Långansgårdssläkten
Del 2
Moster Anna-Lisa
..bodde i Stockholm, där hon arbetade som servitris på restaurang eller hotell. Restaurang Kreml bytte namn under finska vinterkriget till Blå Fågeln, där arbetade hon i många år. Morbror Emil arbetade också på hotell, han kom från Dalarna, den dialekten gick aldrig bort. Moster Anna-Lisa däremot hade inte så mycket kvar av sin halländska. Det var alltid spännande när dom kom på sommarsemestern, hon hade med presenter till alla syskonbarnen. Hon hade alltid snygga kläder och en modern stilig hatt.
När dom var hos oss några dagar, bjöd dom ut oss alla fyra på någon trevlig föreställning om så fanns. En gång var vi i Tylösand, där vi åt lunch. Medan man tittade på menyn försvann den sexåriga Vera. Var blev hon av? Jo, där gick hon med en tallrik i handen och tog för sig av rätterna på det stora bordet mitt i matsalen, som hon sett andra göra!
Tylösand. M Anna-Lisa, Emil, jag, pappa och Vera.
Moster Anna-Lisa var gladlynt och morbror Emil skojade mycket med oss barn. Morfar skriver i sin dagbok att "det är det roligaste på hela året, när Anna kommer hem!"
Efter Emils död gifte hon om sig med Helmer, och efter pensionen flyttade dom till Vessige.
Elsa
Min mamma.
Efter vad jag har förstått var hon nog som barn en lydig flicka, som alltid ville göra sitt bästa. Dom äldsta flickorna fick ta ansvar tidigt, i hushållet, med barnpassning, på fälten och i ladugården. Men så blev dom också duktiga. Mamma utnyttjade tiden väl. Fick hon en paus i skrädderiet skyndade hon ut i trädgården och "oroade ogrästet lite". En tid hade hon ett kantarellställe i närheten, som hon skyddade noga. Ibland "sprang hon ut och plockade lite, medan potatisen kokte".
Förutom att hon redan är omskriven i allt om min barndom, finns hon också med i Minnestal m m.
Gratulanter på 50-årsdagen. Axel Andersson
och Anders Karlsson
Jag, tant Edit, f. Nikolaj, Anders, f. Jenny, pappa, Axel, Tage,
f. Astrid, Anna-Greta, mamma och Greta.
Ivar
Vi sa aldrig morbror eller moster till något av mammas yngre syskon. Ivar emigrerade till USA, till Bridgeport, Connecticut 1926. Han gifte sig med Charlotte Tetmayer, men så småningom blev det skilsmässa. Efter kriget, 1946-47, besökte han Sverige och Långansgård, föräldrarna, syskon, släkt och vänner, då tillsammans med sin sjuåriga dotter Carol. Dom var här ett halvt år. Det var en lycklig tid, för Ivar förstås, och inte minst för föräldrarna. Carol lärde sig svenska och lekte mycket med sina jämnåriga kusiner. Ivar bjöd föräldrarna på en resa till Stockholm på Göta kanal, där moster Anna-Lisa tog emot.
Mormor och Ivar Carol, morfar och mormor på
Göta kanal.
Ivar och Carol återkom sommaren 1953, hon hade då en hel del av svenskan kvar.
En sista gång kom Ivar hem tillsammans med Carol, hennes man Arnie och dottern Ingrid, det var sommaren 1973. Dom var med på mammas 70-årsdag, som firades på Solgården. En dag föll han plötsligt ner - en stroke, tog man för givet. Han kunde inte tala, inte heller läsa. Han försökte tala om någonting, gestikulerade, ingen förstod. Vi gissade som i 20 frågor, han nickade ibland, men till sist blev det alltid skakning på huvudet, inte heller Carol kunde förstå. Ingen, förrän han började spotta blod. Då blev han röntgad, han hade lungcancer, det var det han ville berätta. Han dog i december och blev begravd i sina farföräldrars grav.
1953. En stor dag. Ivar och Carol ska komma.
Eric, Vera, morfar, mamma, pappa, mormor och chaufför Johan Kull.
