Winrothssläkten 
Långarydssläkten

Del 2


     Vibeke arbetade på pastorsexpeditionen i Falkenberg, då hon en dag blev uppringd av Mats Onsjö från Vänersborg. Han släktforskade och ville ha hjälp med uppgifter om en Hugo Winroth. "Då ska du ringa till min svärmor, hon är hans dotter, och jag bor i hans hus!" svarade Vibeke. Han ringde mig samma kväll. Hans mormorsmor var syster till min farmor.

Han undrade om jag hade några gamla fotografier eller visste något om henne och hennes familj. Det hade varit ganska tyst om dom,  man visste så lite. Jag hade hittat ett gammalt fotoalbum på vinden, ett med ateljefotografier. Några från farmors sida kände jag igen, de andra visste jag ingenting om. Men jag hade ju fotot på Helena Erlandsdotter vid sin stuga. Lars hjälpte mig att scanna det och skicka det till Mats.

Per Andersson började forskningen om Långarydssläkten redan som 14-åring, den som blivit världens största kartlagda släkt. Senare anslöt sig Johan Lindhardt (systerson till Henrik Lindman) till forskningen. Den senaste uppgiften jag har om antalet Långarydssläktingar, inkl ingifta, är från 2009, där det står: Nu är vi 200 000 släktingar.

Jag lovade Mats Onsjö att lämna uppgifter på pappas syskon och deras ättlingar. Jag frågade mina kusiner och andra, och fick så småningom 123 personer med deras data. Vibeke ringde en dag och sa, att Johan Lindhardt var i kyrkans arkiv, jag körde dit och lämnade mina uppgifter.

           

Carl Nelson m fam. och Långarydssläkten

En dag fick jag mejl från Mats, som skrev att han fått mejl från en John Nelson i USA, som påstod sig vara släkt med oss. Det var riktigt. Hans farfar Sigfrid, en kusin till pappa, hade 1910 emigrerat till USA.  Han var gift två gånger, i första äktenskapet hade han tre barn, däribland Carl, Johns pappa, i andra hade han sex barn.

Nu var dom intresserade av om Sigfrid hade någon släkt kvar här, och platsen han bott på. Dom visste vad båten han rest med hette, John skrev till Ellis Island och fick veta, att Sigfrid uppgett Helena Erlandsdotter som sin närmaste anförvant. Han sökte hennes namn på data, och kom på så sätt i kontakt med Mats. Det kort på Helena Erlandsdotter vid sin stuga, som jag skickat till Mats, skickade han nu vidare till John. Nu blev det stor förvåning i USA. Alla hushåll i Nelsonsläkten har denna bild i sina vardagsrum!

Sigfrid växte upp i stugan, eftersom han blev bortlämnad 1895 till sina morföräldrar Helena och Nils Johan. Sigfrid hade låtit ta kortet strax innan han emigrerade.

Är det inte fantastiskt! Sättet hur det kom  i min ägo, till USA-släkten genom Mats, som jag just kommit i kontakt med.

Nu ville dom komma till Sverige i september, och träffa så många släktingar som möjligt. Mats undrade om vi ville träffa dom.

Nu blev det bråttom. Jag fick Johns mejladress och genom honom Carls. Jag skrev och berättade det jag visste, sådant som pappa berättat. Vera och jag ville gärna ta hand om dom här, det blev Carl och hans fru Dolores, sonen John och dottern Christina som skulle komma. Vi ville också gärna ha en träff  med dom och så många som möjligt av våra släktingar här. Margit Jensen, som är församlingsvärdinna föreslog genast en träff i församlingshemmet.

Vi spred detta till nyckelpersoner i släkten, som spred vidare. Vi blev 62 personer på träffen, många kände jag inte alls till och hade aldrig sett förut! Men en överraskning fick jag, en sonson  till Kocke, som jag kände genom Svenska Kyrkans Unga var också med. Vi visste inte förut att vi var släkt.  Fler hade velat komma, men hade inte möjlighet, detta var en onsdag. Mats Onsjö kunde tyvärr inte närvara, till särskilt Johns besvikelse. Efter träff Lillan, Margit, Elsa, Vera och mig hade vi planerat klart.

