en dag på sjukhus, den sista dagen, och var gång han andades ut efter en svår attack av sin cancer, sa han: ”jag är så glad att jag är klar i huvet!” 

För mamma gick allt emot denna önskan.  Men nu är det så vist ordnat, att hon inte visste om det! Och den underbara personalen på Tallgläntan tyckte genast så mycket om henne, och sa alltid att hon var så mysig, och berättade för oss allt roligt hon sagt.  Ibland kunde sjukdomen göra henne ledsen och rädd, och hon ville därifrån, men annars var hon alltid samarbetsvillig till alla deras förslag, och sa att allt var bra: maten var god, hon låg så gott i sängen och alla var så snälla.  En gång när hon blev duschad och gjord fin i håret, sa hon t o m att ”det här stället var ju bättre än ett hotell!”  

När man hälsade på henne, brukade hon alltid tala om att hon varit i kyrkan, eller också trodde hon att vi skulle dit.  Efter hand utfyllde hon alla pauser med att som hon sa sjunga; d v s hon sa aj,aj,aj.  Men när det var andakt på Tallgläntan och prästen började tala, tystnade hon, och hon höll tyst hela den halvtimma som andakten varade, och sjönk in i ett lugn. 

Hennes tro och kyrkan betydde mycket för henne, än om hon inte hörde till dom som talade så mycket om det.  På skärtorsdagen fick hon sin sista nattvard.  Det märktes att hon var medveten om vad som skedde.  Det var en stor stund, en förtätad och helig stund, en nästan påtaglig frid fanns hos mamma och i rummet.

På långfredagen bandade jag TV-gudstjänsten med Martin Lönnebo, som bl a talade om sin  mors död.  Han sa, att alla borde få vara med om att sitta vid en dödsbädd.  Det är väl inget som man önskar sig, men jag är tacksam att både Vera och jag fick närvara på påskdagen, uppståndelsens dag, vid vår mors död.  Den högtiden känns av ännu.

Alltid, i alla år sen man flyttat hemifrån, och skulle åka hem, sa mamma: ”Kom väl hem!”  Också när hon kommit till Tallgläntan och man skulle gå, sa hon sitt ”kom väl hem!”  Och alltid tänkte jag när jag steg ut i korridoren: ”Kom väl hem själv!”  Och det tror jag att hon har gjort.

Inga

 

             

                                                                                               

Till min kära syster Vera!
2000 - 07 - 07

Ja, det är många, som har kallat dig syster, och konstigt nog kan du ju säga om din dotter, att det är din syster.  Men det är jag som har den största rätten, och det är jag stolt över. 

Fast jag var inte så förtjust när jag såg dig första gången, och jag vägrade att säga att du var söt, men det berodde nog mest på, att jag var arg på den där tanten med den stora svarta väskan, som fick gå upp till mamma, och så fick inte jag. 

Jag vet inte om jag var så förtjust heller, när du verkligen var söt, när du var två år, och hade långa gula lockar, medan jag tappade tänder och fick knotiga knän.  Visst kivades vi, som syskon gör, under vår lyckliga barndom. 

Jag minns en gång, när mamma uppgivet sa - tycker ni inte om varandra? - varvid två oförstående ansikten vändes mot henne.  Vad hade det med saken att göra?  Och stackars Majbritt, som nästan gråtfärdigt sa, att - ni kivas ju alltid, men om jag säger något om den ena till den andra, så håller ni minsann ihop!

Du var orsak till många goda skratt.  Du var alltid den, som tog initiativ, och som vågade, och som sa lustiga och t o m vanvördiga saker, så att du tog udden av vuxnas tillrättavisningar.  Men du tålde kritik - ja - av någon som tjocke-Persson - dock inte av mig!  Fast det sistnämnda var ömsesidigt - Nog minns jag, när jag i ilska slämde igen dörren efter mig, och du retade mig med att öppna den igen, en springa, och sjunga en strof ur studentsången: ”Inga stormar än- - ”

Du valde sjukskötersekyrket, och det var det rätta, för dig och för alla patienter du har vårdat, och inte bara fysiskt.  Jag tänker t ex på den unge pojken på Östersunds lasarett, som bodde långt därifrån och inte fick några besök.  Men han hade fått en bukett blommor, och efterhand som dom såg ut att vissna, bytte du dom från någon annans vas.  Hans bukett gladde honom länge!  
Du satte dig alltid in i hur patienten kände sig, och mycket av ditt övertidsarbete har säkert berott på att du har gjort det där lilla extra.

