Krig och ny skola
Del 2


Rektorn, Gösta Malmgren, R.V.O.

var en person, som ingav stor respekt. På morgnarna när vi, 200 elever, gick eller sprang uppför stentrapporna med ortoceratiter, pratande och skrattande, och ställde upp oss klassvis i led, för att gå in i aulan till morgonbönen, blev det ett väldigt oväsen. Rektorn brukade stå där, och han behövde bara med långsam och låg stämma säga: ”Håll tyst!”, så blev det tyst. Vi hade morgonbön kl 8.20 – 8.30, ledd av Signe Hallberg 3 dagar, och Carl Josefsson, kristendomsläraren, som också var prästvigd, 3 dagar. Någon elev fick spela psalmerna på orgeln från läktaren, Majbritt var en av dem, jag var något år med på läktaren för att leda sången. Rektorn hade en sjukdom, som gjorde honom mycket långsam och stel i rörelserna ävensom i talet.

    Jag hade honom i matte. Jag vet inte om han var bra på att förklara, jag tror inte det. Han var mycket saklig, och för dom som hade lätt för ämnet, gick det naturligtvis bra. Något som jag med många andra aldrig kunde lära mig var, att räkna ut ett tal utan siffror eller bokstäver. När vi fick tillbaka provräkningarna, gick vi igenom alla talen. Någon fick gå fram till tavlan och redogöra för ett tal inför klassen. Man var ju alltid rädd för att få ett tal, som man inte klarat. När det var det sifferlösa talet, var det alltid en och samma person, som fick förklara: Evald Karlsson. Han började t ex med: antag att (vad det nu var) = 100. Och så utvecklade han sin teori med rasande hastighet och inte alls pedagogiskt, medan han skrev på tavlan, och så kom han fram till rätt svar. Så frågade rektorn: ”Förstod alla det?” Då gällde det att titta ner, eller om det gick, gömma sig bakom framförvarande rygg, och absolut inte visa, att man inte förstod. I så fall fick man gå fram, och börja om från början.

    Det var tragiskt med rektorns sjukdom. Hans stora ambition var, att Falkenbergs samrealskola skulle vara en idrottsskola. Efter vad jag minns, hade han själv haft stora framgångar som idrottsman. Det fanns massor av pokaler och andra utmärkelser, som skolan fått vid tävlingar med andra skolor, och namn på tidigare elever, som hedrat skolan. Jag kan inte redogöra för det, eftersom jag inte hade anledning att intressera mig för gymnastik.


           

Agda Knutsson

var vår gymnastiklärare. Hon var omtyckt av dom, som kom henne närmare in på livet, och hon sa aldrig något förklenande till oss, som inte var så bra. För oss från Skrea var gymnastik något nödvändigt ont, men det var ju i alla fall avkoppling från läxförhör. Vi hade aldrig förut haft någon gymnastiksal. I Skrea flyttade vi bänkarna intill väggarna och gjorde lite gymnastiska övningar. Vi hade en plint som vi hoppade över, på låg nivå, och en bom, som vi kunde gå balansgång på, kanske kunde vi gå armgång också. Nu låg vi hopplöst efter de flesta andra. Birgitta Andersson blev uttagen till att efter hand förevisa de nya gymnastikrörelserna, som vi alltid hade först på lektionen. Hon fick också förevisa balansgångsövningarna m.m.

    Vi ställdes upp i bokstavsordning, ett 60-tal flickor, och eftersom jag var näst sist, hände det ofta, att lektionen var slut, innan turen kom till mig. Mer och mer hoppades jag på det, eftersom jag sällan fick tillfälle att öva. Värst var det med friidrotten. Det hade inte funnits någon annan plats vid Skreaskolan att vara på, än på berget, som vi sa. Det fanns en ganska jämn, smal remsa intill skogen, lagom för längd- och höjdhopp samt löpning. Vi hade inte mycket till redskap, det var mycket provisoriskt. Vi ritade ett streck i marken, varifrån längdhoppet skulle utgå. Läraren hade nog tillverkat en höjdhoppsställning och en ribba. Hur fort, eller rättare sagt långsamt vi sprang, visste vi inte. Nu kom vi tillsammans med en massa flickor som haft helt andra förutsättningar.

