Skrea på 20-talet                 
Del 2


Lekkamraten Astrid

Jag hade en kamrat, Astrid, som var ett år äldre än jag, och som bodde i smedjan på andra sidan vägen.  Mamman, Ebba, hade tbc, pappan, Erik, kunde varken sköta jobb eller familj, så dom flyttade ofta.  Astrid hade en lillebror, som hette Boris, och en storasyster, Lena, som var född  före äktenskapet.  När Lenas far fick veta att han skulle bli pappa, reste han till Amerika för att slippa ifrån allt ansvar. När Lena blev lite äldre skötte hon det mesta i hushållet hos oss, då mamma arbetade i skrädderiet.

                  
                                   Astrid, jag, Inga, Inga-Britt, Lena och Vera. Min 7-årsdag.


Lena hade en underbar humor, hennes galghumor hjälpte henne nog många gånger när det var svårt, den kryddade nog livet annars också. T ex en dag gick hon ner på verkstan och sa:

 - Tant Elsa, vad ska vi ha till frukost idag?
Mamma förvånat: - Vi ska väl ha havregrynsgröt som vanligt.
 - Nej, det går inte.
 - Varför inte det?
 - Vi har ingen mjölk.
 - Har vi ingen mjölk?  
 - Nej, det ligger en död mus i mjölkfatet!

I  hemmet bodde också deras morfar. Ebba hade fått ett hårt liv, men jag minns henne som mycket snäll.  Hon hade nog många gåvor och fina egenskaper, som inte kom till uttryck på grund av sjukdom, fattigdom och bekymmer.  Jag minns t ex en gång när den första rosen i mammas rabatt hade slagit ut och jag sa: ”Titta tant Ebba, så fin ros!”  Hon tittade på mig, log och svarade: ”Du är den allra finaste rosen.” Jag tyckte det var konstigt förstås, men förstod att hon sa något fint.  Astrid fyllde år den 8 augusti, och än i dag tänker jag på henne, varje gång rönnbären blir röda.  En gång när hon fyllde år, hade hennes mamma sytt en dockklänning av en bit överblivet tyg och gjort ett halsband av rönnbär till dockan.  Jag tyckte det var väldigt fint och förstod inte, att dom inte hade råd att köpa något.                                                        

En gång när jag var hos dom, tog morfar fram en gammal pinnastol utan pinnar, d v s ryggstöd, och ställde den mitt på köksgolvet.  Han tog fram ett gammalt skamfilat tvättfat, ställde det på stolen och hällde i vatten och ställde tvålkoppen bredvid.  Sen tog han ut sitt ena öga och la det på tvålkoppen och började tvätta sig!  Där låg ögat jämte tvålen och stirrade på mig.  Jag förstod inte att det var ett emaljöga, det hade jag aldrig hört talas om.

Erik kom ofta hem till pappa och bad att få låna en femma, och det fick han alltid.  Det var aldrig tal om att betala tillbaka.  Om Astrid var hos mig och lekte, när vi skulle äta middag frågade mamma alltid, om dom hade ätit.  ”Nej,” sa Astrid ibland, ”vi har bara haft kaffemiddag idag.”  Och så fick hon ofta äta med.  En gång när vi hade flundra till middag, sa pappa, att nu kan du säga hemma, att du har ätit manglade sillar till middag.  Han ville alltid lätta upp stämningen.  Det var nog många som hade det knalt på 30-talet.  Tänk om det ändå hade varit barnbespisning då!
                                                                                                              
Astrid började skolan ett år före mig, hon fick gå i Nabolagets skola, som ju låg lite närmare hemmet, medan jag gick i Ringsegårds skola lyckligtvis, fast det var lång skolväg dit. Astrid föreslog att vi skulle leka skola, och hon fick förstås vara fröken.  Först skulle vi sjunga en psalm och hon lärde mig Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud. Med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.  Det var ju inte så lätt att förstå för en 6-åring, så jag frågade: - Vad betyder mod?  ”Mod, ja mod,” sa fröken och tittade sig omkring i sängkammaren, där vi höll till, blicken föll på kommoden, och så förklarade hon att mod var detsamma som kommod!  Jag förstod att det var fel, men sa ingenting. Astrid var duktig i skolan, det märkte jag senare, det var däremot inte hennes  lärarinna.  Morfar sa, att ”Jag var tvungen att ta itu med hennes läsning, så hon fick lärt sig det åtminstone.”

