Skrea på 20-talet
Anor på Winrothssidan
Min farfars farfar Petter Winroth flyttade från Rydöbruk till en stuga i Skrea, där han och hans familj hade sin bostad, där han också hade sin smedja. Stugan som kallades Smedstugan eller Smeastugan gick sedan i arv i fyra generationer. Då Skrea kyrka inte hade något församlingshem inköptes stugan därefter för 12000 kronor och Stiftesen Solgården bildades som församlingshem. Stugan rustades upp av frivilliga. Ordförande i byggnadskommittén var pappa, Hugo Winroth, som vid invigningen 1967 berättade lite om huset och släktens historia. Solgården såldes 2005 till en privatperson för 1 miljon kronor.
Jag gladde mig åt, att Lars och Vibeke bestämt sig för att ha Erikas dop på midsommardagen 1990, då gudstjänsten ägde rum i Solgårdens trädgård. Det blev en liten länk till Winrothssläkten.
Min farfar var skräddare i Skrea. I det hus där familjen bodde är både pappa och jag födda. Det ligger i backen nedanför f d Solgården med Bäckagård och dåvarande prästgården strax intill.
Farbror Birger målade denna tavla på mitt födelsehem.
Min farfar hade dött året före min födelse, min farmor dog året efter. Pappa hade övertagit skrädderiet. Pappas syster Anna, som var sjuk i tbc, vistades ofta på sanatorium men var vid följande tillfälle hemma.
Detta är vad jag har fått berättat om min födelse
Det var den 18 augusti 1926. Då elströmmen inte var riktigt tillförlitlig, gick Anna till kyrkan och lånade några stearinljus, om förlossningen skulle dra ut på tiden. Jag föddes emellertid strax före klockan 9 på kvällen. På natten hörde Anna att jag gnydde, och gick upp och tittade in. Jag hade väckt pappa innan, då hade han tagit mig till sig i sängen. Nu sov både mamma och pappa tungt. ”Dumma karl” tänkte Anna och flyttade mig till ett säkrare ställe. Jenny Wingren, som hade hand om telefonstationen i Skrea var också barnmorska och hjälpte mig och alla andra Skreabarn till världen. Vid detta tillfälle hyrde hon ut ett rum till en violinist vid en symfoniorkester i Stockholm över sommaren. Då han hörde, att en liten flicka hade blivit född, ville han uppvakta. Han gick hem till oss nästa kväll med sin fiol och höll en serenad utanför fönstret. Det torde vara den första musik jag hörde. Han tyckte att jag skulle heta Norma eller Aida. Men så storslaget namn blev det nu inte. Jag döptes av Amandus Frizell den 5 september i hemmet, vilket var det vanligaste på den tiden. Dessutom ”bars” jag till dopet av min farmor, d v s hon satt på en stol, eftersom hon var sjuk i cancer.
Till "Bernhardinas". Kan det vara den tröjan
som faster Anna stickade till mig?
Tidig barndom
Under min uppväxt saknade jag inte mina farföräldrar, det var först långt senare, som jag förstod att det var en förlust att inte ha fått lära känna dom. Jag har ett minne från mitt första hem, det har jag skrivit om under rubriken Anna. Vi flyttade snart till ”Bernhardinas” - Bernhardina och Anders Gustav Johnsson - där vi bodde tills jag var fyra år. Hyran var 20 kronor i månaden.
Mamma med trumpen tös
Bernhardina var en bestämd dam som stämde den som förfördelat henne inför rätta. Men hon var alltid snäll mot mig, t o m när jag en gång hade plockat av 9 av de 10 blommor, som hon hade planterat. Hon var mor till Bror Ginsthammar, som var lärare i Ljungby. När dom hälsade på, lekte jag med dom jämnåriga barnen. Mamma har sagt, att Bernhardina framhöll mig framför de egna barnbarnen, vilket väl inte föll i god jord hos deras mamma. Hon rättade mig, när jag sa ”överalls” till ”overall” med engelskt uttal. Det tyckte jag var dumt, jag visste väl vad det hette!
Morfar, mamma, jag, mormor, Tore, Bernhardina, Fru Ginsthammar
En gång var jag i köket, när Anders Gustav kom med en stor torsk. Han skar av huvudet en bit ner på ryggen, saltade, rev av sidor av en tidning, blötte dom och virade in torskhuvudet till ett paket. Så stoppade han in det på glöderna i spisen. Jag såg på, när det så småningom togs ut ur spisen, och till min förvåning hade det inte brunnit upp. Han vecklade ut resterna av tidningspapperna, och luktade belåtet på den goda fisken.
Lycklig cykelägare.