Tisdagen den 16.e september på förmiddagen mötte Vera och jag våra fyra Amerikasläktingar vid Falkenbergs station. Dom blev väldigt glada över att vi tog emot dom där.  Vi körde först till Pallas hotell, sedan till en biluthyrning, Vera körde dessa dagar för Carl och Dolores, jag åkte med John och Christina. Därefter bjöd Vera på middag, Lillan var med. Carl hade med brev från Johan till Sigfrid. Jag läste det högt och översatte det till engelska. Amerikanerna hade fått det översatt tidigare, men det var några ord som man inte förstått, det gjorde inte vi heller. Det var nog på en mycket gammal dialekt. Jag frågade Carl, om han kom ihåg något av svenskan, som man talat i hans barndom. "Bara ett ord", sa han, "körka"!

Efter middagen tog vi en stadsrundtur, besökte S:t Laurentiikyrkan och därefter Törngrens Krukmakeri. Vi fick se på när Bengt Törngren gjorde en lergök, jag hade vidtalat honom innan. Han visade också en mycket bra film, som han själv tagit. På kvällen bjöd Carl oss, Lillan, Elsa, Margit, Vera och mig på Strandbaden. Vi åt lammstek. Carl berättade om sig själv och sitt arbete, Vera översatte.

                  
                                            Hos Vera dag 1. Lillan, Carl, Vera och jag.

Onsdagen. Först var vi i Skrea kyrka, som var nyrenoverad. Carl var tyst hela tiden, jag frågade John sedan, vad han trodde att Carl tyckte om den. "Pappa var mycket rörd," sa John, "här hade hans far gått i kyrkan, och här hade han konfirmerats." Vi gick också på kyrkogården, och visade släktens gravar. Det fanns ingen sten på Helenas och Nils grav, men Elsa visade en plats där hon trodde att deras grav låg.

Jag hade försökt ta reda på detta på kyrkogårdsförvaltningen, men det fanns inga uppgifter där.  Denna dag bjöd Lillan på middag. Det var soppa, Dolores tyckte mycket om den och ville ha receptet, men det fick hon inte. Lillan hade gjort den på pulver, ja, hon hade nog tillsatt en del godsaker också.

På eftermiddagen åkte vi till Arvid i Björsgård. Han tog emot oss i vardagsrummet. På ett stort bord låg en karta över Afrika uppslagen. Det försiggick en del stora händelser mellan några av länderna, Arvid följde noga med. På väggarna hängde många prisbelönta foton, som han tagit. Han visste var Nils och Helenas stuga hade legat och tog med oss dit. Lite av grunden fanns kvar. Christina plockade med sig några mindre stenar.

              
                    Här låg stugan. Elsa, John, Christina, Carl, Dolores, Arvid och Vera.

På kvällen samlades vi i församlingshemmet och åt lax. Alla i "kommittén" utom jag hade hjälpts åt att ordna med mat, dukning m m. Jag hade gjort namnskyltar med Helenas barns namn och deras egna, gästerna fick sätta på sig dom, så vi lätt kunde se vilken gren dom kom ifrån. Erik skötte inbetalningen och utdelandet av namnskyltarna. Några hade tagit med foton, som vi placerade på ett litet bord. Där fanns en del kort, som också fanns i farmors album. Men jag hann aldrig få reda på vilka de var. Det var en fin stämning. Vibeke sjöng några sånger till Lars pianoackompanjemang.

Carl hade skrivit ett tal, som han läste upp. Elsas svärson som hade arbetat i USA översatte, allt utom ett par ord, som handlade om glädjen över att  dom funnit så många släktingar i Sverige: "thanks to the good God".  Namnet Mats Onsjö nämndes i talet, och jag märkte sedan, att flera undrade över det. Så jag tog också mikrofonen och berättade hur det hela gått till. Jag hade också skaffat Långarydsservietter och -ljus av Helmer Svensson i Gryteryd, och jag återgav  hans berättelse, när han först inte kunde ta emot mitt samtal, eftersom han satt hos polisen och redogjorde över bankrånet som inträffat, då han var på banken i Halmstad.