    Vi sprang alltid 60 m två och två i bredd, Rigmor och jag såg alltid till att springa tillsammans, så märktes det inte så mycket, att vi var dåliga. Vi hade nämligen samma tid, rekordet var 10,1 för oss. Pojkarna hade ofta rast samtidigt och tittade på och kommenterade. Det gällde, att försöka bluffa, så gott det gick. Birgit, som var storvuxen, hade sin speciella stil. Hennes bröst hoppade upp och ner, när hon sprang, för att dölja det höll hon i tröjan mellan tummen och pekfingret över brösten, vänster hand på höger sida och vice versa. Det var svårt att låta bli att skratta. Jag tror inte att Agda Knutsson sa något om det någon gång, hon förstod nog.

    Vi Skreaflickor var ju ändå hopplösa fall, åtminstone våra årgångar; Rigmor, Inga, Birgit, Ebba och jag. Och att vara uppdelad i två lag med en stor boll, vad det nu var vi gjorde, korgboll kanske? Jag sprang alltid i någon ytterkant och fångade bollen, om den kom i min väg. Det var inte min stil att ta något från någon. Att hoppa höjd eller längd, eller springa fort var inte heller min grej, men att vara uthållig i t ex 3 km, där var jag bra.
Fröken Knutsson såg verkligen förvånad ut första gången jag kom i sällskap med de två första flickorna, med ett stort avstånd till de efterföljande. Och så hade vi slungboll och kast med liten boll, det gick rätt bra.
   
    Ofta, när jag ser idrott på TV, tänker jag på, att jag under skoltiden inte hade en aning om, allt vad en idrottsman skulle kunna, t ex hur han skulle disponera ett lopp. 1943 såg jag Gunder Hägg springa på Slottsskogsvallen i Göteborg, och jag tyckte, att det var konstigt, att han sprang så sakta och ändå vann! Fast han ökade ju takten på det sista varvet. Tänk att han orkade det!

    Jag avskydde gymnastikuppvisningar. Särskilt sedan den gången, då flickan bakom mig trampade av hälen på min gymnastiksko, först på den ena, sedan på den andra foten, då vi marscherade in i gymnastiksalen. Vi fick genast börja springa och hoppa, jag spretade ut med tårna så gott jag kunde, för att skorna inte skulle flyga av. Hur jag lyckades, förstår jag inte än. Fröken Knutsson fick så småningom se min belägenhet, och jag fick tillfälle att sätta på mig skorna igen.

    Mamma var mycket intresserad av idrott och hon förstod inte Veras och min motvilja mot detta ämne. Hon var med i Hwitans trädgård en lördagseftermiddag, för att lyssna på Lars, som var med och spelade i ett band. Men efter en stund startade Falkenbergsloppet ungefär där på Ågatan, då skyndade hon till trottoarkanten i stället och njöt av att få stå så nära. Det var behållningen den dagen. Ock så frågade hon: ”Varför har ni aldrig ägnat er åt idrott?”


           


Gurli Johnson

    I svenska hade min klass fil. mag. Gurli Johnson, kallad Gurlan, syster till den legendariske Patrik Johnson. Hon var en duktig lärare, ganska sträng.

    Den första uppsats vi skrev, hade ämnet "En skogsbrand". Jag tyckte, att jag hade lyckats bra med den, och blev lite förvånad, då jag bara hade fått ba+ på den, jag hade förväntat mig AB. Men så fick Ella Ivarsson läsa upp sin uppsats. Då förstod jag. Det skulle kunnat vara Selma Lagerlöf eller någon annan stor författare, som skrivit den. Detta var inte något tillfälligt. Ella fick alltid läsa upp sina uppsatser under alla fyra åren.

    Jag träffade Gurli Johnson flera år efter realen. Hon frågade vilken klass jag gått i. Jag svarade ”i Ella Ivarssons klass.” Hon berättade då, att hon gett två stora A.n under hela sin tid som lärare, det ena hade Ella fått. Ella var dotter till kyrkoherden i Vessige, hon var duktig i alla ämnen, men såg ut att tycka att det var pinsamt att bli uppmärksammad. Hon var också en bra kamrat. En gång i fyran, då jag på en håltimma varit till Bigges och köpt knappar åt pappa, fann jag alla flickorna i klassen liggande i gräset och sola. Vi skulle ha tyska nästa timma, och håltimman brukade vi använda till att gemensamt översätta och gå igenom läxan. Nu var det avklarat, och jag sa, att nu blir det väl jag, som får dom svåra frågorna. Då satte Ella sig upp och gick igenom allt en gång till! Hon var den enda i vår klass, som tog studenten. Det fanns inte något gymnasium i Falkenberg på den tiden, men hon hade en farbror och faster i Göteborg, som hon kunde bo hos och gå på gymnasium där.