När jag var tre år hade komminister Frizell hittat mig i sin rågåker. Han tog mig med hem, och hustrun Hanna kände genast igen mig. – Det är ju Hugos flicka! Han ringde genast till pappa och sa till honom att komma och hämta mig. Prästen började läxa upp pappa, - man fick inte lämna barn vind för våg på det viset, och nu hade hon gått en sån lång väg alldeles ensam. Ett barn är en gåva av Gud, det skall man värna och vara rädd om! Pappa försökte avbryta honom och till slut sa prästfrun:-Amandus, lugna dig Amandus, så vi får höra vad Hugo har att säga. Pappa förklarade, att Anna och Ella, som ju bodde grannar till prästgården skulle passa mig den dagen. – Ella? Ella, som står i begrepp att gifta sig, hur skall det gå?
Jag var tydligen pigg på att gå mina egna vägar, en gång var det en bonde, som såg mig nedanför Prästliden, traskande iväg mot stan, och tog med mig hem på hästvagnen.
Pappa var en boren sagoberättare. Vi satt båda på skräddarbordet och pappa berättade om en liten söt och rar och snäll flicka, som hette Inga, hon hade en korg på armen och gick ut i skogen för att plocka bär. Ibland mötte hon en björn och förunderliga saker hände, ibland kom hon till Stockholm, där moster Anna-Lisa och kungen bodde. Så snart han sagt ”Så var den sagan slut”, sa jag: ”Ätta me saga!” Så har det sagts mig.
Farbror Birger, Kocke, farbror Bror, Gunnar Jensen, jag, pappa
Det var vid den här tiden som radion kom, först i form av kristallmottagare, som den händige kunde bygga själv. Då kunde bara en i sänder lyssna, man måste ha en hörlur. Det var mycket störningar och ett väldigt tjutande, när man vred på ratten. Första gången jag fick lyssna en liten stund var, när vi var på kalas hos faster Astrid och farbror Birger. Alla fick lyssna en stund. Sedan dröjde det inte länge förrän pappa köpte en radio, dock en med högtalare. Första kvällen satt mamma uppe länge och lyssnade till musik, hon tyckte det var underbart. Jag var också förtjust i musiken i radion, hur mycket ville pappa testa, så han sa: ”Vi säljer radion och köper choklad för alla pengarna!” Det var ett dåligt förslag, tyckte jag och ropade nej, nej!
Jag, faster Anna, faster Astrid, Gunnar, Kocke, mamma, farbror Birger, pappa, Karl-Olof, farbror Bror, faster Ella.
Jag tittar på min kusin Karl-Olof som riggat kameran och kom med på bild
Jag ville också sy liksom mamma och pappa. Jag tänkte sy en dockklänning och fick ett rektangulärt tygstycke, som var vikt på mitten, trädd nål och tråd, och mamma sa till mig att jag skulle sy (tråckla) nerifrån till en bit upp, det skulle vara en öppning för dockarmen, likadant på andra sidan, och så klipptes ett hål upptill för huvudet. Jag var förstås för liten att klara detta, så jag sydde ända upp på ena sidan. Då upptäckte jag, att det hade blivit en mössa. Jag blev stolt över mitt verk, och skulle genast gå till faster Ella och visa den, hon uppskattade allt vad jag gjorde. Mössan la jag i förklädesfickan. Dom släppte iväg mig, fast det var en bra bit att gå för en knappt 4-åring. Men det var ju ingen trafik att tala om; lite hästskjutsar, sällan några bilar, och jag aktade mig själv, jag gick ofta i diket för säkerhets skull. När jag kom fram sa jag: - Jag skulle sy en klänning, så blev det en mössa! Jag stack handen i fickan - men hade tappat mössan på vägen! Men senare sydde jag många dockklänningar i denna enkla modell.
Fastrarna har skojat till det med herrhattar. Jag har lånat Kockes keps.
1929 års modeller
En gång, när Ginsthammars var på besök, föreslog pappa att dom skulle gå och titta på tomten. Jag ville genast följa med och det fick jag. Men jag blev besviken, det fanns ingen tomte. Pappa berättade, att när han var barn, tänkte han, att ”här skall jag bygga hus, när jag blir stor,” och så blev det också. Både pappa och mamma, var arbetsamma och uppskattade i yrket, dom arbetade till långt fram på nätterna. Dom var sparsamma och skötsamma, och när dom bestämde sig för att bygga, hade dom 4 000 kronor på bankboken. Byggnadskostnaden uppgick till 12 000 kronor. Morfar och Adolf i Backagård gick i borgen med 6 000 kronor. Borgensförbindelsen var undertecknad den 9 augusti 1930. Amorteringen var på 300 kr/år, räntan 5½ %, lånet var alltså på 20 år. Lånet var slutbetalt långt tidigare.