Så var festen slut. Kommittén ordnade efterarbetet, det tog tid. Jag var mycket trött när jag kom hem, men satte igång att baka en nötrulltårta, eftersom amerikanerna skulle komma till mig nästa kväll. När jag la mig fram på småtimmarna blötte jag en handduk och la över ansiktet, det var svullet och blossade.
Det tog tid att somna.

Torsdag.  På förmiddagen var vi, amerikanarna, Elsa, Lillan, Vera och jag, bjudna till Inger i Haverdal. barnbarn till morbror Johan. Hon hade en sommarstuga på hans tomt, där såg vi också hans hus och vackra blommor utanför. Hon bjöd på en stor smörgås, bulle, kakor och tårta. En dotter, som talade utmärkt engelska var med, hon tog med oss till Skallen, berget där morbror Johan råkade ut för sin olycka! Det var nu en mycket vacker plats på berget med utsikt över havet, ett utflyktsmål. Tänk att vi fick uppleva det också!

        
                                                                         Stenbrottet.

        
                                                  Annika Grimberg berättar om Skallen.


Efter Haverdal besökte vi Ringsegården. Jag hade beställt en engelsktalande guide för visning av konsten. Det var Claes Hederstierna, kommunens personalchef, som ombesörjde det mycket bra.

På kvällen bjöd jag på paj och nötrulltårta. Närvarande var förutom amerikanarna och jag, bara Vera och Erik. Det var bra att Erik var med. För Vera och mig började det gå alltmer knackigt med engelskan, för mig blev det så, att när jag inte behövde anstränga mig, blev det också alltmer svårt att hålla ögonen öppna.

Fredag. Vera och jag följde våra gäster till tåget på morgonen. Det hade varit roliga dagar, det var verkligen trevliga släktingar. Dolores talade om  för Vera, att när dom kommit hem till hotellet den stora släktträffskvällen, hade dom satt sig i trädgården och pratat om, hur överväldigande det varit  med detta oväntade möte med den stora svenska släkten.  "Och så grät vi alla fyra!"

Men så trött jag var! Jag orkade inte tänka. Nu förstod jag, hur det var att vara dement!

Det blev mycket om Carl med familj, men det var ju också exceptionellt att träffa helt okända släktingar från Amerika och även dom okända från Halmstadtrakten, alla tillhörande Långarydssläkten.

                                                                                   

I min farfars släkt fanns det en hel del om klurighet och företagsamhet och mycket om jakt.  Winrotharna var tydligen goda skyttar.  Jag hoppas att det var gott om vilt att dryga ut matsedeln med. Pojkarna fick tydligen lära sig att skjuta tidigt.


Smederna Winroth

Pappa berättade om sina barndomsminnen från sin farfar, Eric Magnus, som var klensmed, och hade en svarv i smeastugan i det lilla rummet mot vägen.  När Skrea kyrka byggdes, smidde han spikarna och annat finsmide.  Hans far Peter, var också smed, mästersmed t o m, står det. Det kanske var detsamma som smedmästare.  Han flyttade till Skrea från Torup, där han varit anställd som smed på  Rydö Bruk.  Han gjorde också smidesarbeten vid Skrea kyrkas byggnation.  Bl a har han gjort kyrkogrindarna vid stora ingången.  På överdelen av ena grinden har han låtit rista in P W R 1857.  W för Win- R för -roth.  Så skrev man ju sina initialer, t ex Andersson: A S.  Jag tycker att ni, mina barnbarn, skall veta, att deras farmors farfars farfar har tillverkat grindarna, så det talade jag om för er flera gånger, redan innan ni var för små att förstå det här med släkt och tid.  En gång, när Henrik väl var en fyra-fem  år, frågade jag om han visste vem som gjort grindarna.  Han tänkte efter, och sa frågande: - Jesus?


