Långansgårdssläkten
Del 3
            


                                                         
                                         


Mormor och morfar

 Vid mormors begravning höll bl a mammas kusin Sven tal, där han sa: ”Det var något särskilt att komma till Långansgård, faster Hanna verkade alltid tycka det var så roligt att just jag kom.”  Efteråt talade vi, Siv och Margareta, Vera och jag om detta.  Siv och Margareta som bodde nära, sa att dom alltid tyckte synd om oss, som inte fick träffa mormor och morfar så ofta som dom gjorde.  Hon kunde ju inte vara lika mycket mormor för oss som för dom! 

Vera och jag svarade med en mun:  "Nej, så tänkte inte vi, utan det var ju så särskilt roligt för mormor när vi kom!”  Vi kunde inte komma på någon enda egenskap hos mormor, som vi inte tyckte om.

Hanna, min mormor, kom som 13-åring med föräldrarna och syskonen från Värmland till fabriken i Ätrafors, där hennes styvfar - fadern dog när hon var 2 år – var förman.  Dom var baptister, men var tydligen inte så stränga med tillhörigheten, mormor bad att få ”gå och läsa”, och det fick hon, och konfirmerades i Okome kyrka 1889.  Mormor tyckte om de frikyrkliga psalmerna och läsarpsalmerna.  Hon hade en mycket vacker sångröst, och sjöng gärna  tvåstämmigt med Karin, som ärvt hennes röst, till Karins gitarrackompanjemang. Hennes värmländska dialekt gick aldrig riktigt bort, det blev en trevlig sammanblandning med halländskan.

När Hanna och Carl gifte sig 1899, fick hon förstås flytta till Långansgård. Carl var äldst i syskonskaran, efter honom kom fem systrar och till sist en bror.  Hans föräldrar bodde förstås kvar, det gjorde dom hela livet, hur många av hans syskon, som bodde hemma när dom gifte sig, vet jag inte. 

Det fanns en ”undantagskäring”, som var sängliggande.  Det var ju så på den tiden, att släkten fick ta hand om gamla och sjuka. Drängarna fick ligga i drängkammaren i stallet. Och nog var det ett stort matlag på gårdarna. Långansgård blev till en samlingsplats för många, inte bara för de närmaste.

Barnen kom snart, mormor födde nio barn.  Ett dog strax efter födseln, och en flicka, Karin Maria, dog 1914 vid 7 års ålder.  Hon blev  sjuk, det verkade inte vara något allvarligt först, men så slutade njurarna att fungera. Det fanns ingen hjälp i närheten att få.  Morfar tog tåget till Ullared, där det fanns en läkare, beskrev symtomen och fick medicin. När han kom hem sent på kvällen, var flickan död. Mamma, som var 11 år, mindes den hemska kvällen, hur hon stod i nattlinnet och frös, där alla samlats kring hennes lillasyster, och bara kunde bevittna hur livet flydde.

Det var arbete från morgon till sena kvällen för mormor. Det var ju väldigt obekvämt på den tiden med att bära in vatten och ved, och ut slask. Jag ser för mig vattenspannen med en skopa i köket, och slaskspannen utanför köksdörren.  I farstun till köket, fanns en bänk, där det stod ett emaljtvättfat med, som jag minns det, alltid smutsigt vatten, en tvålkopp och en väl använd handduk.  Där tvättade karlarna händerna, när dom kom in från arbetet i ladugård och stall eller på åkern.  Men inte blev dom sjuka inte!  Maginfluensa hade man aldrig, fast man förstås inte hade kyl eller frys. 

Men i Långansgård fanns det en bra, kall källare, man kan nästan säga jordkällare, den låg i anslutning till köket.  Det fanns ingen diskbänk; istället hade man en stor gryta vatten på vedspisen - det var diskbaljan - och så en bricka att lägga upp disken på. 

Mormor var duktig att sy, hon sydde och lagade kläderna till barnen förutom det ständiga: att stoppa strumpor!  Allt sådant arbete fick hon göra, när de övriga hade gått till sängs på kvällarna.  Jag minns, när hon i början på 50-talet sa:” Tänk, nu sätter dom alla barnen i bilen och åker till stan och köper färdiga kläder för barnbidraget!”  Vilken kontrast!