Examensklänningen var något mycket viktigt. Om lillasyster fick en ny klänning samtidigt kallades den också examensklänningen. Jag minns alla mina från första till sjätte klass.  På sommaren efter skolavslutningen kallades den söndagsklänningen.  Vi fick nämligen för det mesta ha den på söndagarna, liksom de nya skorna.  Vera och jag hade alltid söta klänningar, mamma var duktig att sy, om hon nu  bara hann, annars sydde faster Ella eller tant Anna till oss.

                        
                                                    Första examensklänningarna 1934.

                                
                                                                  Midsommardagen 1935

               
          Med söndagsklänningarna på i gröngräset.                Till min förvåning sa man om mig i min                                                                                                        ungdom att jag var stel. Kanske låg det något i det.

Jag minns en av Astrids klänningar.  Den var av ett slirpigt tyg, gult, stormönstrat, det lyste sängöverkast om den lång väg.  Jag hade kanske inte tänkt på det så mycket, om jag inte råkat se mammas ansiktsuttryck, hon såg ut att vilja gråta, fast hon sa till Astrid att hon var fin. Ett annat år när Astrids morfar låg för döden strax före skolavslutningen, bad han att få se Astrid i examensklänningen.  Då hade hon fått en ny vit klänning, som var tänkt till begravningen.  Men hennes mamma var rädd att han skulle förstå, så Astrid fick ta på sig en gammal klänning och gå in till honom.  Han sa, att hon var fin – jag har alltid undrat vad han tänkte. Hon berättade det själv för mig, jag tyckte det var så synd om henne, att hon inte fick visa  examensklänningen.
Så flyttade dom – och kom tillbaka. 

             
           


                          
                      Betalade mamma för detta fotot?                                           Stillbild på Vera

Vera

Vera var väldigt söt, när hon var liten (också).  Hon hade långa gula lockar och var väl, vad man säger kramgo.  I mitt minne, som kanske inte är riktigt, stod dom vuxna i en ring omkring henne och beundrade henne, medan jag stod utanför. Vi lekte i en sandhåla som var i hörnet rikstvåan - Skrea stationsväg.  Och så hade vi ju en stor gräsplan, där Astas föräldrar senare byggde.  Vera i tvåårsåldern brukade fråga på morgnarna: ”Inga , ska vi gå till salo eller slå pällehytta på pan?” (Salo=sandhålan, pällehytta=kullerbytta, pan=gräs-planen.) 

                       
                                                                       I sandhålan "Salo"

                       
                                Söndagseftermiddagsnöje till gramofonmusik. På "pan".

Vi hade tjocka långa strumpor ofta även på sommaren, liksom förkläde utanpå klänningen och ofta hatt.  Fåfäng som jag var, tog jag av förklädet ibland i skolan.  När mamma såg att det låg i skolväskan, frågade hon, varför jag inte hade det på.  Jo, det var, för att det var så varmt. De långa strumporna innebar, att vi utom linne också hade livstycke, på vilket gummiband med knapphål var fäst.  Så syddes klädda knappar på strumporna.   Trosor fanns inte, vi hade byxor, som gick en bit ner på benet.  Men allteftersom vi växte, blev det alltid en bra bit på låret, som var bart.  Det var kallt på vintern, särskilt som vi inte hade långbyxor.
 
Vera var orädd och bestämd av sig och kunde vara ganska olydig. Det hände att hon av pappa blev ställd i garderoben, en vanlig uppfostringsmetod förr, helt förkastlig tycker vi ju nu.  Men det var nog bara en minut eller så, så blev hon utsläppt.  Och egentligen kunde Vera linda pappa om sitt lillfinger.  Hon hade ju också en storasyster, som ville bestämma över henne, så det blev stridigheter ibland, särskilt när vi blev större och skulle göra något gemensamt arbete.  Vi hade en pinnavagn, som jag ofta drog med Vera sittande i. 

                      
                                                                    Vi ska ut på åktur.            

                 
                                                               - Oj, körde jag så fort?