    I ”svenska språket och litteraturen” som det hette, läste vi dikter av främst de stora svenska författarna och analyserade dom, vi läste små stycken eller noveller och lärde oss förstå undermeningen i dom. Här hade dom som ärvt böcker, t ex Realskolans läsebok, av sina syskon stora fördelar, det fanns redan anteckningar i böckerna, med just det, som läraren efterfrågade. Jag lärde snart känna Gurlans smak eller uppskattning av formuleringar i texten. Då vi vid högläsning kom till ett sådant ställe, tittade hon ut över klassen för att se om någon reagerade. Jag mötte då ofta hennes blick och fick på så sätt ett visst samförstånd med henne.

    Vid uppsatsskrivning skulle man skriva inledning, därefter två eller tre stycken – hette det avhandling? - som man skulle sätta rubrik på, samt avslutning. Man skrev då en kladd, som man sedan renskrev med bläck. Hon uppmuntrade alltid till att gå igenom och ändra före renskrivningen. Hon var belåten, då hon märkte, att man använde radergummit flitigt. Det tänker jag ofta på, när jag skriver, det är skönt med dator, det går så lätt att ändra.
Ordet teater för också alltid mina tankar till henne. Hon kunde uttala det på rätt sätt, alltså utan ett j mellan vokalerna.

    Vi uppmanades att inte läsa ”den kolorerade veckopressen”, d v s Hemmets Journal m fl veckotidningar. Vi skulle endast läsa skönlitteratur, Nobelpristagare t ex. Det lät tråkigt. Därför tog det lite tid, innan jag läste Selma Lagerlöf, som jag nu har i 12 band. Jag har Hemmets Journal också.
Många lärare hade en hackkyckling, så också fröken Johnson. Det var synd om dom, deras svar blev alltid ifrågasatta.

    Fröken Johnson var gammaldags men ville ändå försöka förstå ungdomar. Hon ville att någon skulle förklara för henne, vad det var som vi gillade med jazz. Hon såg förväntansfullt ut över klassen, men ingen kunde göra detta begripligt. Vad tyckte vi
t ex om den nya sångerskan i vår ålder, som orsakade så mycket rabalder och fördärvade ungdomen, sas det – Alice Babs?

    En gång frågade hon, hur vi tilltalade en okänd dam på tåget t ex. Inte sa vi väl tant eller damen? Hon uppmanade oss att säga Ni, någon gång måste ju mönstret brytas, det besvärliga att konstruera meningar, som kringgick titulerandet. ”Ni” borde inte verka oartigt.

    Vi hade henne också i engelska, som vi började i andra årskursen. På den tiden var det viktigare med tyska, som vi började med i ettan. Jag tyckte det var roligt med språk
När vi hade haft prov i vilket ämne som helst, utom uppsatsskrivning, jämförde vi flickor alltid våra skrivningar på rasten efteråt, och genast visste man vilka fel man gjort. Men en gång hittade jag inget fel på det engelska provet, det stämde - jag var bäst i klassen! Alla, även de duktigaste, hade gjort något fel. Provet handlade om lord Nelson, som före slaget vid Trafalgar sa till manskapet: ”England expects every man to do his duty!” Jag var förstås överlycklig. Men det fick jag inte vara länge. På rasten efteråt kom en flicka, vars pappa var överläkare på Falkenbergs lasarett, fram till mig och talade om, att det hade skett en bilolycka utanför mitt hem. En 5-årig pojke, som gick hand i hand med sin storebror, slet sig plötsligt loss och sprang ut i korsningen framför bilen, han överlevde inte. Familjen bodde inte långt från oss, vi kände dom väl. Vera, Majbritt och jag och många barn var med på begravningen. Det är starka minnen därifrån. Storebror blev snickare, han gjorde en gång ett arbete åt mamma. Hon bjöd på kaffe, dom satt i köket och när han tittade ut över vägkorsningen, sa han, att han aldrig kunde köra där utan att tänka på sin lillebror och den hemska händelsen.


           

Signe Hallberg  

I tyska hade vi ämneslärare Signe Hallberg, kallad Missan. Hon var snäll, men jag har ändå inte glömt en orättvisa, som jag tyckte det var. På ett prov hade jag satt ett objekt i ackusativ i stället för dativ. Objektet innehöll bestämd artikel, två adjektiv samt ett substantiv, som tyvärr också kunde ha en dativändelse. Jag fick 4 fel. Jag gick till Missan och sa, att det ju egentligen bara var ett fel. Nej, de röda ändringarna visade, att det var fyra fel. ”Hade det varit bättre, om jag skrivit meningen i flera olika kasus?” undrade jag . Hon ändrade inte sitt betyg. Det blev B i stället för AB eller a.