           

Farfar Sven Elof
Pappa (Hugo) har berättat

                       
                                                                Hugo och Sven Elof.

Sven Elof började som sina bröder, arbeta hos sin far med smide. Hans bröder Johan och Nils blev smeder, sönerna övertog ju ofta rörelsen från sina fäder på den tiden, men  Elof fick alltså göra något annat.  Han hade inte de kroppsliga krafter en smed behövde, och sedan han arbetat i sin fars smedja tills han blev 17 år, började han 1871 hos en mösskräddare. 

Det var en som hade en symaskin, vilket inte var så vanligt på den tiden. Mössorna dom sydde såldes på marknaden.  Så fanns det en skräddare i Eftra, som kallades ”Swen (engelskt uttal) mä näsan”, eftersom han hade en så ovanligt stor näsa. Han köpte sig en symaskin, och den som fick lära honom sy på den, blev Elof.  Så kom det sig att han blev skräddare.

Elof hade blivit varnad att spela kasina med Swen mä näsan. Han brukade spela av sina gesäller en hel del av veckolönen, 1,50, på lördagkvällen.  Men Elof var skicklig, hade kortsinne, kunde räkna bra och kom ihåg vilka kort som gått.  Jodå, första lördagskvällen blev han tillfrågad om han ville spela kasina. - Jaha, det kan vi väl, tyckte Elof.  - Vi sätter väl 5 öre, sa skräddaren.  -Det blir bra, sa Elof. 
Elof vann 11 kasinor i rad, så han tjänade 55 öre den kvällen.  Sen blev det aldrig mer tal om att spela kasina på det stället.          

Elof berättade också en historia från sin tid som ”egenföretagare”, skulle man väl säga idag.  Han hade sitt skrädderi först på Brinkendal, pappa trodde att det var från omkring 1875. Det var ju vanligt att dom gick hem till folk och var där och sydde, ofta till flera av gårdens folk samtidigt.  Ibland kom där någon med häst och vagn och hämtade skräddarna, symaskiner, pressjärn och alla tillbehör. 

En gång var Sven-Elof med sin gesäll, som hette Kronvall på en gård.  På kvällen kom bonden in i rummet där dom satt, tog dynan överst i sängen, rullade ihop den som till en kudde och la sig i sängen. Sven-Elof såg att Kronvall fnissade och var full i skratt och han var lite undrande.  Så kom bondens fru efter och ropade: - Men käre August Petter, vad gör du, lägger du dig i gröden?  Det var nämligen så att när dom lagade till ”meraftan”,  (ungefär  eftermiddagskaffe) brukade dom ofta samtidigt koka gröten till kvällsmaten.  Då sparade dom tid och bränsle, behövde inte sätta eld i spisen igen.  Sen satte dom grytan i sängen för att hålla värmen. Meraftan var klockan fyra och kvällsmat klockan åtta.

Pappa berättar:

”Farfar (Eric Magnus) hade tre hundar.  Dom hette Håll i, Kör i vall och Spela.  Det var bra jakthundar.  Pappa (Elof) och hans bror Nils (Axel Winroths far) var som ynglingar ute på jakt, men hade inte fått någonting.  Spela befann sig på en 250 meters håll, och Nils siktade på henne och sa: - Ack om det varit en räv!   Så bar det sig inte bättre än att ett skott brann av och hunden träffades och dog.  Det var inte roligt för pojkarna att gå hem till pappa och tala om att hunden var skjuten.  Men dom sa inte hela sanningen, utan att skottet blivit en efterbrännare, sen dom skjutit på en räv.   - Ja, sa farfar, - sånt händer, och hade sina teorier om hur det gått till.”

Här kommer en liknande historia,. 