Att tvätta  var naturligtvis ett förfärligt slit, särskilt vintertid.  Man eldade under en stor tvättgryta ute på gården, gnodde och bykade.  Sedan forslades tvätten ner till ån för sköljning.   
Men sedan man fått in vatten till farbror Johans (morfars bror), och därmed skaffat tvättmaskin, fick Karin tvätta där.
Och när fick dom då dragit in vatten i Långansgård?  Jo, långt om länge borrade man en brunn, och vattnet kom.  På mormors dödsdag!

Det var inte bara inomhusarbete. Det var mjölkning och att ge grisarna och hönsen mat.  Och tänk när det hade slaktats!  Så mycket att ta hand om!

Mormor plockade bär, särskilt lingon, för vinterbehovet.  Efterhand som flickorna blev större fick dom förstås hjälpa till med det.  Mamma gjorde detta villigt, hon tyckte mycket om att gå i skogen och plocka bär.  Och mormor tyckte, att detta var det bästa på hela året.  Då var det andra, som passade småbarnen, hon slapp matlagningen och de andra dagliga sysslorna.  Hon kände sig fri. Det var hennes semester!

Detta var mormors öde – och det delade hon med de flesta lantbrukarkvinnor på den tiden.  Många gånger skulle hon velat ge upp.  Men hon hade många gåvor, och särskilt en gudagåva: humorn!

Hennes humor var stillsam och lite underfundig, lite som hon själv.  Ibland när Vera och jag var till ”mormorsa” för en vecka eller så, brukade vi alla sitta runt köksbordet på kvällarna.  Alla satt tysta och läste och hemtrevnaden spred sig i rummet. Tyst – ja..., jag kan riktigt höra sprakandet i spisen, som för det mesta var tänd också på sommaren för matlagningens skull, tidningsprassel, en och annan harkling och flugornas surr, särskilt när de fastnade i flugfångaren. Så började mormor skratta, och läsa upp något ur en tidning.  Det hade vi andra ofta läst förut, men inte lagt märke till att det var särskilt roligt, men när mormor läste det med sin melodiska röst och särskilda betoning, kom det i en ny dager, och vi såg genast det lustiga i berättelsen.  Hon spred verkligen värme omkring sig.

Innan vi gick till sängs, inväntade vi varandra, några stycken, innan vi tog på oss ytterkläder,  åtminstone om det var kallt och mörkt ute, innan vi tillsammans gick över gården till dasset.

Jag har bara ett minne av att ha fått godis av mormor.  (säkerligen var det många gånger)  Det var en gång, när hon kom hem till Skrea, jag var kanske 5 år.  Då hade hon en påse karameller i handväskan.  Det var en sorts platta runda ca 2 cm i omkrets vita och rosa karameller, som man tyckte var väldigt goda.  Det var troligen mest socker och vatten med mintsmak, inte särskilt hårda. 

När vi var i Långansgård kunde vi få lingon och mjölk  som ”godis”.  Men det var ingenting man tänkte på, man kände sig omtyckt och uppskattad.  Jag kände mig alltid stolt, när mormor sa: ”Inga är så förståndig!”

Det kom och gick alltid folk i Långansgård.  Rätt som det var, öppnades köksdörren och en granne eller någon från farbror Johans kom.  Om man satt och åt, sattes det alltid fram ännu en tallrik, och besökaren fick sitta ner.  Det gjorde däremot inte mormor, hon stod alltid med sin tallrik med ryggen mot spisen och övervakade det hela.  När jag kom i tonåren, började jag tycka att det var för galet, och ville att mormor skulle sitta med vid bordet.  Men det ville inte hon, inte förrän Karin hade tagit över det mesta av hennes sysslor och hon inte orkade som förr. 

Kaffepannan stod alltid och hölls varm på spisen, den var oftast halvfull med sump, man hällde bara på lite mer vatten och la på lite mer kaffe, eller kaffeersättning, som man hade under ransoneringstiden.  När det blivit riktigt mycket sump, hälldes den över i en gryta, som fylldes med vatten, man kokte av sumpen.  Det var stommen till nästa kaffekokning.  Så gjorde alla.  Jag tror ingen skulle velat dricka det idag!  Men alla tog grädde till kaffet, och karlarna hällde i brännvin och drack kaffegök, när det kom främmande.