Varför skulle lärarna vara så stränga?
Hon hade ingen hackkyckling, men en favorit. Det var en rödhårig pojke, som inte såg särskilt bra ut, inte heller var han särskilt duktig, men hon förlorade sig i sina blickar på honom, när han fick frågan, och det blev en liten paus, innan hon gick vidare. Det var nog pinsamt för honom. Jag tänker alltid på detta, när jag hör Povel Ramel sjunga om firmafesten och ”lilla fröken Carleman”.

    Annars försökte hon alltid göra lektionerna roliga. När någon, åtminstone i ettan, sa fel artikel eller fel ändelse tog hon sig hastigt för örat och sa – aj, vad det gjorde ont! Och så skulle vi, om vi vaknade mitt i natten, kunna rabbla upp prepositionerna som styrde dativ, ackusativ och båda – och det kan jag än idag (då jag är 80 år).

    Jag tyckte det var bra, att vi läste tyska först, före engelska, vi hade stor hjälp i svenska språket av all tysk grammatik vi måste lära.

    Signe Hallberg avgick med pension efter höstterminen 1944 efter 40 års tjänstgöring. Hon bör alltså vara född i slutet på 1880-talet. Många, de flesta? av våra ordinarie lärare var väl födda på 1800-talet. Fröknarna Hallberg och Johnson hade alltid höghalsade klänningar eller blusar med gammaldags krås vid halsen.
Tänk - både fröken Hallberg och fröken Johnson hade varit i England och Tyskland! Jag såg med beundran på dom, när dom talade om detta.


           


Carl Josefsson

    Vi hade teol. och fil. kand. Carl Josefsson, kallad Ojen,i kristendom. Han ville ha bra resultat, så han hjälpte eleverna på traven, om dom inte kunde svara direkt. När vi hade skriftligt prov på läxan, och han märkte, att någon inte skrev psalmversen, gick han till denne och viskade, hur den började. När vi förberedde läxorna fick vi alltid efter hans anvisningar stryka under i läroboken de viktiga meningarna, skriva I, II, III därefter A,B,C, eller 1,2,3. Det var ju bra studieteknik, det var det bästa han lärde oss. Läroböckerna var tråkiga, det var mest religionshistoria, dessutom fanns det en massa fackord, som man inte kände till eller förstod.

    Varje gång jag hör eller läser ”på östra sidan av Jordan” tänker jag på Ojen. (Stoltz tyckte, att vi var dåliga att hitta på bra öknamn på lärarna. Han skulle bara vetat, vad vi kallade honom oss emellan!) Ojen sa alltid ”hin sidan Jórdan”, alltså med betoning på första stavelsen av Jordan. Ja, det är konstigt vilka minnen lärare efterlämnar!

    I den muntliga realexamen, då alltså en eller två censorer eller inspektörer skulle vara närvarande och bedöma oss, kom jag upp i kristendom och tyska samt två andra ämnen, jag minns inte vilka. De två sista lektionerna före muntan i kristendom, förhördes vi i tur och ordning på en läxa, vi nyligen haft. Vi förstod, att det var detta vi skulle kunna den stora dagen. Så blev det också. Det gick som smort, tills Josefsson råkade ta fel på Karl Vilhelm Karlsson och Evald Karlsson. Han blev märkbart nervös, men det var ingen fara, dom kunde redogöra för varandras frågor.

    Efter adj. Josefssons död kom en dag fru Josefsson till Elverket, där Ebba och jag arbetade. Det var just när vi börjat med dataräkningar, och hon förstod sig inte på sin. Hon såg ledsen och nervös ut, vilket var vanligt, när en kvinna mist sin man, det hade alltid varit han, som tagit hand om allting utom hushållet. Vi förklarade, och sen började vi prata med henne om adj Josefsson och hur snäll han varit som lärare. Hon blev glad och sa, att ”jag trodde att det här bara fanns krångliga dataräkningar och siffror – men så fanns här människor!”


           


Torsten Eriksson    

En lärare, som bör nämnas, var fil mag Torsten Eriksson.
Vår klass hade honom i historia en tid, och likaså en tid i svenska. Vid sjukdom och inte minst då många lärare blev inkallade till militärtjänstgöring, hade vi ofta vikarier, och många ordinarie lärare fick arbeta med nya klasser. Han var inte stroppig, han var lite mer av en gamäng. När vi hade uppsatsskrivning i svenska, blev han tokig om någon skrivit en 7- 8 sidor. Han hade ingen lust att sitta och rätta hur mycket som helst! Då röt han och härjade, men det var inte så allvarligt menat. När han gick in i klassrummet, slängde han alltid igen dörren efter sig med en skräll.