”Farbror Johan hade en bra jakthund som hette Boj.  Han var väldigt fäst vid den.  En kväll i skymningen, det var på 20-talet, var han på jakt i Storegårds ”hava”.  Hunden hade fått upp ett spår av en räv.  Nu var det så, att hunden var rödfärgad, liksom räven.  Dom sprang runt en bra stund, men den listiga räven sprang så småningom i hundens spår, vilket farbror Johan inte såg, då det hade mörknat alltmer.  Farbror Johan  tänkte, att nu skjuter jag räven, när den hoppar över gärdsgården, så kan jag inte skada hunden.   -  Och jag sköt.  Och när jag kom fram så fick jag se, att det var hunden jag skjutit!  Och jag sa: - Herregud, är det du Boj!  Och jag tog én i fanget, och jag graud som en glött! Och sen hade han aldrig nån hund mer.”

Nu går jag fram till år 2012, då jag flyttat till Skrea, till Lärftvägen. Då man planerade nybyggnad bl a på ängen upp mot f d Solgården, som gränsar till "min tomt", gjordes arkeologiska utgrävningar efter fornminneslämningar. Lördagen den 6 okt, fick allmänheten komma och titta på fynden och själva gräva. Jag var förstås där och lyssnade på arkeolog Ola Kardefors, som förevisade och berättade. Mycket intressant! Där träffade jag Olof i Håldämmet, som jag inte sett på åratal. Han började då berätta, vad han hört av sin farmor (eller mormor). Johan Winroth hade sin smedja vid Håldämmet, och bodde också där med sin familj. Jag stod tyst, när han berättade exakt ovanstående händelse, om när Johan sköt sin hund. Men avslutningen var lite annorlunda: Hädanefter drack han inte en droppe mer! 
                                                                                                                                           
Här kommer en ännu mustigare historia.

”Pappa (Sven Elof) och  farbror Johan var nere vid Grusmalens, vid Smörkull, och jagade rapphöns.  (Det var väl i deras ungdom). Bössan var en mynningsladdare.  Man laddade med först ett mått krut, sen en bit Falkenbergs Tidning, sen hagel, en bit tidning och så en knallhatt.  En flock rapphöns flög opp, farbror Johan sköt en med första skottet. Det tog ju tid att ladda om, men när ännu en höna flög opp, sköt han med det skott, som var kvar.  Det bar sig inte bättre, än att laddstocken flög fram, och skottet gick av vinkelrätt.  Där gick en gammal gubbe med två såll över axeln, och när  skottet small av, ramlade gubben.  Pappa sa: - Herregud, nu sköt du gubben, vad ska vi göra?  -Vi graver ner den jävern, sa farbror Johan.  - Nä, nä, det kan vi väl inte, tyckte pappa.  Vi får se hur det gick  mä én.  Dom gick fram och hjälpte gubben upp.  Det hade gått två hagel genom ena örat, och det hade nätt och jämt kommit fram lite blod.  Sen gav dom honom en peng (med ca 25 öres värde), för att han skulle tiga om händelsen.  Det tyckte gubben var väldigt bra.”

Ja, träffsäkra var dom, men det blev ju lite fel ibland.

Här följer en av dom bättre historierna tycker jag, kyrkvärd som jag är:
”Pappa (Sven-Elof) var i kyrkan, och det var håvgång.  Han satt jämte en välbärgad bonde från Boberg.  Denne tog upp en 25-öring och höll i handen.  Pappa tog då upp en krona, så bonden såg det.  Det gick bondens ära  för när - skulle skräddaren ge en hel krona?  Så han la ner sin 25-öring och tog upp en tvåkrona.  Då la pappa ner sin krona, och tog upp en 25-öring och la i håven, som då hunnit fram, och bonden fick offra sin tvåkrona!”

”Farfar, Eric Magnus, och Nils på Kull prenumererade på en tidning,  Aftonbladet,  ihop.  Det var dom enda i Skrea, som hade en tidning.  Farfar hade sett en annons om en hund till försäljning, och då gick han till Malmö för att köpa den.  Ja, han fick väl åka en fjärdingsväg eller så då och då.  Han  kom hem med hunden, det var troligen Spela. Detta var på 1850-talet.