Mormor var liten till växten.  Hon hade alltid samma frisyr, allt håret kammat till en fläta som rullades ihop i nacken.  Hon var alltid iklädd ett stort förkläde, utom när det var kalas, eller om hon skulle bort någonstans.  Ja, så var det för alla, också för mig och mina kamrater när vi gick i skolan, åtminstone i de lägre klasserna.  Det gällde att akta kläderna, när man nu inte tvättade så ofta.

Mormor och morfar firade diamantbröllop, dom hade alltså då varit gifta i 60 år.  Morfar var då 87 år.  Han höll ett bra tal som vanligt.  Vad jag mest minns var, att han sa att ”ingen av däkerna hade blitt så grann som Hanna.”


                             


Vera och jag åkte själva till mormors ganska tidigt. På bilden står vi på Skreanäs station. Då var jag 8 år och Vera 4. Vi har små väskor, och jag står med ena foten på rälsen, som en erfaren tågresenär. I Falkenberg skulle vi byta till pyttetåget. Jag tror att faster Astrid åtminstone de första gångerna kom och såg till att vi kom med tåget, man måste nog lösa biljett i Falkenberg till Ätrafors, tror jag. Sen höll vi noga reda på stationerna, när tåget stannade. Höstena var den sista stationen före Ätrafors. Då började vi för säkerhets skull dra oss mot utgången. Det var ett par kilometer från Ätrafors station till Långansgård, så det var en lång väg att gå.

En gång reste Vera ensam med buss, när hon var 6 år.  Till hennes stora förtrytelse sa chauffören till, när hon skulle gå av – det visste hon väl! 

En gång när det var vinter, kom vi oanmälda till mormors.  Det var snö och skare, och när vi kommit uppför backen vid farbror Johans, kunde vi inte motstå frestelsen att åka på skaren ner mot bäcken.  Mormor hade varit ute och fick se oss, och kom in och sa, att det är några töser, som är ute och leker i backen, det ser ut precis som Inga och Vera!  

På sommaren då det var dags att köra in höet, skulle vi alltid vara med och åka i hölass.  Ett av mina starkaste minnen av morfar från min barndom är, när vi satt där högst uppe på lasset, och hästarna stretade och drog uppför kullen och morfar, som inte hade någon sångröst sjöng för full hals: ”Dold mellan furorna ligger min koja, - - - -  Hoi lari lari la, hoi lari lari la, susa min sång du min finska skog!”  Det där hoi lari lari la, riktigt ekade i berget. 

Morfar tyckte mycket om vilda blommor, han plockade gärna liljekonvalj där i berget, och han visade mig gökärt och kabbleka, eller kabbalöka, som det hette på mål.  När jag ser en gökärt, är jag alltid tillbaka i doften av hö, solskenet över ”hökuarna”, morfar, Gustav, Erik och Karin med grepar och räfsor.  På morgnarna vaknade man tidigt till ljudet av klapprande träskor över gården, där det växte doftande gatkamomill mellan stenarna, tuppen som gol och hönsen som kacklade. 

Ett tidigt minne är, när morfar ledde ner den ena hästen, som skulle in i stallet, lyfte upp mig på den breda hästryggen och jag fick rida den sista biten.  Jag riktigt hisnade, så högt som jag satt, och jag fick huka mig, när vi skulle in genom dörren.  Men morfar gick ju jämte och ledde hästen.

Ett omtyckt nöje var, att gå med mormor till hönshuset.  Då och då kom en höna springande, högljutt kacklande.  Då hade hon värpt ett ägg.  På kvällarna satt hönsen uppflugna på sina pinnar.  En del ”låg på ägg”, d v s ruvade.  Mormor kunde lyfta på en höna och visa hur många ägg det fanns i redet.  Men det var bara någon enstaka höna som ruvade, i de andra bona låg det bara ett ägg.  Mormor samlade in dem i sitt förkläde.  En gång när hon tog hand om en slaktad höna, visade hon mig krävan och vad den innehöll, och äggstockarna med ämne till blivande ägg. Jag tyckte om att bli tagen på allvar.  Mormor och morfar daltade aldrig med oss eller pratade på något barnsligt vis med oss.  Man hade respekt för dom och kände sig respekterad.