    Han var Veras favorit bland lärarna. Det gällde att uppföra sig väl och helt efter skolans regler, annars kunde man få anmärkning, vilket skrevs in i klassboken och rapporterades till rektorn. Dessutom fick man anmärkningen med sig hem, som pappa skulle skriva på. Och det värsta: man kunde få sänkt sedebetyg, d v s B i stället för A i betyget. En dag var det en pojke som inte kunde svara på Erikssons fråga, Vera viskade svaret, och det hörde Eriksson.

- Det blir anmärkning Vera Winroth!
- Det vill jag inte ha, jag vill ha en örfil, liksom Lobbe fick häromdagen.
- Jag slår inga flickor.
- Det är orättvist, annars får jag ändå stryk av pappa, när jag kommer hem!
- Nåja, kom hit då.

    Vera gick fram, och fick ett slag på ena kinden och ett på den andra. Hon neg och sa tack och gick och satte sig i sin bänk. Hennes anseende i klassen ökade säkert efter detta. En arbetskamrat till mig, f d klasskamrat till Vera, berättade många år senare denna episod för mig. Tilläggas kan, att hon inte skulle fått stryk av pappa. Det trodde nog inte Eriksson heller.

Man kan alltså ha den som slår en till favoritlärare!

    Vera skulle hålla föredrag om Beethoven. Hon hade ganska god tid på sig, men skulle börja ta itu med skrivandet sista kvällen. Jag hade varit ute, när jag kom hem låg ett ark med rubriken Beethoven samt ett par skrivna rader på skrivbordet, tillsammans med ett par böcker om kompositören. Vera låg på sin säng och sov. Snäll storasyster som jag är (!) satte jag mig och skrev föredraget, eftersom jag ändå kände till en del om ämnet och kunde inhämta nödiga uppgifter från böckerna. Sedan jag sovit någon timme, väcktes jag av ett skrik. Vera hade vaknat. ”Titta på sekretären”, sa jag sömnigt och somnade igen. Jag var rätt nervös dagen efter, tänk om Eriksson tittade i hennes papper, och såg att det inte var hennes stil. Då skulle det väl inte räcka med anmärkning. Men han hade sagt, att det var ganska bra, men hon skulle använt mer egna ord!


           

Gertrud Stoltz f. Olsson

    Man kunde läsa franska i 3.an och 4.an – det var frivilligt – det gjorde jag för fru
Gertrud Stoltz, f Olsson, som kom 1939 eller -40 och blev klassföreståndare för parallellklassen Vi tyckte det var spännande att iaktta Stoltz och Olsson, ryktena gick och visade sig besannas, snart var dom gifta. Vi hade franska tillsammans med parallellklassen, Gertrud Stoltz tillhörde dom stränga.

    Vi hade 30-årsjubileum efter realen på restaurang Hertigen. Det var mycket lyckat. Klassföreståndarna var närvarande. Gösta Stoltz hade filmat ganska mycket, när vi gick i skolan, särskilt vår klass, och hade visning för oss på festen, ett mycket uppskattat inslag. Eftersom jag hade varit med i 3-mannakommitten, som ordnade festen; det var Bengt Jerlov och Ulla Hansson från a, och då jag var den enda från b, hade jag Gösta Stoltz till bordet.

    Nu var vi såna kompisar och det verkade vara mycket roligt för honom att få prata med mig. Vi hade fått låna våra uppsatser – det skriftliga examensprovet – och kunde nu få läsa våra egna alster. Jag hade skrivit om musik, och om hur jag, så snart jag kommit hem från skolan, satte mig vid pianot och spelade och glömde allt annat. Det lät verkligen i högsta grad förmätet och omoget. Det blev många goda skratt, när vi satt där och läste.