En gång, det var nog i slutet på 1870-talet eller i början på 80-talet, skrev han (Eric Magnus) till Belgien efter  en helarmacherad (?) bössa, d v s det var ett par pipor, mycket tunna, virade med silvertråd i gjutningen.  Den kostade 80 kronor!  En ko på den tiden kostade 40 kronor.  Nils på Kull gjorde en kolv av gammalt päronträ, och farfars far Petter smidde mekanismen och ett korn.  Kornet gjorde han av en 10-öring i silver, som han smälte. Det var en mynningsladdare.  (Var det den, som redan är omskriven?) Jag kommer ihåg att pappa (Sven Elof) sköt en hök med den på väldigt långt håll. Den försvann omkring 1926, jag vet inte var den blev av.  Det skulle varit roligt att haft den kvar.
Nils på Kull som var Eric Magnus gode vän, gjorde likkistor samt borrade pumpstockar.
Pappa (Hugo) ärvde en sekretär från sina föräldrar.  Efter mammas död fick jag den.  Då Ingemar Bengtsson målade och tapetserade hos mig 1997, bad jag honom hjälpa mig och visa mig hur jag kunde fräscha upp den.  Han trodde att någon bysnickare hade tillverkat den.  Kanske det var Nils på Kull?  Det är mycket man borde frågat föräldrarna om.

Det fanns ingen, som var en så snabb och träffsäker skytt som Nils Winroth.  Det var lustigt, när jag träffade Elsa och lärde känna hennes mamma, Hanna i Långansgård, visade det sig, att hon kände farbror Nils.  Hon hade träffat honom i slutet på 1890-talet.  Han följde nämligen med engelsmännen, som var här och fiskade lax, när dom begav sig uppåt ån, och jagade och fiskade.  (Läs Dagar i Falkenberg av W M Wilkinson)

Det fanns ett bolag, Mölnebybolaget, som hade Hertings Såg.  Där kunde man köpa ”úbaga”, nämligen det yttersta på stockarna, när man sågade bräder.  Det kostade 25 öre för ett lass med en häst, och 50 öre med två hästar.  Dom som bara hade en häst, lässte på så mycket som hästen orkade dra fram till vägen.  Där slängde man av hälften, som man hämtade sedan.  En gång, jag var nog 5 år, fick jag följa med pappa.  Han hade lånat en häst, som hette Dora, av Elof i Bjären.  Hans fru kallades Slobbra, för hon pratade så mycket.  När dom körde hem, körde dom om Håldämmessmen, nämligen farbror Johan.  Han skodde om hästen.  Det var betalningen för lånet av hästen.”

Så långt har pappa berättat.

Skrea hade inget församlingshem. Sammankomster av skiftande slag hölls i skolan.  Pappa berättade vid invigningen av Solgården att hans far hade tre bröder, den yngste var Nils. Han dog tidigt, 38, kanske 40 år.  Hans fru Anna, gifte om sig med Johan Engberg. Pappa berättar, att denne åkte till Amerika för att pröva lyckan och försörja sin familj. Han hade inga pengar till resan, men fick låna av kommunen. Han hördes aldrig av igen. När Anna Engberg hade dött 1945, övertog sonen Axel Winroth stugan, friköpte tomten och betalade skulden till kommunen. 

Det finns en annan version, som jag funnit i Skreaboken från 1952, som jag skriver om längre fram.  Det är Veras svärfar, Olles pappa, Algernon Bengtsson, som skrivit om Johan Engberg, som var stenhuggare, liksom han själv.  ”Denne hade ett ohjälpligt dåligt  lynne och  kom lätt i gräl med sin omgivning, och när spriten kom till måste det bli en utlösning.  Han var ofta i slagsmål, och blev så när ihjälslagen.  Han blev till slut genom kommunens försorg, på fädernas vis, förpassad över gränsen - d v s till Amerika”. 