Vi ska hämta amerikanerna på Bulltofta.
Glatt återseende.
Carol hälsar på faster Elsa och farbror Hugo.
Sigrid
Sigrid såg mycket bra ut. Ett av mina tidigaste minnen av henne var, att vi satt på verandatrappan till mormors en söndagsmorgon tror jag. Hon hade tvättat håret, kammade det och lät det torka i solen. Jag beundrade det vågiga ljusa håret. Sigrid var ganska lågmäld, men det framgick att hon var mycket allmänbildad och även praktiskt lagd. Hon skötte hemmet, de fyra barnen och trädgården, som hon flera gånger blev omtalad för i HN vid större bemärkelsedagar. Hon hjälpte också till med arbetet i Långansgård. Cewe arbetade på Interconsult. Han spelade dragspel och var med i Vessiges dragspelsklubb.
En berättelse från hennes barndom får jag ta med, för att återigen visa hur det kunde gå till förr. Sigrid drog ett streck på svarta tavlan från höger till vänster. Läraren blev rasande, drog iväg med Sigrid till kaminen och sa:"Jag ska lära dig hur man drar ett streck!" Och så drog han hennes händer på den heta kaminen flera gånger.
Sigrid fick stora blåsor på händerna, nästa dag hade hon feber och kunde inte gå till skolan, hon fick stanna hemma tills händerna läkt. När läraren frågade varför Sigrid uteblivit och en kamrat talade om orsaken, blev han rädd. När hon sedan kom till skolan, bjöds hon in i hans bostad på saft och kakor.
Gustav
Förutom arbetet hemma på gården, deltog han i ungdomen i de arbeten som fanns på den tiden. Man hjälptes åt på gårdarna, när det var möjligt, särskilt arbetade morfar och hans barn och brodern Johan och hans barn tillsammans. Bl a körde Gustav mjölken.
Det finns en bra bild i boken Bygdemålet i Okome, Köinge och Svartrå, som kom ut 2007. Där sitter han utanför hemmet på hästvagnen med mjölkkannor och två hästar fördragna. Leif och Siv sitter bredvid, 1938-39 står det under bilden. Gustav och Ingrid köpte gården Smeagård i Vessige, som dom brukade i ganska många år, innan dom sålde den och flyttade till Falkenberg. Gustav arbetade också på Interconsult.
Gustav var omtänksam mot sina föräldrar. Morfar berättar i sin dagbok att Gustav köpt en bil! Det var på 50-talet, bilen var en Volkswagen. Gustav körde genast hem till föräldrarna och visade den. Mormor och morfar fick åka med en stor runda, morfar beskriver exakt var dom åkte.
Karin och Eric
Karin var den som tog kommandot, Erik var mer tillbakadragen. Dom finns med i Minnestal m m. Efter Karins död hittade vi bl a en anteckningsbok, där Karin skrivit om några barndomsminnen. Jag har ändrat verbens pluralformer, upprepningar m.m.
Karin och Eric i gungstolen sommaren 1916. Flankeras av
Sigrid och Gustav. f Anna skyddar för solljuset.
Karin berättar
Minnen från vår barndom.
Mormor med Gustav, morfar med Sigrid, Anna-Lisa, Ivar och mamma.
Mitt första minne var att Pappa hade kommit hem och hade karameller i rockfickan. Han hängde rocken över en stol och gick sedan ut. Då hämtade Eric och jag rocken och gick ut och satte oss utanför köksfönstret och åt karameller.
Minne från Högvadsån:
Ivar och Elsa körde hö från åstycket, och jag sprang ner till ån och ramlade i. Jag kommer ihåg än hur Ivar skrattade, när Elsa drog upp mig. Jag kommer också ihåg hur jag klättrade i ett träd, som stod vid åkanten, och när jag var rätt så högt upp, brast grenen som jag stod på, och jag ramlade rätt ner i ån och blev genomvåt. När jag gick upp, trampade jag på en glasbit, så jag klöv hela hälen. Jag kände ingenting, förrän jag kom upp och band om med förklädet. Sen gick jag hem, jag var barfota, och fick bundit om av faster Anna.