    En av flickorna, Elisabeth Nilsson, var inte med p g a att hon bodde i England. Hon var gift med en engelsk professor vid ett universitet. Men hon hade en stuga hemma i Eskered, och senare på sommaren bjöd hon dit oss, ett 10-tal personer, som bodde nära, på kaffe. Ett långbord var dukat i trädgården, Elisabeth stod vid ena kortsidan och hennes man vid den andra. Alla skyndade mot Elisabeth, ingen vågade sätta sig jämte professorn, ingen utom jag på ena sidan om bordet, och Gertrud Stoltz på den andra. Jag tycker att det är så pinsamt och även oartigt att inte vilja sitta jämte värden, även om han skulle vara en engelsk professor. Men det var inte svårt att prata med honom – och nu fick jag då och då hjälpa Gertrud Stoltz med engelskan! Tänk om man vetat det, när man gick i skolan.     Ja, vilken skillnad det var på överheten och oss andra på den tiden! När jag var 13 år, fick pappa lunginflammation och blev hastigt och häftigt sjuk. Natten till pingstafton var han mycket dålig, och mamma väckte Vera och mig, hon var rädd att han inte skulle överleva natten. Det var hemskt att stå där vid sängen och se honom sådan. På morgonen ringde mamma till doktor Björnby, men han kunde inte komma förrän sent på eftermiddagen. Sedan fick jag cykla in till apoteket och köpa ut medicinen. Det fanns ju ännu inte antibiotika, lunginflammation ledde ofta till döden. Jag var förstås fortfarande rädd och orolig. Apoteket var stängt, men apotekaren själv var jour, och kom efter att jag ringt på en klocka. Han var rosenrasande för att ha blivit störd, och skällde hela tiden på dessa fräcka människor, som inte kunde köpa ut sin medicin på vanlig tid, utan skulle komma på pingstaftons kväll och förstöra den för honom.
 Jag kämpade med gråten, jag bet ihop, jag visste, att jag inte skulle kunna säga ett ord utan att börja storgråta – och det unnade jag honom inte. Men jag smällde igen dörren, när jag gick, det hårdaste jag kunde.

    Många år senare när jag var kyrkvärd, kom det en gammal apotekare till gudstjänsten. Jag tror inte, att det var densamme – men jag tänkte på händelsen ovan. Han frågade efter toaletten och ville, att jag skulle gå med honom dit. Jag skulle också gå med honom in och dra ner blixtlåsen på jylfen! Han ville, att jag skulle stanna och hjälpa honom efteråt också, men det gjorde jag inte. Jag hämtade Tord – kyrkvaktmästaren – han fick ta hand om honom efteråt.

    Hur kommer det sig, att man kan bli så uppskattad av överordnade när det gått några decennier? När mamma fyllde 70 år, och Ebba, som varit med på uppvaktningen, skulle gå hem, sa jag, att ”idag fyller ingenjör Grankvist 80 år.” ”Vi åker dit och gratulerar”, sa Ebba.
Sagt och gjort. Vi ringde till blomsteraffären Törnrosa, och frågade, om dom visste, om han var hemma. Jodå, det var han. Så ringde vi till Inga-Lill, som arbetat för honom, och så åkte vi tre hem till honom och hans fru med blommor. Där var en hel del fint folk, men vi kände genast, att detta var det roligaste på hela dagen. ”Jag sa till Tage”, sa hans fru, ”att nu är det så länge sedan du pensionerades, så nu kan du inte vänta dig, att någon från kommunen kan komma ihåg dig, - och så kommer ni!”

    Likaså, när min chef under många år, Hans Afzelius, fyllde 80 år, var vi några, fem stycken tror jag, som uppvaktade honom. Där var det mycket folk som satt och åt, vi blev hjärtligt mottagna. Där fanns en rymlig hall med bord och stolar, där fick vi sitta. Hans – vi hade efter många år blivit du med honom – lämnade genast alla sina gäster, och satte sig hos oss, och var väldigt glad att vi kommit.

              

    Det är ju ofta synd om övningslärare. Så var det också med lärarna i teckning och musik i denna skola. Dom kunde inte klara bråkiga klasser, och då elever märker det, tar dom – det behöver inte vara många - fullständigt över och saboterar lektionerna, och det är svårt för läraren att få ordet.
   
       
Edith Hinders

teckningsläraren, var instabil till sin läggning. Dom stökiga eleverna tog alltid tillfället i akt att bråka för övningslärare. Hennes metod var att ta en långlinjal och slå i katedern med all kraft gång på gång, så att flisorna yrde, för att försöka bli hörd. Men hon var observant på om man var respektfull. En gång, när vi skulle åka med samma tåg, hjälpte jag henne med väskorna, jag såg hennes tacksamhet, också senare på lektionerna. Förresten fick jag AB i teckning.