Ja, det blev verkligen ett kall.  Så tryggt det var för mamma och pappa att bara ringa dig, när något oroade, så tog du hand om det.  Och så tryggt för mig, jag behövde ju inte fundera över vad som borde göras.  Så många gånger, i så många år, du följde med pappa till doktorn, och när det blev den sista gången, hade du redan förberett dig, och för pappa blev det till det bästa.

Och på samma sätt ordnade du för mamma  Jag vet inte hur det skulle gått, när mamma måste lämna sin lägenhet, om inte du tagit saken i egna händer.  Och nu får du köra mig till vårdcentralen, gång efter annan, när något händer.

Och så har du ju dina fyra barnbarn att ta hand om då och då.  En stor glädje och lycka, men också arbetsamt.  Det är minsann inte till att sitta i gungstolen och läsa i en bok, när man blir pensionär, det vet väl jag.  Jag fick ju anställa en person - gissa vem - oavlönad, för barnvakteri en gång i veckan i flera år.  Jag tänker också med värme på allt vad du gjorde för mig när Ingvar gick bort, och länge efteråt. 

Ja, aldrig kan jag göra för dig, vad du gjort för mig.  Men det är inte för att du alltid är den stora ställupparen, som du blir alltmer dyrbar för mig.  Det är för att du är Du!

Allt gott vad livet har att ge, önskar jag dig!
Inga

           

Till Lars på 40-årsdagen

Du föddes som ett mycket efterlängtat barn - av dina föräldrar, morföräldrar, farmor och moster.  Jag minns din mormors förtjusta superlativer, när hon såg dig för första gången, din farmors ”Sicken liten krok!”, och framför allt minns jag din morfar, när han tyst lutade sig över din lilla säng, medan tårarna droppade ner på lakanets brodyr. 

Vera var och hämtade oss på BB.  Först hade hon förberett middagen hemma.  Det var dukat för tre, två stora tallrikar, och en liten. Och när din första tand började skymta fram, kom hon med en tandborste!

Din pappa lockade tidigt fram ditt första skratt, inte bara ett litet leende, utan han fick dig att riktigt klucka av skratt.  Jag minns  en morgon, när du var ett och ett halvt år, och just skulle kläs på, och inte hade en tråd på kroppen.  Då fick du se ”Aja-bilen” genom fönstret, och Aja - Vera - på ingående.  Då sprang du och mötte henne, du hade hunnit få fram din overall, och lagt om halsen - klar för en åktur i Aja-bilen!


                                    

Din musikalitet märktes tidigt.  När du var 6 veckor, blev du ledsen om man sjöng Sankta Lucia, den var för känslosam, du grät om något gick i moll, men när man sjöng Hej tomtegubbar, blev du glad igen.  När du första sommaren satt ute på gräsmattan i hagen och hörde fabriksvisslorna ljuda, tog du omedelbart samma ton, helt tonrent. 

Din sång och ditt musicerande finns ju dokumenterat på band från 2-årsdagen, men något måste jag nämna: Du kommer hem från skolan - 7 år -, smällen i dörren, smällen av skolväskan i golvet och: ”Hej - är det Haydn?” (jag lyssnade på radion).

Jaffa-trion på elevkonsert:  Mikaels trummor, målade i apelsingul färg med texten Jaffa-trion i svart. Ni tre pojkar såg så små ut på den stora scenen, du fick sträcka på halsen för att se över flygeln, när ni skulle börja. Åt allt detta fnissade publiken, men ansiktsuttrycken förbyttes i häpnad,  när ni klämde i med jazzlåtarna!

En annan elevkonsert när du var 10 år; du hade en  ny dubbelknäppt kavaj, som morfar sytt, och var mycket stilig, före dig hade det gått lite knaggligt, då kom du med Bachs C-durpreludium, säkert spel och ordentligt med pedal.  Det blev kvällens längsta applåd! 

Och plötsligt var du lärare (vikarie) med egna små elever på elevkonsert, och din pappa och jag satt där och förundrade oss.  Ljungskile- och musikhögskoletiden var en rolig tid också för din pappa och mig, när du kom hem på lördagarna, och vi fick ta del av dina nya alster, och annat du fått lära. 

Av CV-tiden minns jag mest Missa Creolla-konserten i Falkenbergs kyrka.  Och nu är det Ars Cantus. 
                                                                                                                                                                                                                                      
                                     Blommor och ovationer efter Ängeln & Trädet i Vinbergs kyrka

Så mycken glädje vi fått, din pappa och jag, genom dig och din musik!
Men inte bara genom musiken.  Så ömsint du var mot din farmor!  Som 5-åring höll du henne i handen och hjälpte henne ner för trapporna.  Du hade tidigt klart för dig, att hon var handikappad, och själv tänkte du på att behandla henne därefter. 