Jag kommer också ihåg när dom rev halva stallängan. När snickarna var inne och drack 10-kaffe, så passade Eric och jag på att springa upp på takåsen. Där var vi när snickarna kom ut.
Dom svor ve och förbannelse över oss, och mamma kom ut och fick se oss springa där uppe. Då knöt hon näven mot oss och ropade: ”Kommer ni inte ner genast, så får ni stryk!” Snickarna försökte få tag i oss, men det lyckades inte, vi sprang till gaveln och satte oss på gavelbrädan och åkte på den så långt den räckte, sen hoppade vi ner på backen.
Jag har ett minne, när vi var ner till farbror Johans. Han hade köpt hem en säck med kraftfoder. Stig, Åke, Eric och jag bar kraftfoder till korna, så mycket dom orkade äta, resten strödde vi i mockarännan, så där var så fint och vitt. Men så fick vi se farbror Johans ben i trappan, och då var det Eric och jag som sprang hem, för vi förstod ju att vi gjort något galet.
När vi varit hemma en stund, såg vi Farbror komma borta på vägen. Då rusade vi in, och in till farstukammaren, där vi gömde oss under kakelugnen, som stod på ben, och där var det ingen som hittade oss.
Ett annat minne: Skremplogen (?) stod vid eken, Gustav skulle fälla upp plogen, men då skulle Eric och jag sitta på. Det gjorde vi, men det var bara det, att jag hade långfingret på vänster hand i kaggahjulet, med påföljd att fingertoppen klipptes av. Jag skrek för fullt, det gjorde ju ont. Jag sprang in, men mamma hade hört att jag skrek, så jag mötte henne i farstun.
När hon såg, hur blodet pulserade ut, sa hon ”Gulle, söte barn, vad har du nu gjort”, och så började hon gråta. Då svarade jag ”Mamma, skrik inte, det gör inte ont”. Under tiden hade farbror Johan hittat fingertoppen och la den i sina händer, och sprang hem efter faster Anna. Dom kom tillbaka och satte dit fingertoppen, den växte fast på ena sidan, men ruttnade på den andra. Det skar de bort samma dag, som Pappa fyllde 50 år.
När vi var 10 år, var vi med och kua hö. Då kom Farfar och ville visa, hur vi skulle göra. Då sa vi, - det behövs inte, för vi kan det. Jag kommer ihåg, hur Farfar skrattade.
När vi var en 6 – 7 år var vi hos Ivar Nilsson och köpte julklappar. Jag köpte en tiger med en spiral till svans, den fick Farfar av mig, och Pappa fick en trumpet av Eric. Vi fick ju behålla både tigern och trumpeten, så vi hade ju roligt med dom. Men jag hade också köpt en dosa snus till Farfar.
När vi var små, en 2 –3 år, skulle Elsa se efter oss, men hon glömde av det, och rätt som det var, var vi försvunna.
Det blev ett letande, dom var nere vid ån och i vårat berg, men vi hade gått till Gängnans berg. Eric hittade dom vid en gärdsgård, men när dom frågade honom var jag var, sa han att hon är på baksidan. Jag hade klättrat över gärdsgården och fortsatt ner till Hällebo, där Larsa Sven hittade mig. Jag låg och sov mellan två stenar Glädjen blev stor, när Sven kom bärande hem mig.
När vi var en 7 –8 år var vi mest nere i ån, och mamma sa ” om ni dränker er, får ni stryk, när ni kommer hem”.
Tänk vad mycket roligt vi hade nere vid ån, rädda för vatten var vi inte. Vi slängde i 10-öringar, sen dök vi efter dom, och vi hittade dom också. Vi lärde oss att simma på så sätt, att vi var med Pappa i ån och badade. Eric och jag satt på hans rygg, och när han kom ut i ån skakade han av oss, och vi fick ta oss i land. Vi var aldrig rädda för vatten, men vi hade respekt för det, vi simmade både uppåt och nedåt ån.