Jag var med en gång, som jag minns under byggnadstiden, men jag tyckte inte om det. Det var en stege rest mot andra våningen, och golvet där var inte helt, så där ville jag inte bo. Men jag ändrade mig till i augusti 1930, då vi flyttade in.
Nybyggt hus
Först odlades potatis.
Fruktträden planterade. Obs. päronträdet i spalje mot väggen.
Lillasyster Vera
Jag får en lillasyster
Men först hände något större. Den 7 juli samma år kom det en främmande tant hem. Hon hade en stor svart kappsäck, och hon gick genast upp på andra våningen där mamma var. Jag ville också gå dit upp, men det fick jag inte för pappa. Jag tjatade en stund, men det hjälpte inte, så jag var arg. Efter en lång stund kom tanten ner och sa, att jag kunde komma upp. Där låg mamma i sängen och på golvet stod en träbalja med vatten i. Tanten, Jenny Wingren, hade ett bylte i famnen, som hon sträckte ner mot mig och sa: ”Här ska du få se din nya lillasyster, hon är väl söt!” Jag var fortfarande sur och tyckte inte alls att hon var söt, fast jag tror inte att jag sa det. Jag tror inte att föräldrarna hade förberett mig på detta, så reaktionen var kanske inte så underlig.
Skrädderiet
Sedan pappa tagit mått, ritade han och klippte ut ett mönster. Därefter ritade han med krita t.ex ett framstycke av en kavaj på det enkla tyget, vek över nästa tygstycke och slog med baksidan av en klädborste över det kritade, så det överfördes på det andra tygstycket. Barn brukar ju alltid hitta på anledningar till att gå upp igen sedan dom blivit nattade, så också jag. En kväll när mamma lagt mig, hörde jag detta bankande nerifrån och sa: ”Hör, pappa spikar på oss att vi ska komma ner!” Den förevändningen är jag väl ensam om!
Pappa i sitt dagliga värv
Kvinnliga skräddare hade fötterna på en stol.
Pappa hade tidigt en gesäll, den första var en Skreapojke, Ivar, som var handikappad. På den tiden var det många som hade öknamn, han kallades Krycke-Ivar. Han flyttade så småningom till Diö i Småland. Det gick bra för honom, jag tror att han hade många anställda i sitt skrädderi. En gång när Lasse Lönndahl uppträdde i TV, hade han ett par byxor, snäva upptill och utsvängda nertill. Det var första gången vi såg sådana (utom sjömansbyxor), och dom blev mycket uppmärksammade av Lennart Hyland. Samma lördagskväll och på söndagen lät Ivar sy upp ett antal av sådan modell och kunde annonsera ut dom på måndagen. Han blev också uppmärksammad för detta.
Ivar, Sture, Hilma, Vera och pappa
Sigurd Sandberg
När jag var 5 år anställde pappa en byxsömmerska. Det var Hilma Larsson, sedermera Bengtsson, som först kom hem till oss och lärde sig att sy byxor - då hade hon sin flicka med sig - sedan arbetade hon hemma. När jag blev lite äldre, fick jag ofta cykla hem till henne med byxdelarna, som pappa skurit till. Han brukade skriva med krita på tyget, hur vida byxorna skulle vara nertill. Ibland gjorde han inte det, utan jag skulle säga till henne t ex ”Se Jesus är ett tröstrikt namn”. Hon förmodades veta, vilket psalmnummer det var. Hennes flicka hette också Inga och var 5 år, precis som jag. Vi blev bästa vänner och följdes åt genom skoltiden. Vi var bänkkamrater i folkskolan, klasskamrater i samrealskolan och läste för prästen på sommaren. Vi tillhörde samma gäng (fast man sa inte så på den tiden utom i negativ betydelse) i ungdomen. Vi har alltid hållit kontakten. När jag fyllde 77 år ringde hon från Småland som vanligt, vilket Erika hörde. Jag sa sedan till henne: ”Tänk om Ida ringer till dig när du fyller 77 år!” Erika visste inte om hon skulle skratta, hon såg verkligen eftertänksam ut.
Inga Larsson
Pappa hade oftast två gesäller, ett brödrapar som hette Anders och Ernst, och så Sture Jönsson, som vi senare hälsade på i Göteborg, där han hade en firma. Han arbetade samtidigt som Sigurd Sandberg, som under många år arbetade hos pappa, och så var det Leif, som jag kommer till senare.
Till Del 2