Mormor hade ett stillsamt temperament, åtminstone ”på äldre dar”, men hon hade bestämda åsikter, och kunde säga ifrån när det behövdes.  När Ivar, mammas bror, och Carol, dottern, som var 7-8 år, kom från USA hit efter kriget, 1947-48, bjöd Ivar mormor och morfar på resa till Stockholm på Göta kanal.  Där bodde dom förstås hos moster Anna-Lisa och morbror Emil.  Morfar var mycket intresserad av historia och kultur, han ville gå på museum.  Men mormor sa, att ville hon titta på gammalt sönderslaget porslin, kunde hon gå bakom gärdesgården och titta på skräphögen där.
Hon ville gå till Gröna Lund.  Carol återgav detta senare för oss på sin brutna svenska så här: ”Farmor trampade på foten och sa: Jag vill gå till Gröna Lund!”  Så det blev Gröna Lund.  Men morfar var säkert på ett par museer också.


                         
                                                    Morfar och mormor i vardagen.


Morfar var en stilig karl, också sedan han blivit gammal.  Hans vita skägg var alltid välansat, och han var också välklädd, när tillfället så påbjöd.  Han var lik Karlfeldts Fridolin, som talade med bönder på bönders sätt och med lärde män på latin, d v s  han talade på Okomedialekt till vardags och med släkt och vänner, men när han svarade i telefon, uttalade han alltid ”Långansgård” mycket vårdat, vilket kunde låta lite lustigt, när man sen hörde honom säga: Åh, ä´et du Kal!

 Ett av dom första åren, som jag arbetade på drätselkontoret, jag var väl 18 år, kom morfar strax före middagsrasten.  Han bjöd mig på kondis.  Mina arbetskamrater, särskilt de äldre, Anna och Ellen, blev mycket imponerade, och talade sedan beundrande om honom.    Jag minns honom alltid i svart kostym, dubbelknäppt kavaj -  tvåradig  skulle pappa sagt - svart hatt och svart överrock, likaså dubbelknäppt. 

Han visste att föra sig.  Som framgår av reportaget i HN vid diamantbröllopet, var morfar mycket engagerad i kyrko- och kommunalpolitiken på orten, och i mycket mer än vad som framgår där. 

Han reste till Stockholm och gick med i bondetåget i februari 1914, en demonstration i försvarsfrågan, där Gustav V höll sitt berömda borggårdstal.  Ca 30 000 personer deltog, det slutade med att ministären Staaf fick avgå.  Morfar var en mycket god talare, han talade flytande, utan att staka sig eller ta om, och tog aldrig till några överord. Det står t ex i Okomeboken, att vid storskiftet fick hans farfar det största vederlaget, morfar säger på ett inspelat kasettband, att gården ansågs som en av de bästa.  Och tänk om man hade haft ett minne som han!
     
Morfar fyllde år den 17 mars, och vi reste ofta dit med pyttetåget den dagen.  Under de kalla vintrarna på 40-talet, var det också mycket snö långt fram på vårkanten, och det hände t o m, att morfar hämtade oss på stationen i Ätrafors med häst och släde. 

En gång, jag gick i samrealskolan då, hade jag en viktig skrivning den 18.e, och jag vågade inte följa med, eftersom det såg ut att bli ännu mer snö.  Det gjorde det också, mamma, pappa och Vera fick bli kvar, tåget kunde inte gå. Det bodde väl någon mer hemma, eftersom jag fick stanna. Hur det gick med skrivningen minns jag inte. 

Under första världskriget sympatiserade många svenskar, kanske de flesta, med tyskarna, så också morfar.  Han tyckte också att de fick en orättfärdig fred.  Efter kriget var det ju kaos i Tyskland, tills Hitler kom till makten.  Han fick Tyskland på fötter, ordning och reda, helt i morfars smak.  Så såg morfar det, liksom många i hans generation.  Hur han kunde undgå att se Hitlers rätta natur, förstår jag inte.  Detta var en källa till konflikter, först för Gustav, Karin och Erik som bodde hemma och mormor förstås, men som undvek ämnet så småningom för husfridens skull.  Men när vi kom dit!