Pappa sågade av ett runt träd, en 3 cm bred skiva, som vi lekte med, vi kallade det för att driva trill. Vi var två lag, så drev vi skivan mellan oss, hann dom inte gena den, så fick dom gå tillbaka dit där trillan låg. Vi hade mycket roligt med den. Jag tror inte det finns en tuva eller en sten, utan att vi har trampat på den. På vintern, när det var snö och före, åkte vi kälke och spark, vi åkte nere i bolagsbacken. Då kunde vi sätta ihop en 7 – 8 sparkar, och så körde vi ner för backen, och ibland fick det sån fart, så vi fortsatte utför Tångabacken också. Vi åkte också skridskor, när det gick. Sen började vi skolan, och samtidigt fick vi hjälpa till med vad vi kunde. Så ibland var jag med och mjölkade, innan vi gick till skolan, och på kvällen var jag alltid med och mjölkade.
Det var inte lönt att någon i skolan sa något om Eric, för då sa jag ifrån, och det höll på ända upp i 6.e klass. Vi skulle skriva uppsats. När timmen var slut, samlades böckerna in, och Tistling började rätta dom. Så fick han tag i en bok, som det stod Eric Svensson på. Han tittade i boken, sen började han skälla på Eric, kallade honom för idiot och fårskalle. Sen slängde han ner boken på Erics bänk. Eric tittade på boken, slängde upp den på katedern och sa ”detta är inte min bok!” Det fanns en till, som hette Eric Svensson. Men jag flög upp och sa till läraren: ”Det här fordrar en ursäkt!” Tistling fick be Eric om ursäkt, så båda klasserna hörde det.
En gång fick Torsten i Arvidsgård stå framför båda klasserna och läsa högt. Han hade väldigt svårt för att läsa, stava och lägga ihop, och blev det då fel, fick han stryk av läraren. När han hållit på i ca 20 minuter, steg jag upp och sa, att nu har Torsten läst länge nog, så nu är det vår tur! Tistling blev så arg, så han sprang ner till min bänk, och lyfte armen ock skulle slå till mig, men så sänkte han den, tittade på mig och sa: ”Jag vet vem Karin är lik, hon är sin far upp i dagen!” Då sa jag: ”Ja, jag har ju ingen närmare att brås på.” Läraren blev så arg, sa han sa: ”Ni kan ta rast nu!”
Ja, vi fick börja hjälpa till tidigt, men det tyckte vi bara var roligt. Det var nog så, att vi inte var tvungna att vara med. Pappa gjorde en liten högaffel till mig, han brände in mitt namn på skaftet. Jag var inte lite stolt över den. När jag var 7 år, skulle Elsa gå till skogen och plocka blåbär, och jag tiggde och bad om att få följa med, men Elsa ville inte ha mig med. Mamma bad för mig, och jag lovade, att stanna vid korgarna, och då gav Elsa med sig. Jag plockade 7 liter blåbär, och jag var inte lite stolt, för att inte tala om hur glad jag var, när jag visade Pappa vad jag plockat. Han tyckte, att jag var duktig.
Han hämtade oss vid Stocken med häst och vagn. Men sen den dagen behövde jag inte tigga om att få följa med till skogen. Det var en avkoppling. När vi var allra högst upp, kunde man se havet. Nu växer det bara granskog, det finns inga bärmarker mer. Men tänk, så mycket bär vi har plockat, både blåbär och lingon!
Jag tror inte det är många, som har haft en så rolig och lycklig barndomstid som vi. Vi fick vara med om allting, mycket lek och även arbete, som vi också tyckte var roligt.