           

Gunnar Ågren

musikläraren, hade gett upp, han låtsade, som om han inte märkte något. Vi hade sång i klasserna 1 - 3 tillsammans med parallellklassen. De flesta pojkar var från början befriade från ämnet p g a målbrottet. Många var likgiltiga och ointresserade och kunde ibland göra Ågren rasande. En gång reste han sig från pianostolen, lyfte den långsamt och satte ner den igen lika långsamt, gick likaledes långsamt runt flygeln, medan han väste: - bolsjeviker, kommunister, femtekolonnare, anarkister - i stigande röstläge. När han gått ett varv, gjorde han om det hela, vi trodde att han skulle kasta pianostolen ifrån sig, men den sattes ner igen lika långsamt. Då var det dödstyst.

    I 4:an undervisade han i musik i klassrummet, då var pojkarna med. Bakom mig, längst bak, satt en stökig pojke, han och den som satt intill honom, flyttade ihop bänkarna och spelade byggkasina, smällde med korten och kommenterade varje stick. Ågren hade ingenting att sätta emot, han såg och hörde ingenting. Han fortsatte att berätta om symfonier och sonater, om wienklassicismen och dess företrädare. Några gånger hade vi lektioner i aulan, då spelade han något och ställde frågor om det. Då kunde jag glänsa, jag var den enda som tog pianolektioner, och just för honom. Jag tror inte att någon annan svarade på någon fråga.

    Jag var ju mycket intresserad av musik och min dröm var att kunna spela piano. När jag började i 1.an fick jag veta, att man kunde få gratis pianolektioner. Jag fick börja för Ågren.
Vi hade inget piano, men jag övade hos faster Ella. Det kändes lite genant, på dagtid kunde ju kunderna i affärslokalen intill höra mina övningar, och på kvällstid kändes det inte heller så roligt att störa. Dessutom använde jag mig av Anjous pianoskola, som mamma på sin tid hade haft, väldigt omodern och opedagogisk, märkte jag ju senare. Det var inte så särskilt roliga lektioner, mycket skalövningar, mycken undervisning om handlederna och fingersättningarna. ”Tonerna ska rulla som ärtor över tangenterna!”
Men så en dag - jag gick i tvåan - och kom hem från skolan, jag gick in i Veras och mitt rum – och där står ett piano! Vilken lycka!

    Jag blev aldrig någon bra pianist, men jag hade mycket stor glädje av pianospelandet. Det var ju inte alls så vanligt på den tiden med musicerande elever, detta var ju före musikskolans tid. Det enda instrument, förutom piano som man gav lektioner i, var fiol. Min skolkamrat från Skreatiden, Einar Persson, spelade fiol, vilket hans pappa sedan länge undervisat honom i. En gång spelade han Boccherinos Menuett till mitt ackompanjemang inför en våravslutning. Vi skulle inleda det hela och stod vid flygeln, när alla strömmade in. Einar talade lugnande till mig, som var nervös. Våra mammor befann sig på läktaren, och kom överens om, att Einar såg nervös ut och jag lugn! Det gick i alla fall bra. Efter detta framförande skulle flickkören, alla klasser, sjunga ett par sånger. Där stod Ågren och jag – och ingen kom fram! Jag minns inte, om han sa något, eller vad han i så fall sa, jag började göra tecken och långt om länge kom ett par flickor tveksamt fram, så några till, och långt om länge resten, och vi kunde äntligen börja. Det var mycket förödmjukande för den stackars musikläraren. Terminen var inte riktigt slut, efteråt förhörde han mig om flickornas namn, särskilt deras, som kom sist. Det var ju inte roligt för mig, men å andra sidan hade jag ju ingen anledning att skydda dom.

    Det var nog den gången vi skulle sjunga tvåstämmigt på våravslutningen. Vi var inte många i altstämman, deras ointresse gjorde, att dom förlitade sig på mig. Vi hade en långrast före sångövningen, och jag skyndade till Bigges och handlade åt pappa. Det drog ut på tiden, och jag hann inte komma i tid till denna den sista sångövningen. Ågren var i upplösningstillstånd, altarna kunde inte sin stämma. Det var inga vänliga blickar jag fick av honom, jag fick en syrlig tillsägelse, men sedan övningen var slut och allt ordnat sig, sa han ingenting.

    Det fanns alltså inte många att anlita till någon underhållning. Det fanns en flicka i min klass, som var mycket duktig på att läsa dikter. Det fick hon ofta göra. En gång skulle en pojke i min klass och jag sjunga en romantisk sång tillsammans, vilket vi gått med på. Men så bar det sig inte bättre, än att han fick en blåtira strax innan, så det blev lite olämpligt. Vi letade efter någon rolig sjömansvisa i stället, men det hela slutade med, att jag fick sjunga solo. Jag rodnar, när jag tänker på det. Det blev så, att Edith Hinders och jag tillbringade en lördagseftermiddag i aulan tillsammans och gick igenom en massa noter, som hon hade med sig. Hon spelade och sjöng den ena sången efter den andra, jag hade bara att välja. Till min stora förvåning var hon duktig på att spela och hade en mycket vacker sångröst. Jag frågade, varför vi aldrig hade fått höra henne sjunga. ”Oh nej, det skulle jag aldrig våga!” sa hon.