Pappa kunde inte tiga, och så var grälet igång.  Pappa hade både Falkenbergs Tidning, Göteborgsposten och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.  I den sistnämnda skrev Torgny Segerstedt, som pappa högt beundrade.  Han var antinazist och var orädd, trots att han var hotad.  Så pappa hade argument.  Men ingenting bet på morfar.  Vad jag mest minns, var bråket om vem som startat kriget.  Morfar sa att England och Frankrike var dom som förklarat Tyskland krig, vilket var sant, men pappa sa, att dom bara fullföljde det dom sagt Hitler, nämligen att om han anföll Polen, skulle dom förklara krig.   

Jag gick från rummet, när dom kommit så långt, det var inte roligt, när dom två, som jag tyckte så mycket om, höjde sina röster mot varandra.  Mamma och mormor lovade varandra i telefon innan vi skulle träffas, att dom skulle beveka sina gubbar att inte prata politik.  Pappa försökte, men det slutade ändå alltid på samma sätt.  Jag sa, att jag inte ville följa med, när dom alltid skulle kivas, men jag måste, jag fick inte vara ensam hemma! 

Så småningom dog bråket ut, morfar insåg att han haft fel om Hitler - jag skulle tro, att det var när det blev känt om fasorna i koncentrationslägren - och ingen påminde honom om det.  Det är konstigt, jag har och har alltid haft stor avsky för nazismen, men det tog många år innan jag kom att tänka på att det skulle kunnat gälla mina känslor för morfar!  Honom kunde man bara högakta!

Bortsett från detta var morfar en mycket karaktärsfast och rättänkande man.  Under kriget måste djurägarna uppge hur många djur dom födde upp och sedan skickade till slakt.  Men alla födde upp någon gris då och då i smyg.  Det ville inte morfar. Det fanns ju inspektörer, som hälsade på, särskilt strax före jul, när det slaktades svart på gårdarna. ”Jag vill inte figurera i några rättegångsprotokoller!” sa morfar. 

Men de andra i familjen drev igenom sin vilja. En gång när mormor stod i källaren med slakten, öppnade Erik dörren och sa med barsk och myndig röst : ”Godafton, fru Svensson!”  ”Då skar hon av sig halva tummen,” sa Erik, ej så sanningsenligt.

För morfar skulle allting vara rättvist.  När Lars var liten, fick han alltid en enkrona, var gång vi träffade morfar.  En gång fick Lars tre kronor, jag gick till Karin, och sa att det väl var fel. Men hon sa, att det var länge sedan vi träffats, de andra barnbarnen och barnbarnsbarnen hade hunnit få tre kronor!

Det var alltid roligt att vara till mormors.  Det var ofta mycket folk där, släkt och vänner.  Dom pratade om gamla minnen, om människor från förr - och det var länge sedan!  Dom gav sig aldrig, om dom inte kom ihåg ett namn, förrän någon kommit på det. 

Det var ju gott om originella människor, sådana som bodde lite avsides, före radio och annat som gjort oss likartade och slätstrukna.  Det var vanligt med öknamn, nu minns jag nästan inget av det.


                   
                            Mormor med barnbarnen jag, Siv, Vera, Carl-Erik och Leif.


                                       
                                        En vanlig söndagseftermiddag. Alltid kom det några
                                        och hälsade på. Här Sven, mormor, morfar, Sigrid,
                                  mamma, pappa med Vera, Anna-Lisa, jag och Ann-Marie.
                                                           Men katten ville inte vara med!
                                       
                                       

Ett av de sista åren morfar levde, sa han en gång till mig, att hans liv snart skulle vara till ända.  Jag svarade, att det sedan aldrig skulle vara detsamma att komma till Långansgård.  Han verkade nöjd med svaret.  När vi åkte med bil därifrån, stod morfar alltid på trappan med en näsduk i handen, och vinkade tills vi kommit igenom björkallén och inte längre kunde se varandra.



Gå till del 1.
Del 2