Minns du hennes gorån, som hon bakade och fyllde med grädde och sylt?  Hon bakade dom, för att du och Erik tyckte så mycket om dom. Och så roligt ni hade, när hon som var så konstnärlig, ritade och berättade och klippte ut figurer, djur och annat.  Och så berättade hon alla dom gamla norska sagorna. 

Du hade också en underbar pappa, som alltid hade förståelse för dig, som lekte med dig och skojade med dig, och alltid tänkte ut det bästa för dig, både i barnaåren och senare.

Och morfar, vilken sagoberättare han var!  Det var påhittade sagor, som handlade om en liten pojke, som hette Lars (senare Svenne och Erik, och en flicka som hette Karin). Det hände fantastiska ting i de äventyren. Morfar hade aldrig sett en så förunderlig påg!  Mormor och morfar sydde fina rockar och byxor, och mormors röda väst med broderade blåklockor på kommer du väl ihåg?

Nu har du egna små förunderliga pågar, och en förunderlig liten tös, som alla gläder sin farmor, efter att du hittat din rätta livskamrat.
Jag håller med din morfar: Du är en förunderlig påg!

Mamma

           

Till Erik på 40-årsdagen

 

Det blev en präktig pojke!, sa barnmorskan för 40 år sen.  Hon visste inte hur rätt hon hade.  Du var nog ett ganska ovanligt barn. Du satt där tyst i barnstolen från 4-5 månadersåldern och gnagde på en skorpa och iakttog Lars och Mikael och deras högljudda lekar.  Du tyckte om att leka tyst för dig själv, du plockade fram de leksaker, t ex bilar, som du ville leka med, ordnade dom systematiskt, och när du lekt färdigt, plockade du undan alltihop igen. 

Du tyckte om mat, du åt metodiskt utan att låta något störa, tills din tallrik var tom.  Då lutade du dig tillbaka och inväntade att alla skulle bli färdiga, och resten skulle tilldelas.

Jag har ett brev, som låg i mammas sekretär, som jag skrev till dom i Amerika 1962, där jag skriver:  ”Han har inte velat äta ett tag, och då måste vi skratta, för han tog sin mat och la på Lars tallrik, men nu har han fått aptiten tillbaka, så nu gör han som vanligt, äter först ur Lars tallrik, innan han börjar på sin”.  Det tyckte nog båda var bra. 

                              

                                       Här kommer det en viking och ingen liten pludde vudde vutt.

Jag tror att du hade många drag av din farmor, ni trivdes bra med varandra.  Hon berättade gamla norska sagor, och hon ritade och klippte ut roliga figurer. Och så var det ju så roligt hos mormor och morfar, och morfars sagor, som hittades på för tillfället.

Det fanns inte så många jämnåriga på vår gata, det var Erika och Roger.  Med Roger kunde du leka dag efter dag, men så kunde ni bli osams och skulle aldrig leka mer.  Efter en halvtimme gick ni ut och ställde er vid resp grind och smygtittade tills ni började skratta, och så lekte ni igen. 

Roger ville gärna brottas, vilket du inte var så förtjust i, men ibland gav du efter och lät honom brotta ner dig. Så fick han hålla på, tills du tröttnade, skakade honom av dig och gick din väg.

I sexårsåldern började du fråga efter bokstäver och sätta ihop dom till ord.  Då skulle man inte låta barn lära sig läsa innan dom började skolan, hette det.  Men när du bad mig läsa ur Hylands ABC-bok och kom till bokstaven E med bilden av en säng, där man såg fyra fötter, och texten löd: Emancipationsdebatten upphör temporärt om natten, vilket du ville jag skulle förklara, gick jag upp på vinden och plockade ner Lars första läsebok.  Sen klarade du läsningen själv.

Ja, det var mycket om de första åren.  Men karaktären hos den lille pojken finns kvar.  Du ville alltid göra ditt bästa i skolan och senare alltid vara noggrann i ditt arbete.  Jag minns förresten en gång när du var 6 år och satt tyst som vanligt och iakttog stressandet med att få iväg Lars till skolan.  När jag sjönk ner på min stol, sedan dörren stängts sa du:  Du skall aldrig behöva ha jobb med att få iväg mig till skolan.  Och det fick jag inte heller. 