Pappa berättade naturligtvis sina fantastiska sagor för Vera också och han var mycket stolt över hennes företagsamhet.  Vi tyckte mycket om att rita och måla och hade väl anlag för det, Veras talang var störst.  Hon var konstnärlig på annat sätt också, en gång gjorde hon en lastbil av papp.  Den var riktigt bra, särskilt som hon ju inte hade någon förlaga.  Vi hämtade, när det var lägligt, lera från vägdiket utanför, som vi tillverkade figurer av, Vera tillverkade  många överraskande saker.
 
Vera hade också stor fantasi. En gång när hon var i 3-4-årsåldern, var hon hos grannarna, ett äldre syskonpar, Fina och Olander, och berättade om pappas nya gesäll.  När Fina sedan träffade mamma, sa hon, att ”det var en rälig karl ni har fått i huset”.  Mamma undrade förvånat vad hon menade, och fick då veta att Vera sagt: ”Anders är så dum, så dum, först slänger han ut mig genom sängkammarfönstret, sen springer han ut och trampar på mig!”  Mamma svarade, att ”Fina ska inte tro allt vad Vera säger, hon bara fantiserar”, varpå Fina förtrytsamt svarade: ”Rälig däga, luer hun!” 
Fina och Olander byggde året efter mamma och pappa, fastigheterna gränsade intill varandra, men det fanns inget staket eller häck till att börja med.  Mamma och pappa hade kastat en del skräp bakom uthuset, och Fina tyckte, att en del kommit in på deras tomt, varför hon sa:” I fån inte slänga eran tjid pau vaurat!”  Men dom var alltid snälla mot oss flickor och tyckte, att det var roligt, när vi kom dit.  Vera lekte radio, satt i deras vedlåda och sjöng.  Olander lärde mig att knyta fisknät.  Vi satt i köket, och han lät mig hålla på, så länge jag ville.

När jag hade lärt mig att vissla och stolt gick omkring utanför verkstan och övade på det, knackade pappa på fönsterrutan och visade, att det fick jag inte göra.  Jag visste inte varför, det fick jag veta av Fina, som sa, att då visslar man på djävulen.

              
                      
Tänk så stygg jag kunde vara mot min lillasyster!  En gång skulle vi åka till Halmstad med tåget, och hon ville vara riktigt fin, så hon tog en av mammas papiljotter och rullade upp på sidan, där benan var.  När hon tog bort papiljotten hade den gjort sin verkan och håret var lockigt endast där den suttit, dessutom med halva den övriga hårlängden, för övrigt var håret rakt.  Hon tyckte att hon var fin, men jag tyckte att hon inte såg riktigt klok ut.  Så jag blötte en kam och lyckades dra den genom lockarna, innan hon hann hejda mig.  Stackars Vera!  Hade jag bara varit lite äldre, hade jag väl kunnat ha överseende och skrattat åt det hela. 

En gång när vi åkte tåg, tyckte jag också att hon skämde ut oss.  Hon drog upp klänningen och visade sina nya fina rosa silkebyxor för medpassagerarna och sa: ”Inga och mamma har också såna!” 

                                  

Men på tal om tåg gjorde hon stor lycka en gång när vi satt på tåget på Falkenbergs station och det inte gick på utsatt tid.  Till slut blev passagerarna otåliga.  Då reste Vera sig och sa: ”Jag ska sätta igång tåget.”  Och så tog hon tag i en lädertamp, en som fanns för att öppna och stänga fönstret, och drog.  Då startade tåget!  Det blev applåder!

                   
                                                                      Vera vill lära sig cykla.

                                
                                             Farbror Bror och Vera, Tessan och katten.

Vi var rätt smarta också.  När en av oss var sjuk, gick den andra till affären och talade om det för faster Ella och kom hem med en gottepåse, som vi delade på.

Vi hade en del smeknamn, de ovanligaste var väl Pinke Linke Harenkrank och moster Mjöldompa! Själv kallades jag oftast Inga-pinga eller Inga-klinga. Martin Persson kallade mig Ingsebobsen. Var fick han det ifrån? Jo, han hade en syster som hette Inga, och hon hade detta smeknamn.

                           
                                               Mitt första fotoförsök. "Ta det nån gång då!"



Till del 1