Axel Winroth var den siste i släkten, som hade stugan, som sedan rustades upp och kallades Solgården.  Han var sjöman, och som så många andra med det hårda livet på sjön, var han ganska begiven på starka drycker.  Jag som har väldigt svårt för för mycket drickande, dumma snapsvisor och  fulla människor, hade alltid stor tolerans med farbror Axel.  Han uppträdde alltid med lugn och en viss värdighet, när han fått för mycket.  Han gick på sjön också under andra världskriget.  När han varit hemma ett tag och skulle ut igen, undrade man alltid, om man skulle få se honom mer.

Sverige hade lyckats få fri lejd över haven med sina handelsfartyg.  Men farorna var ändå stora.  En gång när Axel var med på en av båtarna Brazil, Ekvador och Svea Drott, som gick tillsammans, gick det ena fartyget på en mina, därefter även de andra två, som stoppat.  Så hette det officiellt.  Men man var ganska säker på att alla tre fartygen torpederats.  Axel förlorade alla sina ägodelar, men blev upplockad av en tysk besättning, och förd till Norge.  Hans nerver blev inte desamma efter detta.

När vi flickor var i tonåren och han var hemma, gick vi ofta och hälsade på honom.  Han hade en hel del ovanliga saker, som han fört hem från sina resor, t ex skölden, eller vad det kan heta från en bälta.  Och så hade han en väldig massa vykort från främmande länder, som vi fick titta på, sedan han plockat bort en del. Vad det senare innebar, förstod jag inte förrän många år efteråt. På den tiden låg båtarna länge i hamn för ur- och ilastning, och sjömännen fick se en hel del av världen. Men på vykorten han skickade från ett främmande land, stod det alltid till mammas besvikelse bara Hälsningar Axel.  Detta var ju långt före Tv.ns och charterresornas tid, så man var ju nyfiken på hur det var i för oss exotiska länder.  Komminister Edgren som varit sjömanspräst höll ett väldigt fint tal på hans begravning.  Bl a talade han om sjömannens situation, att alltid längta hem när han var ute, och att alltid längta ut när han var hemma.

Hembygdsföreningen i Skrea har gjort intervjuer med äldre personer om deras liv och yrken, som med pappa, Axel  Andersson och ringar-Nils (Karlsson).  Jag har fått låna banden och har spelat av dom. Jag har skrivit om ringar-Nils i Skreaboken 2014,  ni bör läsa om honom där.  Han var fosterson till Ringare-Johannes och hans Anna, och hade två fostersyskon, Margit och Alice.  Johannes var väl jämnårig med min farfar, och barnen med pappa och hans syskon.  Dom umgicks mycket. 
Här är ett litet fragment av vad pappa berättat, för kanske 55  år sedan. Så synd att jag glömt resten.

Anna, som var bra på att skriva vers, liksom Ella och pappa, skickade iväg Kocke en kväll med en dikt till ringarns.  Hon hade travesterat Fritiofs saga, den dikt som börjar:

Björn och Fritiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda
silver var varannan ruta
och varannan var av guld.

Då steg Hilding in: Sitt neder
o s v.

Annas dikt började:
Ella och Anna sutto båda
vid ett matbord skralt att skåda
mager var varannan skorpa
och varannan hård och torr

Då steg Hugo in och kväder
- Sidder ni här än och äder....

Det är allt jag minns, troligtvis inte riktigt rätt återgivet.  Dikten gick i alla fall ut på, att dom ville bli bjudna på kaffe och våfflor.  Och det blev dom.

Ringare-Johannes blev  kyrkvaktare, som Nils sa, 1871.  Nils fick tjänsten 1926, men hade då i praktiken övertagit det mesta av arbetet sedan länge.  Själaringningen varade i 25 minuter. Församlingen var indelad i liklag, det behövdes 4 ringkunniga karlar till själaringning och till begravning, nämligen en man till vardera klockan som drogs med rep, ett mycket tungt arbete, dom måste avlösas.  Så småningom dog systemet med liklag ut, dom kunde inte ringa.  Det blev några som bodde nära kyrkan, som ställde upp, bl a  farfar, Sven Elof  Winroth.  ”Så länge jag kan minnas från min tidiga barndom”,  säger Nils, ”så ringde han varenda själaringning och varenda begravning”.
                                                                                  - - -