Det här kan ju tyckas vara en tråkig figur.  Men du har en härlig humor - bara någon lägger märke till den. För du tar inte om, om ingen förstår.  Och så tänker du själv, går din egen väg, gör inte som alla andra, om du inte själv vill. 

Du intresserar dig mycket för politik, fast du inte har sysslat med det, ja, alla världshändelser förresten.  Du kan diskutera politik med vem som helst, känner till politikerna och vad dom står för, och vad dom går för.  Ofta har din bedömning visat sig vara riktig, långt innan andra har märkt någonting.

Och så är det musiken.  Du är mycket musikalisk, om än på ett annat sätt än Lars.  Men jag minns när du var 9 år och började tredje klass.  Du hade fått en ny sångbok, och satt och sjöng den ena för dig obekanta sången efter den andra efter noterna.  Men också i musiken är du lite inrutad.  Du kunde inte lära dig att spela jazz, inte improvisera.  Det skulle vara taktfast!  Annars var du riktigt duktig i klarinettspel. Det var en tid, en rolig tid, då vi kunde spela tillsammans, Lars på flöjt, du på klarinett och jag på piano.

Men det var synd, i detta fallet, att du har så bra hörsel!  Det gick inte att vara med i blåsorkestern, det gjorde ont i öronen.  Men som tur är, kan du vara med i Ars Cantus, kan vara med på de flesta övningarna, och ordnar så du kan vara med på konserter och annat roligt.  Det är roligt för mig att ha både Vibeke och dig med i kören förutom Lars, så får jag era intryck  från tre håll ibland - lite kompletteringar. 

Du har ett jobb, som har sina sidor.  Det är ju ett viktigt jobb idag med bevakning, och kan vara  farligt.  Lite otäcka situationer har du försatts i, och inte så sällan har jag varit orolig, särskilt på den tiden, då du var ensam förutom din första chef.  De ryckiga tiderna mellan dag- och nattjobb är ju en nackdel.  Det är inte lätt att ha ett normalt fritidsliv.

Jag skulle gärna sett att jag fått ännu en svärdotter och fler barnbarn, men att det inte är så, medför ju för mig vissa fördelar.  Jag träffar dig ofta, ibland när du har ditt nattpass och kör, kommer du med din medhavda mat och tar en paus hos mig, och så dricker vi kaffe tillsammans - om du får va ifred. 

Det är många larm, och jag står där i fönstret och ser efter dig när du kör, och hoppas på det bästa.  Många larm är onödiga, som häromkvällen, när du fick köra till Fegen med en begynnande förkylning i kroppen.  Jaså, jag skulle kanske ringt! - får du höra, när du kommer fram.  Och du har väl blivit en hejare på att sätta in nya fönsterrutor i affärslokalerna.  Särskilt sommartid är det ju ett omtyckt nöje att krossa rutor, speciellt om man kan komma åt eftertraktade varor.

Ofta, när Ingvar och jag satt och åt söndagmiddag och han såg att det blev en portion över, sa han: ”Om jag skulle köra till Falken  med lite mat till ongen!”  Han sa alltid ongen, för att dölja sin omtänksamhet.

Och tänk, när du låg i lumpen, och blev beskylld av kaptenen för att ha stulit en plånbok.  Ingvar kom hem till frukost och fick höra detta.  Han ringde mig, och vi var mycket upprörda och harmsna.  Tanken att det kunde varit sant, genomkorsade aldrig våra hjärnor.  Fram på dagen tänkte Ingvar t o m köra ner till Halmstad, och reda ut fallet.  Men det blev uppklarat innan, plånboken kom till rätta.  Ja, jag kallar dig ibland för Natanel, - en som är utan svek.

Ja, jag är lyckligt lottad, som har två fina söner.  Lars anlitar jag vid tekniska problem, något som jag hoppas inte ska ta så lång tid, eftersom han har sin familj, sitt hus och sin trädgård, men du, Erik, är den som gör det mesta grovjobbet, när jag inte klarar det.  Och när det är något besvärligt, så låter det alltid: Det ska gå! Jag kan klippa gräset själv, bara jag får igång gräsklipparen, men jag tror att du kom oombedd hela förra året och gjorde det, kanske tio gånger.
Din pappas omtänksamhet har du nog tagit efter.

Ja, det är roligt att vara mamma till en så präktig pojke!

Till sist önskar jag dig allt gott!

Mamma

                                                              

                                                                        Erik skålar in ett nytt millenium





Gå till del 1. Klicka här!