    Det slutade med, att jag sjöng Schuberts Serenad och fick Ågren, som ackompanjerade mig att sänka ett halvt tonsteg. Jag tröstar mig med, att det inte fanns så många musikaliskt kunniga i skolan på den tiden. Ingen sa något förklenande till mig, inte ens lärarna. Tvärtom, den pojken som jag var förälskad i, tyckte att jag sjöng väldigt vackert! Nåja, jag hade väl lärt något i Ågrens kör. Och nu har jag sett och hört uttagningarna till Idol i TV 4! Dom sjunger inför ett långt större auditorium.

    Fyrorna hade hand om underhållningen på julfesten. Förutom musik och diktläsning brukade några pojkar framföra sketcher, kanske t o m något egenhändigt diktat och vågat om lärare. Ja, d v s det gällde, att veta gränserna. För en pojke blev det tråkiga konsekvenser, efter att han skojat om en kvinnlig lärares stora fötter.

    När det blev vår tur, blev jag ombedd, att spela någonting Jag valde, att spela Aftonklockorna av A.F. Marzian. Då jag visste, att Ågren föraktade ”slagdängor och annat sentimentalt trams”, talade jag inte om för honom ens att jag skulle spela. Han blev mycket sårad, vilket han lät mig förstå efteråt. Men eleverna gillade mitt val desto mer. Det var ganska nersläckt i aulan, det fanns två kandelabrar med levande ljus på flygeln, jag hade en mörkblå sammetskjol och en ljusblå sidenblus med smock och kände mig väldigt fin. Jag kände själv stämningen. Det är många, som kommer ihåg mig genom detta framförande!

    Ågren finns med i boken om gamla Falkenbergare som porträtterats av Patrik Johnson. Där omnämns, att han under studietiden kallades Mus-Ågren, han hade en bror som var biolog och kallades Lus-Ågren. En annan bror blev ingenting, han kallades Bus-Ågren.
Gunnar Ågren var organist i Falkenberg. Det var mycket folk i kyrkan på den tiden, men dom sjöng dåligt med i psalmerna, och själv sjöng han inte alls. Han hade en liten grupp på sex damer, som ledde psalmsången från läktaren, däribland min arbetskamrat Wivan.

    En söndag många år efter skoltiden satt jag i kyrkan och sjöng med i psalmerna som vanligt. Ågren hade frågat, vem det var, som hade varit i kyrkan och sjungit den dagen!
Ja, nu har jag betygsatt lärarna!


           

Realexamen

    Vi tog realexamen den 31 maj 1943. Alla fick massor av blommor, som hängdes om halsen. Jag fick en del presenter av närmaste släkten också, som samlades hos faster Astrid på kaffe. Bland blommorna som hängdes om halsen fanns också en burk sardiner, som jag fick av tant Maja. Hon visste, att det var något jag tyckte särskilt mycket om. Inte undra på, det var inte så mycket gott på smörgåsarna under krigstiden.

    Festen med kamraterna hölls på Perssons Pensionat. Jag minns bara efterrätten. Det var hemgjord GLASS, himmelskt god. Det var inte ofta, man fick sådan glass. Vi blev bjudna en andra omgång. De första som blev bjudna tackade nej. Nästa och nästa tackade nej, ingen vågade bryta mönstret. Jag satt där och såg hur servitriserna trugade och trugade och undrade vad det var med ungdomarna - tyckte vi inte om glass? Dom närmade sig mig, och jag hoppades, att någon skulle våga säga ja tack, men inte! Inte heller jag vågade. Tänk om bara jag skulle sitta där och äta glass och bli uttittad av alla dom andra! Det var med tungt hjärta också jag ruskade på huvudet. Det gjorde också servitriserna, när dom gick ut med dom fulla skålarna.

    Den glassen har jag aldrig glömt. Jag har ätit massor med god glass sedan dess, men det grämer mig fortfarande, att jag inte fick den andra portionen. Ingen glass har varit så god som denna. Jag lärde mig i alla fall, att i fortsättningen i förväg komma överens med dom närmast sittande att ta om, även om ingen annan gjort det.



                                           Realexamen 1943. Jag finns i mitten på bilden.




Tillbaka till del 1