Karin
Långansgård
Diamantbrudpar i Okome
(Urklipp från HN nov 1959)
Den 10 november 1899, för exakt 60 år sedan i morgon, knöt då 27 årige okomesonen Carl Svensson Långansgård, hymensbandet med sin käraste, 23-åriga, värmlandsfödda Hanna. De kan alltså i morgon fira diamantbröllop i sitt vackra hem i den gamla förnämliga släktgården i den vackra Ätradalen. Dessa två har hållit ihop i vått och torrt, och även om det många gånger varit arbete och möda, så nog tycker man att åren farit varligt fram med dem. De har med andra ord åldrats vackert, och det är det sannerligen inte alla människor förunnat.
Hanna Svensson är nu 83 år gammal och hon har sina andliga utförsgåvor i gott behåll. Ögonen är klara, och när hon talar är det överlagt och logiskt.
Hon är som sagt värmländska och en liten smula märker man nog än av den värmländska dialekten. Annars var hon bara 13 år när hon 1889 kom till Okome.
Hennes vagga har annars stått i Grava socken, numera Forshaga, och tillsammans med sina föräldrar hade hon en tid bott i Fryksände, vid Lövens långa sjö enligt Selma Lagerlöf, innan hon kom hit ned. Att familjen hamnade här nere har sin särskilda historia, men den skall vi inte gå in på här.
Alltnog, fru Svensson har trivts bra här och hon har funnit sig väl tillrätta i denna landsända, med vilken hon nu är knuten med så starka band.
Carl Svensson är född i Långansgård och har för att använda ett slitet uttryck, blivit hembygden trogen hela sitt liv. Vi har tidigare i andra sammanhang haft anledning att berätta om hans insatser på olika områden.
Långansgård – egentligen har den nog från början burit namnet Lagmansgården – har nu gått i arv i många generationer. Hur många är inte riktigt utrett. Vad man vet är att den vackra byggnaden flyttades till sin nuvarande plats 1870 och att den uppfördes någon gång på 1700-talet.
Efter faderns död för åtskilliga år sedan brukade Carl Svensson fädernegården ensam några år. Han tyckte emellertid, att arbetet blev för betungande, och så föreslog han brodern, Johan Svensson, att de skulle dela upp gården. Brodern hade vid den tiden en gård på annat håll. Man kom överens om den saken och beslutet följdes av omedelbar handling.
Med ålderns rätt har makarna Svensson nu dragit sig tillbaka från gårdens skötsel. En son har den på arrende, och en dotter sköter hushållet. Man har det ombonat och vackert i det gamla hemmet, och trivseln riktigt lyser ur varenda vrå.
Carl Svensson är en boren berättare, och det han inte vet om bygden både i gången tid och i nutid kan man utan vidare lämna därhän, det är inte så värst mycket att veta. Han har som antytts, tagit en aktiv del i det kommunala livet, och som suppleant har han även övervarit ett landsting. Utvecklingen har under hans många år gått framåt väldigt. Järnvägen – såväl den nedlagda Falkenbergsbanan som Västkustbanan – har kommit till under hans tid här. Telefonen har erövrat bygden, liksom naturligtvis också radion. Och han får även vara med och se hur televisionen gör landvinningar, även om den inte nått Långansgård ännu.
Sextio år är en lång tidsrymd, och hur har det varit möjligt att hålla ihop så lång tid och ändå känna samma varma vänskap för varann?
Den frågan blir obesvarad. Det behövs inga stora ord och gester, den är naturligtvis kärlek, hänsyn och ömsesidig respekt, hörnstenen som det är värt att satsa på, tydligen.
Inledningsvis omtalade vi att diamantbrudparet fostrat nio barn. Av dessa är åtta i livet. Sex är bosatta i mellersta Halland, inte långt från hemmet alltså, en son är i Amerika och en dotter är verksam i Stockholm. Och så gläds man åt tio barnbarn och två barnbarnsbarn. Det finns alltså fyra generationer i den här släkten.
Och i morgon skulle vi tro att så många av dessa, som har den minsta chans, kommer att söka sig till Långansgård. Och de, som är förhindrade, kommer att vara där med sina allra bästa tankar och önskningar.
Och det är de värda, dessa två. Detta slitsamma, präktiga gamla par.
Fortsätt läs om Långansgårdssläkten. Del 3
Tillbaka till del 1,