Jag har i en bok av Anders Andersson - Skrea socken - utgiven 1952, funnit en del om Winrothssläkten.  Anders Andersson var fosterson till Gudmund Svensson, torpare, född 1825. Han och hans dotter Anna Beata bodde i en liten stuga, som låg bredvid Ringsegårds småskola. Anders Andersson blev sedermera präst. Fosterfadern dog tydligen 1905, när Anders Andersson var barn, men Anna Beata minns jag väl, från tiden jag gick i skolan ht 33 - vt 35 - likaså häcken intill vägen med snöbär, som vi roade oss med att smälla sönder i förbifarten.

Jag citerar:
I början av 1800-talet förekom ju auktoriserade hantverkare i diverse yrken.  Således omnämnes i protokollen flere stycken sockenskomakare.  Sockenstämman valde  noga, t ex - citat:

”antager ogifter drängen Anders Eriksson från torpet Holmen Skrea socken, nära 26 år gammal, av god frejd samt skickelig uti skräddarehantverket.”  Detta beslut hade emellertid föregåtts av tvistigheter, åtta namngivna personer hade varit för att invälja ytterligare en sockenskräddare - det fanns en förut.  De övriga var emot, men fem dagar senare kom ett tillägg till protokollet, och Anders Eriksson blev antagen ”vid närmare eftersinnande” Undertecknat den 29 juni 1821 av N. Norberg och 35 namn.

” På 20-talen nämnes smeden Petter Winroth, vars namn sedan bäres av 2 avkomlingar i andra led, nämligen sockensmeden, smedjohan Winroth och smeaskräddaren.
 
Smeajohan hade varit i Amerika, byggde sig vid hemkomsten i slutet av nittiotalet en smedja på Håldämmers mark.  Han var särskilt erkänd som god hovslagare, men bönderna anlitade honom även gärna vid lagning och beslagning av vagnar och andra redskap.  Även då det gällde finare smide var smeajohan eftertraktad. 

Han spottade inte i glaset då någon bjöd, men sällan sågs han berusad.  God skytt var han, och många harpaltar och rävar fick bita i gräset för hans bössa.  Grävlingar ingingo även i hans trofésamling.  Något annat villebråd erbjöd sig inte.  1825 hade sista vargen skjutits på Bobergs bys mark och 1890 togs sista lodjuret på Smörkull.”
Sven Elof Winroth, smeaskräddaren, minns författaren som en mycket humoristisk och godmodig  yrkesman.  Sitt yrke kunde han efter den tidens krav. 

Det var brukligt att skräddare och skomakare gingo omkring i gårdarna och ekiperade hela familjerna.  De hade då mat och sängplats på stället åt både sig och sin gesäll, ifall sådan fanns, och där arbetet pågått på lördag, plägade hantverkaren även få söndagsmaten, som också brukade bli extra festlig.  Man härmde efter Smeaskräddaren, att då han tillfrågades efter tidpunkten, då han var att vänta till gårds, brukade svara: ”Vänta, lawd me saj, torsda i da, fredda i mörn, lorda ettermidda kommer ja säkert.”

Det var alltid roligt att gå till skräddaren och prova.  Det var goda kakor i köket och moran hade ett vänligt leende. De vila nu sedan många år på Skrea kyrkogård.”

När detta skrivs, har jag Torbjörn Andersson här, snickare i Skrea, som talade om, att han har ett arbete på gång hos Lennart Winroth, Fegen.  Denne hade berättat för Torbjörn, att hans farfars farfar hade gjort kyrkogrindarna i Skrea!  Det är roligt, att flera aktar och vördar minnet av våra anfäder.  Det finns 20 med namnet Winroth i telefonkatalogen i Falkenbergsområdet f n, som väl troligen alla kommer från min farfars bror Johans sida, men jag känner nästan ingen av dom!


Gå till del 1. Klicka här!